Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Säfveån - Säfö skans - Säfösund - Sägen - Saeheim - Saehlie, Andreas Olsen - Säker bot mot ägghvitesjuka - Säkerhetsakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktning åt s. v., upptar Svartån från Långsjön och
Tåsjön och bildar fyra fall, om tills. 23 m. I
närheten af Alingsås förenar den sig med Lillån,
från sjöarna Färgen (6,5 kvkm., 62 m. ö. h.) och
Gärdsken, går genom sjöarna Mjörn (61,3 kvkm.,
58 m. ö. h., som upptar sjön Antens (18,6 kvkm.,
66 m. ö. h.) aflopp, Säfvelången, i hvilken sjön
Ömmern (10 kvkm., 123 m. ö. h.), och andra inflyta,
samt Aspen (5,2 kvkm., 13 m. ö. h.), och förenar sig
i Gamlestaden vid Göteborg med Göta älf. Under åns
sista sträcka, genom Göteborgs och Bohuslän, begagnas
dess många fall för större industriella anläggningar,
men i Älfsborgs län hufvudsakligen för kvarnverk
(med undantag af Hedefors väfveri vid Hede). Längden
är omkr. 85 km., flodområdet 1,480 kvkm.
Säfö skans, på Säfön, ö. om fjärden Tvären i
Södermanlands skärgård, hade byggts på 1600-talet
och iståndsattes 1676 samt bestod då af ett
timradt blockhus för 3 och en öppen "angulation"
för 2 kanoner. Efter kriget förföll S., men 1720
iståndsattes (eller nybyggdes) "Säfö retranchement",
af hvilket ännu synas några lämningar.
L. W:son M.
Säfösund, sund och ankarplats i inomskärsleden genom
Södermanlands skärgård, Bälinge socken, mellan Säfön
och Långön. Lotsuppassning och ledfyr (lanterna,
fast fyr med hvitt och grönt sken).
Sägen, en kortare berättelse af mer eller mindre
fabelaktigt innehåll, men till rum, tid eller person
bunden vid en bestämdt angifven verklighet och sålunda
med anspråk på trovärdighet. Ehuru sägnen alltid är
lokaliserad, kan den dock vara lika internationell som
sagan (se d. o.) och är stundom af betydande ålder. Så
förekommer en mycket spridd folksägen om mannen,
som kallar sig "Ingen" och stöter en eldbrand i ögat
på trollet, bearbetad redan i Odyssén. Sägnen kan
ega mycket växlande innehåll. I synnerhet märkas
sägner om historiska personer och händelser, om
naturföremål, gårdar, kyrkor, sjöar och källor,
om spöken och troll, jättar och dvärgar, näckar,
älfvor m. m. Man kan urskilja två hufvudgrupper:
historiska och mytiska. De historiska knyta ofta
gamla anekdoter till nyare personligheter. Så utgöras
sägnerna om Bellman som Gustaf III:s hofnarr af
flera århundraden äldre Ulfspegelshistorier. De ge
vanligen en psykologiskt förenklad framställning af
vissa moment i händelseförloppet ("När budbäraren
kom till Ulrika Eleonora med underrättelsen om Karl
XII:s död, blef hon så glad, att hon skänkte honom
det silfverfat, hvari hon just stod och tvättade
sig"). De mytiska sägnerna söka icke sällan ge en
förklaring öfver förekomsten af något visst föremål
(sägnerna om klippblock, kastade af jättar mot kristna
kyrkor, Ljungby horn och pipa). Större svenska
samlingar äro A. A. Afzelius, "Svenska folkets
sagohäfder" (1839—70), G. O. Hyltén-Cavallius,
"Wärend och wirdarne" (1863—68), P. A. Säve,
"Hafvets och fiskarnas sagor samt spridda drag ur
Gotlands odlingshistoria" (1880) och H. Hofberg,
"Svenska folksägner" (1882). Norska samlingar
äro: A. Faye, "Norske sagn" (1833; ny uppl. 1844),
P. Kr. Asbjörnsen, "Norske huldreeventyr og folkesagn"
(1845—48; nya uppl. 1859—66 och 1870),
L. Daae, "Norske bygdesagn" (1870; ny uppl. 1881)
m. fl. Danska samlingar: J. M. Thiele, "Danske
folkesagn" (1818—1823; ny uppl.: "Danmarks folkesagn",
1883), H. Bruun, "Gamle danske minder" (1869),
E. T. Kristensen, "Jyske folkesagn" (1876), "Sagn
fra Jylland" (1880). "Sagn og overtro fra Jylland"
(1883, 1887, 1888; = "Jyske folkeminder" 3, 4, 6, 8,
9) m. fl.
