Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 701-702 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teleborg - Telefon (af grek. tele, fjärran, och fone, röst)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

höjer sig ett större rundt trapptorn och i det
nordöstra ett mindre rundtorn. En af ett femtiotal
steg bestående stentrappa (fig. 2), omhägnad af
massiva balustrader och prydd med statyer, lejon
och urnor i brons, leder direkt upp till andra
våningen och utmynnar i en altan, hvarifrån man har
en hänförande utsikt öfver den nedanför liggande
nejden. Egendomen bildades under namnet Tufvan 1819
af en garfvare Björklund i Växjö; i dess hufvudbyggnad
(nu flyttad från sin ursprungliga plats)
bodde E. Tegnér 1825—27, innan han flyttade in i
biskopsbostället Östrabo. Sedan gården gått genom
flera händer, inköptes den af grefve Fr. Bonde
(d. 1909), som lät uppföra slottet till änkesäte
åt sin hustru Anna, född Koskull. T. innehas sedan
början af 1918 som fideikommiss af hans brorson
kammarherren grefve Krister Bonde. Se "Svenska
slott och herresäten" (7:e h., 1909).

Fig. 1. Teleborgs slott, sedt från väster.

Fig. 2. Teleborgs stora slottstrappa.

Telefon (af grek. tele, fjärran, och fone, röst),
en apparat, som möjliggör samtal på stora afstånd. Försök att göra
det talade ordet hörbart på längre afstånd gjordes
redan i äldsta tider. Man använde härvid ropare (se
Megafon). För längre talöfverföringar måste
talet repeteras af personer placerade mellan de båda
orterna på hörhåll sinsemellan. Med talrör har man också
sedan länge i begränsad omfattning kunnat öfverföra tal (se
Akustisk telegraf). Ett annat sätt angafs 1667 af
Hook. Midtpunkterna af två cirkelformiga membraner
förenades genom en hårdt spänd tråd. Tal mot den ena
af membranerna kunde uppfattas vid den andra. Äfven
de många uppfinnare, som under 1700- och 1800-talen
sysslade med att konstruera talmaskiner, bidrogo
i sin mån att jämna vägen för telefonuppfinningen,
i det de föranleddes att söka utröna talets natur
och karaktär. 1779 lyckades professorn i Köpenhamn
Chr. G. Kratzenstein medelst serier af orgelpipor
frambringa ljud liknande vokalljuden. Wheatstone och
Helmho1tz (se dessa) utvecklade teorien för
talljuden och ljudet i allmänhet, och på grundvalen
af dessa teorier arbetade andra på att konstruera
en talmaskin (se d. o.). 1837 hade amerikanske
fysikern Page upptäckt, att hastiga variationer
i magnetiska tillståndet hos ett järnstycke kunna
uppfattas som ljud. Sedan Paterna i Prag 1852
framställt en apparat, hvari en elektromagnet och
en tunn järnskifva kunde påverka hvarandra, så att
antingen den magnetiska förändringen framkallade
vibrationer i skifvan eller tvärtom, samt genom
förening af två sådana apparater medelst en ledning
lyckats fortplanta musik på långt håll, konstruerade
tyske fysikern Philipp Reis 1860 efter
samma princip en apparat för musiköfverföring,
hvilken han själf benämnde telefon. Reis’ telefon
hade som afsändningsanordning en ljudtratt, hvars
botten utgjordes af en elastisk spänd hinna, i hvars
midt var fäst ett tunt platinablad. Intill bladet,
dock utan att bilda kontakt med detsamma, fanns ett
platinastift. När en ton sjöngs i ljudtratten, kom
membranen att svänga med tonens svängningstal och
bildade för hvarje svängning kontakt med stiftet,
hvarigenom en elektrisk ström öfver en ledning slöts
till den plats, där mottagningsapparaten fanns. Denna
bestod af en solenoid (se d. o.), genom hvilken
var trädd en ståltråd, spänd å en resonanslåda, och
grundade sig sålunda på Pages upptäckt. Denna apparat
öfverförde på tillfredsställande sätt musiktoner,
men skall också tillfälligt ha kunnat återge talade
ord. Redan 1854 hade fransmannen Charles Bourseul
uttalat en liknande princip för en apparat för
talöfverföring och arbetade målmedvetet på dess
utförande, dock utan att lyckas. Till praktiskt
resultat fördes telefonuppfinningen af Alexander
Graham Bell (se denne), som 14 febr. 1876 i Washington
inlämnade ansökan om patent å sin telefon. En
egendomlig omständighet vid tillkomsten af denna
revolutionerande uppfinning var, att två timmar sedan
Bell ingett sin patentansökan, inlämnades en dylik
ansökan å en nästan identisk apparat af Elisha Gray.

Bells telefon visas i genomskärning i fig. 1,
pl. I. Den består af en permanent magnet A med en
därpå anbragt induktionsrulle B, hvars lindning är
kopplad till telefonens ytterklämmor V och V¹. Framför
magnetpolen befinner sig en i trähöljet F F¹ inspänd
tunn membran, M, af mjukt järn. När denna vid tal
framför ljuduppsamlaren kommer i vibrationer, uppstå
mot talsvängningarna svarande variationer i styrkan
hos magneten. Häraf induceras växelströmmar af samma
periodtal och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>