Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sömnmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Morfin eller opium nyttjas företrädesvis, när
sömnens inträde försvåras af smärtor, andnöd
eller hostretning, medan fettseriens hypnotica
vanligen användas i andra fall, särskildt då
sömnen förjagas af nervositet o. d. Sistnämnda
grupp af medel används äfven ofta vid bekämpande af
upphetsning, delirier samt vissa krampsjukdomar, såsom
sårstelkramp (tetanus), eklampsi, strykninförgiftning
o. d. Excitationstillstånd hos sinnessjuka behandlas
ibland med opium. Vid kronisk sömnlöshet nyttjas
fettseriens hypnotica, särskildt de mildare af
dem, hvarvid man ofta tvingas att omväxla, emedan
patienterna ej sällan vänja sig vid det först
brukade medlet så, att det trots stegring af doserna
blir overksamt. — Bland fettseriens hypnotica är
kloralhydral (hydras chloralicus), vanligen kalladt
kloral, det först upptäckta och fortfarande
ett af de viktigaste. Kloralhydratet, CCl3 CH (OH)2,
framställdes af Liebig 1832; det utgöres
af färglösa, rätt stora kristaller med en frisk,
om melon erinrande lukt och skarp, rifvande smak,
mycket lätt lösliga i vatten. Kloralens sömngifvande
verkan upptäcktes af farmakologen Liebreich i Berlin
1869. Då kloralens verkan till sina grunddrag mycket
liknar kloroformens, antog Liebreich, att kloralens
sömngifvande inflytande berodde på, att i kroppen af
densamma bildades kloroform. Denna åsikt har visat
sig vara oriktig. Medlet finnes i blodet i form af
kloral och verkar som sådan samt afgår med urinen
dels oförändradt, dels bundet vid glykuronsyra som
urokloralsyra. Kloralens effekt består däri, att
den först förlamar stora hjärnan och medför sömn;
vid starkare verkan förlamas äfven ryggmärgen, så
att reflexerna upphöra, och till sist förlamas de
lifsviktiga nervcentra i förlängda märgen, blodkärls-
och andningscentra; samtidigt försvagas äfven hjärtats
nervapparat: blodtrycket blir
i hög grad nedsatt, pulsen allt långsammare och
svagare; till sist inträder döden därigenom,
att andningen upphör eller hjärtat stannar. —
Kloralen är ett i regel mycket verksamt, men i
stora doser eller vid långvarigare bruk farligt och
oangenämt medel; särskildt är det riskabelt eller
oanvändbart för patienter med svaga hjärtan
eller maglidanden. Medlet ges invärtes eller i form
af lavemang i ej för stark lösning och i dos af 1,
2 till högst 3 gr. åt vuxen person, som vanligen
somnar däraf snart, efter 10—15 minuter. Kloralen
verkar för starkt lokalt retande för att insprutas
under huden. Intagning af lösning, som är
för koncentrerad, eller bruk under längre
tid retar magen och åstadkommer matleda,
kräkningar, ibland diarré. Bland andra symtom, som
vanligen inställa sig först efter långvarigt bruk
eller missbruk af kloral, märkas "hudutslag"
i form af fläckvis uppträdande rodnad (lokal
blodkärlsutvidgning), nässelutslag o. d., i svåra
fall ett om kronisk alkoholism erinrande
sjukdomstillstånd med psykisk och kroppslig
svaghet, muskelförlamningar, sinnessjukdom m. m.
Vissa personer förete en abnorm känslighet
(idiosynkrasi) emot kloral, så att de
förete förgiftningssymtom redan efter en eller
några få vanliga doser. — Då kloralen, trots sina
synnerligen värdefulla egenskaper, dock på grund af
sin farlighet eller sina retande verkningar i många
fall ej kan brukas, ej lämpar
sig för längre tids användning, ha många andra
sömnmedel uppfunnits och pröfvats. Bland dessa
må såsom upptagna i Sv. farmakopén främst nämnas
sulfonal, trional och veronal. Sulfonal,
dietylsulfon-dimetylmetan,
(C H3)2 . C . (SO2 C2 H5)2,
färg-, lukt- och smaklösa kristaller, lösliga först
i 500 dlr svalt och i 15 dlr kokande vatten samt i
65 dlr koncentrerad sprit; smältpunkt 125—126°C.
Sulfonal framställdes af Eug. Baumann 1885 och
infördes 1888 af Alfr. Kast i praktiskt bruk. På
grund af sin svårlöslighet och fasta kemiska byggnad
uppsuges och sönderdelas sulfonal långsamt; dess
utsöndring genom njurarna eger rum i form af etylsulfosyra,
men försiggår ännu långsammare, hvarför vid
någon tids bruk benägenhet till anhopning af medlet
i kroppen gör sig gällande. Sulfonal har åtskilliga
fördelaktiga egenskaper som sömnmedel: det besvärar
ej genom dålig lukt eller smak, det retar ej magen,
vållar ej förstoppning som opium eller morfin,
ej diarré som stundom kloral, det framkallar lugn
sömn utan föregående excitation, är i regel fritt
från oangenäma biverkningar på blodcirkulation och
andning samt framkallar ej vänjning. En olägenhet
ligger i dess långsamma verkan. Medlet bör intagas 1
timme eller mer, innan man åsyftar, att sömnen skall
inställa sig. Genom att ge sulfonalen i riklig mängd
varm dryck kan dess verkan väsentligt påskyndas. Ofta
medför medlet sömnighet under följande förmiddag;
äfven kan insomnandet nästa afton befordras,
utan att en ny dos behöfver intagas. Dosen är 1
till högst 2 gr. i pulver. Någon gång ha stora
doser (30 gr. och därutöfver) orsakat svår akut,
t. o. m. dödande förgiftning, karakteriserad
bl. a. af medvetslöshet, lätta kramper, djup och
långvarig sömn, allmän förlamning och död; men fall
finnas äfven, då den förgiftade med lifvet kommit
ifrån intagandet af t. o. m. 100 gr. Vida vanligare
ha kroniska förgiftningar varit, uppkomna genom
intagande flera veckor i sträck af äfven måttliga
doser, såsom 1—1,5 gr. dagligen. I lindrigare
fall kännetecknas denna förgiftning af slöhet och
omtöckning, osäker gång, kräkningar, koliksmärtor,
diarré eller förstoppning. I svåra, ej sällan till
döden ledande fall tillstöta svaghet och förlamningar,
njurinflammation med mycket sparsam, starkt sur,
mörkröd, i påfallande ljus nästan svart urin, som
jämte ägghvita innehåller de genom förändring af
hemoglobinet uppkomna färgämnena hematoporfyrin och
methemoglobin. Patienten blir anemisk, magrar starkt
och dör under tecken till hjärtsvaghet. Sulfonal har
därför med allt skäl försetts med ett gifttecken och
bör ej ges mer än en vecka i följd, hvarefter man
pauserar och söker lämpligen befordra utsöndringen
af i kroppen kvarvarande sulfonal. — Väsentligen likt
sulfonal är systerpreparatet trional l. metylsulfonal
| C H3 \ C2 H5 / | C . (SO2 C2 H5)2, |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
