- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
495-496

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tott

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

495

Tott

496

och åtnjöt förtroende hos konung Karl Knutsson,
af hvilken han i förläning erhöll Åbo län 1450 och
kort därefter i stället Nyköpings län. Han glömde
likväl sin tacksamhetsskuld och öfvergick till det
danska partiet. Då han förvärf vät stort inflytande,
utsågs han vid Karl Knutssons afsättning 1457 till
riksföreståndare jämte ärkebiskop Jöns Bengtsson,
men beklädde detta ämbete endast en kortare tid. Han
utbytte det s. å. mot hofmästarvärdigheten, som
han sedan innehade under Kristian I, hvilken äfven
anförtrodde honom Yiborgs län i Finland 1457 och
Tavastehus län 1462. Ehuru Kristian störtades 1464,
fortfor Erik att tillhöra unionspartiet och bidrog
i väsentlig mån till Karl Knutssons tron-afsägelse
1465. Äregirig, som han var, blef han emellertid
snart afundsjuk öfver ärkebiskopens maktställning
och sökte då - i likhet med brodern Ivar - öka sitt
inflytande genom att knyta närmare släktförbindelser
med de svenske stormännen. Sedan han i sept. 1466
firat bröllop med en dotter till Gustaf Algotsson
Sture, utsago de vid festen närvarande rådsherrarna
honom åter till riksföreståndare och tvungo
därefter Jöns Bengtsson att till honom öfverlämna
riksföreståndarska-pet, som han innehade från
okt. 1466 till nov. 1467. Hans styrelsetid blef
emellertid högst orolig. I början sökte han hålla
en medelväg mellan partierna, men när fiendskap
uppstått mellan hans bröder i Danmark och Kristian
I, öfvergick han till Karl Knutssons parti, var dock
nära att duka under i striden, men räddades genom sin
broder Ivars ingripande. Då han likväl på grund af
sin utländska börd och sin länge tvetydiga hållning
icke lyckades vinna svenska allmogens förtroende,
främjade han Karl Knutssons återkallande. Vid dennes
ankomst till Stockholm i nov. 1467 nedlade Erik sitt
ämbete och begaf sig till Finland, där han innehade
stora områden (från Nyköpings län synes han ha afstått
1470) och där han sedan nästan ständigt vistades,
mycket upptagen af oroligheter på ryska gränsen. Till
landets skydd anlade han 1475 fästningen Olofsborg,
sedermera kallad Ny slott.

5. Ivar Axelsson till Lillö, Skåne, den föregåendes
broder, svenskt och danskt riksråd, d., som det
uppges, l okt. 1487, namnes första gången under
Kristofer af Bajern, kom 1457 med Kristian I
till Sverige, men synes under de följande åren ha
uppehållit sig mest vid danska hofvet. Sedan hans
bröder Olof och Filip 1464 aflidit, begaf han sig till
Gottland, som sannolikt lämnades honom som pantlän
sommaren 1466, då han sändes till Sverige för att
underhandla med ärkebiskop Jöns Bengtsson och hans
parti om Kristian I:s återuppsättande på tronen. Någon
fiendskap mellan honom och nämnde konung rådde således
icke denna tid. I Sverige kastade han sig genast in i
partipolitiken och drogs genom sitt gifte (sept. 1466)
med Magdalena, en dotter till Karl Knutsson, öfver
till dennes anhängare. Troligen har han från denna
tid varit svensk rådsherre, ehuru han ej uttryckligen
namnes som sådan förrän efter Karl Knutssons död. Med
den danske konungen bröt han fullständigt, då han i
maj 1567 förklarade honom krig. Strax därefter kom
han med en flotta öfver från Gottland till Sverige
och lämnade sin broder Erik kraftig hjälp mot

danskarna och deras vänner. Hans framgångar ledde
till, att Karl Knutsson för tredje gången blef
konung. Lönen uteblef icke. Han gjordes 1468 af
svenska rådet till ett slags medregent åt sin svärfar
och erhöll försäkran, att han efter dennes död skulle
ensam få öfvertaga styrelsen, till dess man kunde
ena sig om en konung eller höfvits-man. Yid Karl
Knutssons frånfälle trädde han dock villigt tillbaka,
förmodligen därför, att han icke kunde räkna på
behöfligt stöd från allmogens sida, och understödde
Sten Sture, till hvilken han länge stod i vänskapligt
förhållande och af hvilken han 1472 mottog Stegeborg i
förläning. Mest vistades han efter 1470 på Gottland,
där han skickade sig snart sagdt som själfständig
furste, än plundrande hanseatiska och holländska
fartyg, än tillsammans med sin broder Erik förande
krig med livländska ordensstaten. Trots vänskapen
med Sten Sture sökte han dock åvägabringa försoning
med Kristian I och erkände sig slutligen 1476 inneha
Gottland som förläning af Danmarks krona. Men om
hans förhållande till Kristian härefter blef bättre,
inträdde i stället 1481 en brytning med den svenske
riksföreståndaren, emedan hans broder Erik vid sin
död egenmäktigt anförtrott slottslofven på sina
finska borgar åt sina bröder Ivar och Laurens. Sedan
emellertid den sistnämnde dött, kom det 1483 till
en förlikning, enligt hvilken den förre skulle
för sin lifstid behålla Kaseborg och dess län, men
utbyta släktens öfriga besittningar i Finland mot
Öland. Svenska rådsmöten besökte han ännu 1484, men
säges vid ett sådant ha försökt att få sin måg Arvid
Trolle till riksföreståndare i st. f. Sten Sture,
öppen strid mellan de förre vännerna utbröt 1487. Herr
Sten bemäktigade sig då Stegeborg och Raseborg och kom
i besittning äfven af Öland. Samtidigt öfverlämnade
Ivar Axelsson Gottland till konung Hans och drog sig
tillbaka till sina gods i Skåne. Bland Axelssönerna
var han den mest framstående. Se K. Fabricius,
"En nordisk lensmands liv i det 15ide aarhundrede"
(i "Hist. tidskr.", 1904).

6. Laurens Axelsson till Årstad, Södertörn, den
föregåendes broder, hof vitsman, d. 1483,
hade först en förläning på Själland, men flyttade
öfver till Sverige, då fejden mot Axelssönerna utbröt
i Danmark, och blef 1468 hof vitsman på Raseborg,
som han, behöll till sin död.

7. Brita Olofsdotter, dotter af T. 2. Se
Hammarstadsätten 4.

8. Ingeborg Åkesdotter, dotter till T. 3,
riksföreståndaren Sten Sture d. ä:s gemål, d. 1507,
var en tid förlofvad med Norges förnämste ädling,
junker Hans Sigurdsson, men förmäldes omkr. 1467
med Sten Sture. Mer än vanligt klok, modig och
begaf vad, var hon en värdig maka till den duglige
riksföreståndaren, och under hans frånvaro förstod hon
väl att med kraftig hand vårda såväl slott som län.
Därjämte var hon välgörande, god och varmt nitälskande
för litteratur, konst och kyrkliga ting. Jämte sin
make gaf hon till det nyinrättade kartusianklostret
i Mariefred gården Gripsholm. På sin bekostnad
lät hon 1498 trycka magister Alanus de Rupes bok
"De digni-tate et utilitate Psalterii Virginis Marie".

9. Åke Hansson till Bjurum, den
föregåendes brorson och son till lagmannen i Närke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:05:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfci/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free