Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tokoi, Antti Oskar - Tokologi - Tokon - Tokonoma - Toktamisj - Tokugawa - Tokushima - Tokyo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
misslyckades emellertid så inåt som utåt, och T.
tog sig anledning att jämte sina meningsfränder
afgå, i aug. 1917, då han i fråga om maximipriset
på mjölk stannat i minoriteten. Sedan socialisterna
vid 1917 års val mist flertalet i landtdagen, blef
deras politik alltmer äfventyrlig och beroende af
partiets slutligen auktoriserade röda garden. T.
drogs med i rörelsen och inträdde, sedan det röda
upproret utbrutit 27 jan. 1918, i det upproriska
”folkkommissariatet” som lifsmedelskommissarie.
Efter tyskarnas landstigning 3 april flydde han
jämte de öfrige kommissarierna till Viborg och
därifrån till Ryssland. Här bröt han, på
sensommaren, med flertalet af de finske röde, hvilka
organiserade sig som ett kommunistiskt parti i
gemenskap med bolsjevikerna. Han flydde till
engelsmännen, som bemäktigat sig Archangel, och
stämplade därifrån mot sitt land, sökande förmå
ententen att förgripa sig på Finland. I jan. 1919
öfvergick han med 331 beväpnade rödgardister
finska gränsen och begärde inledandet af
underhandlingar, men afvisades.
T. C.
Tokologi. Se Obstetrik.
Tokon, zool. Se Pepparätarna.
Tokonoma kallas i Japan en nisch, hvari
anbringas en eller flera bildrullar (kakemono) och
tillsammans med dem passande föremål, såsom
blomvaser, rökelsefat, små skulpturer. Hela
dekorationen ombytes ofta, särskildt med anledning af
religiösa eller familjefester.
J. C.
Toktamisj, kan i Gyllene horden (se d. o.).
Tokugawa, japansk fursteätt, inom hvilken
värdigheten som shogun (innehafvare af den egentliga
riksstyrelsen) gick i arf sedan 1603, då den
tillföll Tokugawa Iyeyasu, och till 1868, då den
siste shogunen, Yoshinobu, nedlade sitt ämbete vid
den ”kejserliga restauration”, som då gaf Japan
ett nytt statsskick. Om Tokugawa-ätten och de
härskare den skänkt Japan se bd XII, sp. 1466–1501.
Äfven efter restaurationen har Tokugawasläkten
räknats som rikets främsta ätt näst
kejserliga familjen. Den siste shogunens son, furst
T., är president i japanska senaten; han besökte
Stockholm juli 1910.
V. S–g.
Tokushima [-ʃi-], län (ken) på nordöstra sidan af
japanska ön Shikoku, v. om Kii- eller Linschoten-sundet.
4,185 kvkm. 742,320 inv. (1913).
Hufvudstaden T., den största staden på ön, har 70,290
inv. och är belägen nära floden Joshinagawas
utlopp i ofvannämnda sund.
H. W-k.
Tokyo [tå̅′kiå; ”österns hufvudstad”], före 1869
kalladt Jedo (Yedo, ”flodmynning”), japanska
rikets hufvudstad, ligger på 35° 40′ n. br. på
sydöstra kusten af hufvudön, Hondo (Nippon), vid
insidan af en rymlig och på alla sidor skyddad,
men i närheten af stranden grund bukt, på ömse
sidor om utloppet af floden Sumidagawa och
genomskäres af ett stort antal kanaler. Medelst
järnväg står T. i förbindelse med det 29 km.
söderut, på västra stranden af Tokyobukten belägna
Yokohama, T:s uthamn. Mot v., n. och ö.
utstrålar ett rikt nät af järnvägar. (Jfr också
Tokaidovägen.) Samfärdseln inom staden
befordras af elektriska spårvägar. Enligt den
administrativa indelningen af riket 1871 bildar T. med
sin närmaste omgifning ett särskildt förvaltningsområde
(fu), 1,948 kvkm., med 3,145,365 inv.
