Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Temperament - Temperamåleri - Temperance society - Temperatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
temperamenten beteckna ytterligheter, mellan
hvilka verkligheten har att uppvisa gradvisa
öfvergångsstadier, och den fullt normala,
harmoniska människan torde ej utmärkas af
något utprägladt temperament. Lotze anser, att
hvarje människa vid normal utveckling under
de olika lefnadsåldrarna utmärkes af skilda
temperament: barnet är sangviniskt, den unge
melankolisk, mannaåldern utmärkes af koleriskt
och ålderdomen af flegmatiskt temperament.
S—e.
Temperamåleri, målning a tempera l. en détrempe [ã
deträ̃’p; af lat. och it. temperare, blanda, dämpa],
det under medeltiden och ända in på 1500-talet
vanligen använda förfaringssättet vid utförandet af
taflor, innan oljemåleriet vunnit insteg. (Egentligen
betecknas med ordet tempera hvarje vätska, hvarmed
målaren utblandar de torra färgerna.) Målningen
utfördes på en släthyflad träskifva (tabula,
"tafla"), i Italien ofta af poppel, eljest af ek,
men äfven af andra träslag. Denna beströks med
ett lager af i limvatten utrörd krita, som sedan
finslipades. Ville man vara riktigt noggrann,
öfverdrogs träet först med linneväf och anbragtes
kritgrunden på denna. På den glättade kritgrunden
utfördes målningen med vattenfärger, som rifvits
med ett lim- eller gummiartadt, klibbigt ämne
och förtunnats med vin, ättika, öl o. d. I Italien
bereddes färgen gärna med äggula och fikonmjölk; n. om
Alperna använde man limvatten med äggula och honung,
men f. ö. funnos mångfaldiga blandningsrecept, hvilka
i regel bevarades som yrkeshemligheter. Tekniken
är svår. Man kan ej, såsom vid oljemålning, blanda
färgerna i hvarandra på paletten eller på taflan, utan
hvarje lokalfärg måste prepareras för sig, anläggas
och torka, innan en ny färg kan isättas. Skuggorna
prickas eller streckas; guld användes gärna,
vare sig för bakgrund eller som lokalton. Genom
att öfverdraga målningen med fernissa sökte man ge
färgerna kraft och djup. Intrycket blir ofta något
bjärt och hårdt, men det hela är sirligt och af
ett visst ärbart behag. Färgen blir dock under alla
omständigheter ganska ömtålig både för stötar och
för fuktighet samt fjällar lätt. — Ett slags enklare
temperamålning är i själfva verket äfven den moderna,
för dekorationsändamål (särskildt vid utförandet af
teaterdekorationer) använda limfärgsmålningen. På
senaste tid har detta målningssätt åter fått en
allmännare användning, äfven af svenska målare,
dels ensamt för sig, dels som undermålning för
oljetaflor. Temperafärger, afsedda för finare,
mera detaljerad målning, förekomma numera, på
samma sätt som oljefärger, beredda i handeln.
(G—g N.)
Temperance society [te’mprəns səsa͡’iti],
eng. (af temperance, måttlighet, afhållsamhet),
nykterhetssällskap. Jfr Nykterhetsrörelsen, sp. 221
och 222.
Temperatur (lat. temperatura, af temperare,
blanda). 1. Fys., värmegrad. En kropp säges ha
högre temperatur än en annan kropp, när den är
varmare än denna senare. Känselsinnet afgör, om
en kropp är varmare än en annan, men de så utförda
temperaturbestämningarna äro föga noggranna. Man
använder därför åtskilliga fysiska egenskaper, som
bero på temperaturen, för dennas uppmätning. Den
viktigaste bland dessa är kropparnas volym,
i det att denna för de flesta kroppar (vid
oförändradt tryck) tilltar med stigande
temperatur. På denna egenskap är termometern (se
d. o.), d. v. s. instrument för temperaturmätning,
grundad. Bland dessa är kvicksilfvertermometern, på
hvilken volymen hos en kvicksilfvermassa afläses, den
vanligaste. Den mest noggranna är vätgastermometern,
hvilken är fylld med vätgas. För temperaturens
angifvande har man fastställt s. k. fixpunkter,
hvartill vanligen valts den temperatur, vid hvilken
ren is smälter under atmosfärstryck, nollpunkten
på den hundragradiga termometern, och den, vid
hvilken rent vatten kokar under en atmosfärs tryck,
hundrapunkten. Då nu vätgasen för hvarje grad på
sagda termometer utvidgar sig med 1/273 af dess volym
vid 0°, så följer däraf att, om man räknar graderna
under 0° på samma sätt, så skulle vätgasens volym
bli noll vid en temperatur, belägen 273 grader
under nollpunkten. Denna temperatur, —273° (som i
praktiken aldrig kan uppnås, kallas den absoluta
nollpunkten (se Nollpunkt). Räknar man temperaturen
från denna punkt som nollpunkt, erhåller man den
s. k. absoluta temperaturen, som med 273 grader
öfverstiger den med den vanliga hundragradiga
termometern uppmätta. Temperaturmätningen grundas
vid termometriska mätningar därpå att, om två
kroppar af olika temperatur bringas i beröring med
hvarandra, så afger den varmare kroppen värme
till den kallare. Härvid förutsättes, att inga
kemiska omvandlingar ega rum vid de två kropparnas
beröring. Eger ingen värmeöfverföring rum mellan de
båda kropparna, ha de samma temperatur. Två kroppar,
som, hvar för sig, stå i värmejämvikt med en tredje
kropp, t. ex. en termometer, ha också samma temperatur
sinsemellan. För temperaturmätning användas äfven
andra fysiska egenskaper än volymändringen, såsom
ändringen hos metallers elektriska ledningsförmåga
(se Bolometer och Pyrometer) och hos kroppars värme-
eller ljusstrålning (se Pyrometer och Strålning). Om
kroppars kritiska temperatur se d. o. Se också
art. Lufttemperatur, Medeltemperatur och Operiodisk
variation. Om temperaturen i det inre af ett djur
se Kroppstemperatur. — 2. Mus. (fr. tempérament),
den i den praktiska musiken använda afvikelsen från
intervallens akustiska renhet. Bland den oändliga
mängd tonhöjder, som äro tänkbara redan inom omfånget
af en oktav, måste den praktiska musiken fixera ett
begränsadt antal toner och liksom identifiera dessa
med deras närliggande värden. Människorösten samt
stråk- och till en viss grad blåsinstrument kunna
visserligen modifiera en tonhöjd efter behag efter
dess olika betydelse och ställning i olika harmonier,
men för instrument med fix tonangifning medelst
tangenter, såsom orgel- och klaverinstrument, måste
ett medelvärde uppsökas. Så länge man ännu begagnade
endast ett inskränktare antal toner, nöjde man sig med
att lindrigt förstämma kvinterna, men stämma terserna
rena (medeltonsystemet). Man kände då inom oktaven
öfver hufvud endast tonerna c ciss d ess e f fiss g
giss a b h, utan några enharmoniska förväxlingar. Men
när så med tiden behofvet att taga ett assdur-ackord
uppstod, måste detta gripas med giss-c-ess, hvilket
är en dissonans. För att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
