Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thomander, Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
polemiker och satiriker. Denna förmåga öfvergaf
honom aldrig. Men med åren mildrades den och miste
något af ungdomens respektlöshet. I tidigare år gaf
han densamma fritt lopp. På ett karakteristiskt sätt
möter man den i hans brefväxling med K. F. Dahlgren
(se nedan). Dessa bref ge också en god inblick i T:s
oerhördt omfattande litterära intressen. Under sin
konditionstid förvärfvade han sig sällsynt beläsenhet
icke minst i den nyare europeiska litteraturen. I
yngre år tyckas öfver hufvud de estetiska intressena
ha dominerat. En professur i estetik hägrade
då som det drömda framtidsmålet. Hans litterära
produktion gick vid denna tid också åt det estetiska
hållet. Det var då, som han gaf lysande prof på sin
sällsynt framstående öfversättartalang. Så utkommo
1825 Shaksperes "De muntra fruarna i Windsor",
"Som er behagar", "Trettondagsafton", "Antonius
och Cleopatra" och "Konung Richard den andre",
tolkningar, hvilka äfven af K. A. Hagberg vitsordas
som förträffliga, vidare "Molnen" af Aristofanes
1826, "Manfred" af Byron s. å., och "Brutus"
efter Voltaire 1830. Äfven i handskrift utförde han
samtidigt åtskilliga dylika arbeten, såsom "Amanda"
efter Moreto (uppf. 1831), Shaksperes "Macbeth", "Den
senfärdige" af Gensoul, samt "Thesmophorierna" och
"Grodorna" af Aristofanes, de tre sistnämnda tryckta
först i hans "Skrifter". Sitt teol. författarskap
inledde han med afh. De antichristo primæ ecclesiæ
(1826). Tills. med H. Reuterdahl utgaf han 1828—32,
1836—40 "Theologisk quartalskrift" (se d. o.), som
bildar epok i den svenska teologiens historia. Bland
T:s bidrag märkes hans granskning af Sveriges nyare
homiletiska litteratur, en samling recensioner, hvilka
bibehålla sitt värde än i dag. Märklig är här den
höga uppskattningen af H. Schartau, som annars icke
hade något stort namn i den bildade och litterära
världen. 1835 utgaf T. öfv. af nya testamentet
(ny uppl. 1860). Afsikten var att bryta med den
dåv. bibelkommissionens principer. T. lyckades
emellertid icke slå igenom med sitt försök. Som
föreläsare var T. icke särskildt framstående och
åtnjöt ej heller som sådan någon popularitet bland
studenterna. Till sin religiösa och teol. åskådning
var T. konservativ och jämställdes af Tegnér med den
ortodoxe Bergquist, Schartaulärjungen. Kyrkopolitiskt
var han emellertid liberal. Det var också på det
kyrkopolitiska området och som kyrkoman T. mest
verksamt skulle komma att ingripa. Till det
offentliga lifvet stod hans håg; dit ledde honom
också hans begåfning. Den på 1830-talet begynnande
nykterhetsverksamheten omfattade T. med mycken
värme. Med stor talang tog han föreningsformen
i försvar emot dess vedersakare, i främsta rummet
sin kollega Reuterdahl. Nykterhetsfrågan blef en kil
mellan forna meningsfränder. Två partier började bilda
sig, å ena sidan T., Wieselgren, P. G. Ahnfelt,
senare H. B. Hammar, å den andra Reuterdahl och
majoriteten af prästerskapet, en grupp, som längre
fram erhöll förstärkning af den specifikt lundensiska
högkyrkligheten under ledning af E. G. Bring.
Öfvertygelsen om nödvändigheten af tidsenliga reformer
på kyrkoförfattningens område och det själfsäkra
medvetandet om egen förmåga föranledde
T. att själf anmäla sig till ledamotskap i
den kyrkolagskommitté, som på 1830-talet höll
på att omorganiseras, sedan det 1828 utkomna
kyrkolagsförslaget uppenbarligen visat sig icke
kunna göra till fyllest. Dåv. statssekreteraren
v. Hartmansdorff afvisade ej det gjorda
erbjudandet. Då kommittén i slutet af 1833
omorganiserades, blef T. en af de nya ledamöterna. Sin
eminenta förmåga på det ifrågavarande området
ådagalade han genom att några år senare utge ett af
honom själf författadt kyrkolagsförslag, som sedermera
kom att i hög grad ligga till grund för kommitténs
fortsatta arbete. Dess slutliga förslag kunde icke,
lika litet som det föregående, stå sig för kritikens
skärseld, men några frågor blefvo dock lösta på de
partiella reformernas väg, och en del fördes framåt
mot sin lösning. Kyrkopolitiskt var T. motståndare
till den klerikala episkopalismen och ställde sig
i deras led, som ville större frihet inom kyrkan
och större utrymme för församlingens medlemmar att
afgöra kyrkans angelägenheter. Han önskade också
större rörelsefrihet för kyrkan emot staten, och som
anhängare af de synodala författningsprinciperna
genomdref han, att kyrkomötesinstitutionen
fick en plats i 1846 års kyrkolagsförslag. T:s
stora kyrkopolitiska betydelse sammanhängde med
den betydande politiska roll han kom att spela i
1840-talets riksdagslif. Han stod där afgjordt på den
frisinnade sidan och umgicks lifligt med de liberale
koryféerna. Redan genom sitt mästerliga tal på
Riddarhuset 1840, vid ett gemensamt möte med alla fyra
stånden för representationsfrågan, framträdde T. som
en af landets främsta parlamentariska talare. Han
ifrade ständigt för representationsförändring och
ingrep personligen för att föra frågan framåt; det
var T., som redigerade det s. k. ekholmska förslaget
1845. Öfver hufvud intresserade han sig mest för
folkuppfostringsfrågor. Så talade han till förmån
för anslag till folkskoleväsendet o. s. v. Vid
fyra riksdagar (1840—41, 1844—45, 1847—48 och
1856—58) af de sex T. bevistade var han led. af
statsutskottet.
På 1850-talet hängaf sig T. mindre
åt det rent politiska lifvet. Så mycket mer kom han
att betyda för den kyrkliga utvecklingen. Årtiondets
historia är väsentligen hans egen historia. Det var
en synnerligen vansklig brytningstid, föranledd
af de stora väckelserörelserna och den segrande
liberalismen, hos hvilken väckelsen fann politiskt
stöd vid sina kraf på undanröjandet af alla skrankor
på det religiösa området. T. var lika afgjord
motståndare till non-possumus-politiken som till den
radikala omstörtningen. Sin position framlade han i en
skrift Om svenska kyrkans och skolans angelägenheter
(1853), riktad mot en ungefär lika benämnd skrift
af Reuterdahl. I De kyrkliga frågorna (1860) kastar
han en blick tillbaka på hvad årtiondet frambragt i
reformväg, och det var icke så litet. Kyrkoplikten var
afskaffad, konventikelplakatet upphäfdt, sockenbandet
hade blifvit löst m. m. Åtskilligt öfrigt vore
dock att önska. T. talar ånyo för kyrkomöte, för
domkapitlens ombildning, för ny prästvalsordning
m. m. Det är nog icke för mycket sagdt, att man i
främsta rummet har T. att tacka för hvad som blef
åtgjordt. Hvad han betydt, märker man bäst, om man
jämför 1850-talet med en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