(1913). De forna daimioernas många residens voro
synnerligen karakteristiska för staden och särskildt
för Kojimachi-ku. Många af dem ha rifvits och
lämnat rum för regeringsbyggnader och andra hus
eller för gator; andra, som öfverlefvat
shogunväldets fall, kvarstå omgifna af stora trädgårdar,
ryktbara för sina smakfulla anläggningar. Nära
midten af Kojimachi-ku, på en af en graf omgifven
höjd låg shogunernas 1872 uppbrunna residens,
som 1889 ersatts af ett nytt kejserligt palats
(Oshiro). Nihonbashi-, Kyobashi- och Kanda-ku,
genom hvilka stadens hufvudgata Odori går, äro
T:s affärskvarter. Nihonbashi (”Japans bro”) är
den medelpunkt, från hvilken alla afstånd i Japan
räknas. Nästan alla de förnämsta byggnaderna –
ministeriernas palats och andra statens byggnader
– ligga i dessa fyra ”ku”. Bland parkerna äro
Uyeno, Hibiya och Shiba de största. Gatorna
äro vanligen krokiga, många därtill så smala, att
de äro olämpliga för körtrafik. Allmänt användas
ett slags lätta, tvåhjuliga, täckta åkdon (jinrikisha;
se d. o. och Japan, fig. 14 å pl. III),
som dragas vanligen af en man, stundom af två
eller flera. Alla gatorna äro, i motsats till de
kinesiska städernas, ytterst snygga samt upphöjda
på midten för att befordra regnvattnets aflopp till
rännstenarna vid sidorna. De flesta husen äro
byggda af trä, hvarför eldsvådor ofta ödelagt hela
stadsdelar. Vid hufvudgatorna ha lertegelbyggnader
blifvit vanliga. Själfva stadens (Tokio-shi)
folkmängd uppgick vid 1916 års slut till 2,244,796
pers. Redan i midten af 1800-talet hade staden
1½ mill. inv., men den gick tillbaka under
inbördeskrigen och växte sedan småningom, så att 1895
siffran 1¼ mill. var uppnådd. På grund af det
stora invånartalet har T. betecknats äfven som
”yttersta österns Babylon”. – T:s industri är ej
så betydande, som man vore benägen att tro vid
tanken på folkmängden. Omtalad är främst brons- och
lackvarutillverkning, därnäst siden-, porslin- och
emaljindustri. Staden är handelscentrum för
det folkrika inlandet, medan utrikeshandeln går
öfver Yokohama. Undervisningsväsendet är väl
organiseradt. Ett kejserligt statsuniversitet finnes,
med afdelning för juridik, medicin, litteratur
jämte språk, naturvetenskap samt för tekniska och
landtbruksstudier. Antalet lärare var 1912–13 377
(hvaraf 15 utlänningar), antalet studenter 4,815.
Därjämte finnas olika slags fackläroverk, normalskolor
samt offentliga och enskilda elementarskolor.
– Staden nämnes icke i Japans historia före slutet
af 1100-talet och synes ej ha haft någon större
betydelse förr än i början af 1600-talet, då
Iyeyasu, grundläggaren af Tokugawaättens
shogunvärdighet, där valde sitt residens. Shogunerna,
hvilka i nära 300 år residerade i Jedo, blefvo dess
verkliga grundläggare. Genom att tvinga daimioerna
att bo där med sina talrika följen ökade de
stadens välstånd; en mängd palats byggdes, kanaler
anlades, näringslifvet samt vetenskap och konst
främjades, hvarigenom Jedo blef rikets förnämsta
stad. Efter revolutionen 1868, hvarigenom mikadon
återinträdde i utöfningen af sina gamla rättigheter
och shogunvärdigheten upphäfdes, flyttades det
kejserliga hofvet från Kyoto dit, och staden fick
namnet T. Den har sedan varit regeringens residens
samt är medelpunkten för Japans politiska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
