Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 527-528 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taube, Emma Matilda Elisabet - Taube, Vilhelm Ludvig - Taube, Evert Vilhelm - Taube, Karl Evert

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af Fredrika Stenhammar samt debuterade i maj 1870 med
stor framgång som Bertha i "Nürnbergerdockan". Efter
att ha uppträdt äfven som Pamina i "Trollflöjten",
Anna i "Friskytten" och Fiamma i "Hin ondes lärospån"
begaf hon sig 1872 till Paris, där hon under fru
Viardot-Garcias ledning gjorde så stora framsteg,
att hon vann erkännande af celebriteter sådana som
Gounod och Thomas samt 1876 erhöll anställning på tre
år vid Stora operan i Paris. Emellertid tillköpte sig
chefen för italienska operan i Petersburg rättighet
att kontrahera med henne, och hon antog hans anbud,
men hindrades af sjukdom att uppträda. Sedan har hon
vistats i Stockholm, där hon tid efter annan sjungit
dels på konserter, dels 1877—86 — dock utan fast
anställning — på K. operan, såsom bl. a. Julia i
"Romeo och Julia" (hennes yppersta roll), Mignon,
Violetta i "Den vilseförda", Aida, Ingeborg i "Den
bergtagna", Cherubin i "Figaros bröllop", Judinnan,
Leonora i "Trubaduren", Elsa i "Lohengrin" samt
Neaga. Hon blef 1886 gift med nuv. öfversten grefve
Karl Evert Taube (f. 1854), utnämndes s. å. till
hofsångerska och vardt 1895 led. af Mus. akad. —
Matilda T. utmärkte sig för stark känsloglöd i
affektfulla partier äfvensom för en betydande teknisk
utbildning, i nyfranskt snitt, af den höga, skära och
på samma gång tämligen mörkfärgade sopranrösten, som
särskildt kännetecknats genom den intensivt jublande,
hänförda klang den förmått utveckla i höjdtonerna. För
hennes inspirerade sång glömde man hvad som delvis
kunde brista i dramatisk karakteriserings- och
skiftningsförmåga.

C. Friherrliga ätten T. till Odenkat (se
släktöfversikten):

9. Vilhelm Ludvig T., friherre, broder till
T. 3, riksråd, f. 10 juli 1690 i Örebro, d. 8 aug.
1750. T. inträdde 1706 i krigstjänst och
blef som löjtnant vid Östgöta kavalleri fången
vid Perevolotjna, men lyckades 1715 rymma
öfver Archangel och befordrades efter hand af Karl
XII till öfverstelöjtnant. Efter freden gick han
för en tid i holsteinsk tjänst. 1729 blef han
öfverste för Upplands regemente, 1741 landshöfding
i Blekinge samt 1746 riksråd. Sedan 1747 var han
därjämte öfverste marskalk. T. räknades till
mösspartiet — han var svåger till det licentierade
riksrådet Gustaf Bonde —, men han var icke någon
partiman och åtnjöt aktning äfven af motståndarna.


10. Evert Vilhelm T., friherre, den föregåendes
brorson, militär, hofman, diplomat, f. 8
sept. 1737, d. 15 aug. 1799 i Karlsbad under en
badresa, blef, då Lätta dragonerna 1770 uppsattes af
J. M. Sprengtporten, genom denne, hvars förtroende
han vunnit under Pommerska kriget, befordrad från
löjtnant vid Spensiska värfvade infanteriregementet
till kapten vid Lätta dragonerna. Hans lycka
grundlades genom den roll dessa spelade i 1772
års revolution. Efter denna förlades nämligen en
afdelning af dem till Stockholm, med rätt att räknas
till konungens hus- och liftrupper, och däri blef
T. major. Sålunda fäst vid hufvudstaden, blef han
s. å. äfven kammarherre hos Gustaf III, hvars gunst
han i hög grad förvärfvade. 1775 utnämndes han
till chef för Lätta dragonerna, till en början med
öfverstelöjtnants titel, men från 1777 med titel
af öfverste. 1782 blef han generalmajor och 1783
öfverstekammarjunkare. Gustaf III tillämnade honom
ambassadörsplatsen i Frankrike, som emellertid
gafs åt E. M. Staël v. Holstein (se d. o. 5),
men T. fick följa honom på hans stora utländska
resa 1783—84. Under de svåra brytningarna 1788—89
förblef han i olikhet med de fleste af konungens
förnäma umgängesvänner denne trogen och steg
därför ytterligare i hans förtroende. En blessyr,
som han erhöll under fälttåget 1789, nödgade honom
att s. å. besöka baden i Aachen, och denna resa
förde honom in på den diplomatiska banan. Han sände
nämligen därunder konungen underrättelser om den
franska revolutionen och blef nu — jämte A. von
Fersen d. y. — Gustaf III:s förnämste medhjälpare
i hans mot denna omstörtning riktade politik. 1790
utnämnd till generallöjtnant, fick T. 1791 deltaga i
Gustaf III:s besök i Aachen i sammanhang med franska
konungaparets flyktförsök, i hvars planläggning
T. haft verksam del. Efter denna färd stod T. så
högt i konungens ynnest, att han t. o. m. ansågs
vara en farlig rival för G. M. Armfelt, hvilken
ej gillade de franska krigsplanerna. T. fick plats
som ledare af utrikesärendena i den tillförordnade
regering, som Gustaf III tillsatte på sin dödsbädd
och hvars medlemmar enligt ett tillägg till hans
testamente skulle bli ständiga rådgifvare åt hans sons
förmyndare, hertig Karl. Utrikesministerplatsen behöll
T. till en början under förmyndartiden, ehuru hertigen
lät annullera tillägget, men 26 juni 1792 afsade han
sig ej blott den, utan ock sina militära befattningar,
enligt hertigens gemål af bekvämlighetsskäl, men
säkerligen också emedan hertigen ej ville fullfölja
Gustaf III:s franska politik. Under Gustaf IV Adolfs
egen regering kom T. åter högt i gunst, sändes 1797
till Baden för att åt konungen anhålla om prinsessan
Fredrikas hand och föreställde vid vigseln konungens
person. Om hans förhållande till grefvinnan Piper se
Piper 3.


11. Karl Evert T., friherre, den föregåendes
halfbroder, ordensbiskop, f. 26 dec. 1746 på Trossnäs,
Nors socken, Värmland, d. 28 maj 1785 i Stockholm,
studerade med framgång i Uppsala och anställdes
efter en utländsk resa 1766 som hofjunkare hos
dåv. kronprinsen (sedermera konung Gustaf III) samt
ingick i Kungl. kansliet. Han blef 1773 fänrik vid
Närkes och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>