Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Takskiffer - Takskägg - Takspån - Takstol - Takt - Takta - Taktart - Taktegel - Taktera - Takterrass - Taktföreteckning - Taktik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skifferindustrien har inom Europa nått sin största
utveckling i Wales, där den bedrifvits under
århundraden och f. n. sysselsätter omkr. 15,000
arbetare samt lämnar en årlig produktion af ungefär
24 mill. kr. värde. Stora skifferbrott finnas i
Frankrike (vid Angers och Paligny i dep.
Maine-et-Loire samt i Ardennerna), i Belgien (nära
Neufchateau i Luxemburg), i Tyskland (Nassau,
Württemberg, Westfalen och Sachsen), i Österrike (nära
Olmütz i Mähren m. fl. st.), i Italien (nära Genua,
i Toscana och flerstädes). Äfven i Amerika finnas
stora skifferbrott. I Norge brytes takskiffer på en
mängd ställen och särskildt en förträfflig sådan i
Valders. Om takskiffertillverkningen i Sverige se
Stenindustri, sp. 1241. Takskiffern från de
svenska förekomsterna är i allmänhet af god
beskaffenhet, men tjockare och tyngre än den engelska
och den franska.
Hj. L.*
Takskägg, Takfot, bygnk., den nedre, utom
en byggnads vägg framskjutande delen af ett
yttertak. Benämningen används företrädesvis för
tak af rör, halm och andra likartade täckningsmaterial.
C. G—m.
Takspån. Se Spån.
Takstol, bygnk. Se Tak, sp. 302—304.
Takt (af lat. tactus, vidrörande, känsel). 1.
(Fr. tact) Fin och instinktlikt säker känsla för
det passande, urskillning, sedlig smak, förmåga
att i hvart gifvet läge och förhållande till
personer finna den riktiga formen för sitt beteende
och handla så, att man icke väcker anstöt eller
sårar andras känslor. — 2. Dansk. Likformig
rörelse i noga öfverensstämmelse med den till
dansen utförda musiken eller sången. — 3. (Eng.
stroke) Idrottst. Se Roddidrott, sp. 578. — 4.
Krigsv. (fr. cadence, pas), dels den likformiga rörelsen
af en trupp till fots, hvarvid alla man samtidigt
nedsätta samma fot i marken, dels rörelsehastigheten
såväl till fots som till häst. Taktmässig
marsch användes redan af greker och romare, men
föll i glömska under medeltiden och återupptogs
först af spanjorerna i Italien vid 1400-talets slut.
Med införandet af ordnade öfningar under 1600-talet
kom den åter till mera allmän användning.
Under långa marscher på landsväg samt vid
rörelse i bruten mark och i spridd ordning erfordras
vanligen icke taktmässigt steg, hvilket åter
eftersträfvas vid öfriga tillfällen. — Rörelsetakterna
äro till fots vanlig marsch, med 114—120
steg (80—95 m.) i minuten (under 1700-talet var
takten nere ända till 70—80 steg), och språngmarsch,
med 150—170 steg (högst 150 m.), till
häst nästan öfverallt skridt, med 125—150 steg
(100—115 m.), traf, med 300 steg (225 m.),
galopp, med 450—500 steg (350 m.), allt i
minuten, och fyrsprång. — 5. Mek. Se
Fyrtaktprincipen och Gasmaskin. — 6. Mus. (fr.
mesure), urspr. de afmätta slag med handen eller med
en staf, genom hvilka dirigenten reglerar ett
tonstyckes utförande; däraf benämning på de små
likformiga tidsafdelningarna i tonernas fortskridande
rörelse. En takt innebär enkel omväxling
af några betonade och obetonade tidsenheter
(taktdelar), som dock kunna klyfvas i smärre
värden eller sammandragas till längre. I
mensuralmusik (se d. o.) markerade anföraren längden
af en semibrevis (vår heltakt), hvarför namnet
takt äfven öfverflyttades på denna tidsenhet.
I den nyare musiken sammanfattas under namnet
takt vanligen minst två eller tre taktslag,
nämligen ett nedslag (thesis, stark taktdel) och ett
eller två uppslag (arsis, svag taktdel).
Taktarten tecknas vid styckets början genom ett
bråktal, hvari nämnaren anger, hvad slags noter
räknas såsom taktdelar, och täljaren anger,
huru många af dessa räknas till en takt. Så
uppstå till en början de enkla takterna (2/4, 3/4, 2/8, 3/8
o. s. v.) samt sedan, genom fördubbling eller
sammanslagning af dessa, de sammansatta
takterna (4/4, 6/4, 6/8, 5/4, 9/8, 12/16 o. s. v.). 4/4-takten
eller ”heltakten” (som fylles af en helnot, ?) tecknas
dock ej i bråkform, utan medelst tecknet ?, som
eg. är en lämning från mensuralmusikens
halfcirkel. Bråket eller bokstafven kallas
taktföreteckning (jfr Företeckning) eller
takttecken. Takterna begränsas genom
taktstreck, som dragas lodrätt öfver notsystemet
strax framför den starkaste taktdelen (thesis). De
blefvo ej vanliga i notskriften förr än efter 1600,
men användes långt förut i tabulaturerna för
orgel och luta. Taktdelarnas längd kan bestämmas
genom taktmätare (se Metronom).
Tvådelad takt kallas jämn, tredelad ojämn eller
tretakt (trippeltakt). Fem- och sjudelningar äro
mera sällsynta. Dirigentens staf kallas
taktpinne (ty. taktstock), och taktslagning l.
taktering benämnes den teckengifning, hvarmed
han försinnligar ett tonstyckes rytm och takt
och dynamik för att åstadkomma enhetlig
öfverensstämmelse i flera spelandes eller sjungandes
samverkan. Jfr Alla breve, Dirigera,
Rytm och Upptakt. — 7. Ridk., den gångart
(skridt, traf, galopp eller fyrsprång), hvari hästen
förflyttar sig; den för takten bestämda farten
benämnes tempo (se d. o.). Jfr ofvan 4. — 8.
Språkv. Se Språktakt.
4. C. O. N. 6. A. L. (E. F—t.) 7. B. C—m.
Takta. Se Trippa.
Taktart, Taktdel, mus. Se Takt 6.
Taktegel. Se Tegel.
Taktera, Taktering, mus. Se Takt 6.
Takterrass, Terrasstak, bygnk., ett nästan
horisontalt tak, bildande en med bröstning försedd
plattform ofvanpå en byggnad. Dylika tak,
allmänna i Medelhafsländerna, förekommo redan hos
de gamle romarna, hvilkas solaria ofta voro
prydda med buskar, klängväxter, blommor etc.
och för husets invånare utgjorde luftiga och
behagliga uppehålls- och hviloplatser. Jfr
Takträdgård.
C. G—m.
Taktföreteckning, mus. Se Företeckning.
Taktik (grek. taktikē, konsten att uppställa en här
till strid), den del af krigskonsten, som
sysselsätter sig med läran om truppernas användning
i och för striden; fig.: sätt att gå till väga i
allmänhet. Taktiken omfattar grunderna för truppers
uppställning, rörelser och strid, beträffande
såväl enskilda vapen som större afdelningar,
ända till arméer, sammansatta af alla vapen.
Man indelar taktiken dels i formell l.
elementartaktik, hvarmed man förstår
grunderna för de olika vapenslagens användning, utan
hänsyn till marken eller yttre omständigheter, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