R. Stn.
Sæheim, två norska medeltida kungsgårdar, den ena
(fno. Sæheimr) belägen i Sem (se d. o.), den andra
(äfven kallad Sæim) innerst i Lygrefjorden, i Sogn,
där konung Håkan den gode (935—961) blef begrafven.
K. V. H.
Sæhlie, Andreas Olsen, norsk politiker, f. 1832
på Sælie, Hedemarken, d. 1896, stor jordegare
och intressent i många industriföretag i Norge och
Sverige, var 1868—79 liberal led. af stortinget,
men närmade sig sedermera de konservative och
erbjöds 1884 att inträda i Chr. H. Schweigaards
kampministär, men afslog anbudet. Han var led. af
grannelagsrätts- (1882) och maltskattekommittéerna
(1884).
K. V. H.
Säker bot mot ägghvitesjuka. Se Hemliga medel.
Säkerhetsakten ("Akt om personlig säkerhet
samt säkerhet om eganderätten") kallas ett
reformförslag, som utarbetades vid riksdagen
1769—70 af sekreta utskottet, sekreta deputationen
och justitiedeputationen i syfte att råda bot på de
svåraste bristerna i statsskicket. Den ursprungliga
afsikten med reformförsökets igångsättande var att
söka denna bot i en moderat ökning af konungamakten,
och ledarna för de vid riksdagen härskande, med
hvarandra förbundna hatt- och hofpartierna hade
på förhand tillsammans med franske ambassadören
öfverenskommit om ett dylikt grundlagsförslag. Det
visade sig emellertid snart, att stämningen inom
ständerna knappt var för saken, och inom de förenade
utskotten fördes väl synnerligen lifliga debatter
om statsskickets rätta väsen, men någon verklig
ändring af författningen vågade man ej ens väcka
på tal. Resultatet af öfverläggningarna blef
väsentligen den ofvannämnda "säkerhetsakten",
som förelades ständerna i ett betänkande af 20
okt. 1769. I detta märkliga aktstycke föreslogs först
till den personliga rättssäkerhetens garanterande
ett uttryckligt förbud att beröfva någon lif, ära,
frihet, ämbete eller tjänst utan efter dom af laga
domstol, eller att i brottmål använda annan bevisning,
än lagen medgaf, såsom tortyr, delatoriska vittnen,
enskilda bref och samtal mellan fyra ögon, eller att
på något sätt frångå ord. process, hvarför alla extra
domstolar, kommissioner och deputationer med domsrätt
såväl under som mellan riksdagarna förklarades vara
för eviga tider afskaffade. För att för framtiden
betrygga denna rättssäkerhet borde vidare, enligt
R. F:s påstådda ursprungliga afsikt, den lagskipande
(= dömande och verkställande) och lagstiftande makten
strängt åtskiljas och fördenskull ständerna, såsom
lagstiftare, icke själfva döma i justitiesaker,
utan blott efterse, huru lag och rätt i gemen
blifvit vid justitierevisionen skipade, icke ingå i
verkställigheten af de särskilda regeringsärendena,
utan blott i allmänhet sörja för landets förkofran,
dess hushållning, näringar och försvar, ej bortge
tjänster, utdela pensioner och belöningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
