Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Triewald, Mårten - Trifan - Trifels - Trifenylmetan - Trifenylmetanfärgämnen - Trifenylmetyl - Trifkovic, Kosta - Trifolieae - Trifolium - Triforium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
735
Trifan-Triforluffl
736
cerning the cause of the cohesion of the parts
of matter (1729, i "Philos. transactions"), de
epokgörande Föreläsningar öfver naturkunnigheten
(2 bd, 1735-36) och Beskrifning om en eld- och
luftmachin vid Dannemora grufvor (1746). Jfr
J. G. Tandberg, "Die Triewaldsche samm-lung des
physicalischen instituts der universität zu Lund
und die originalluftpumpe Guerickes" (1918).
1. -m.* 2. Fmn.
Trifän (af grek. trifanes, trefaldigt glänsande,
med anledning af glansen på de tre genomgångarna),
miner., ett af Haiiy gifvet namn på ett mineral,
som äfven kallas sp o du m en (se d. o.).
Trifels, slott. Se A n n w e i l e r.
Trifenylmetän, kem., ett kolväte af formeln
CH(C6H5)3, d. v. s. metan, CH4, hvari 3 väteatomer
blifvit ersatta af fenyl, C? H5. Det kan erhållas
genom inverkan af aluminiumklorid på en blandning
af kloroform och bensol, enligt reaktionsformeln:
CH C13 + C6 H? = CH(C6N6)3 + 3HC1. Trifenylmetän,
som bildar färglösa, glänsande kristallblad,
smälter vid 93° och kokar vid 359°. Det ligger
till grund för en hel mängd viktiga tjärfärger,
trifenylmetanfärgämnen (se d. o. samt A n i l i n f
ä r g e r). K. A. V-g.
Trifenylmetänfärgämnen, kem., organiska färgämnen,
derivat af kolvätet trifenylmetan (se d. o.),
GH(C6H5)S. Som utgångsmaterial för deras framställning
används dock aldrig trifenylmetan, utan enkla
föreningar, som genom kondensation förenas till
trifenylmetanderivat. Den kromofora gruppen
i alla dessa färgämnen utgöres af den kinoida
bindningen (se Tjärfärger, sp. 228). Särskildt
karakteristiskt för trifenylmetanfärgämnena är
den lätthet, hvarmed de låta reducera sig. Härvid
bildas ofärgade föreningar, s. k. leukobaser, som
sedan mycket lätt åter uppoxideras till färgämnet
i fråga. - Bland viktigare färgämnesgrupper, som
höra hit, kunna nämnas rosanilinerna, aurinerna och
malakitgröntgruppen. Inom rosanilingruppen (se A n i
Ii nf är g er) märkas särskildt fuchsin, metylviolett,
kristallviolett och anilinblått. Aurinerna
motsvara rosanilinerna, men ha dessas aminogrupper
ersatta med hydroxylgrupper. De kunna därför
erhållas ur motsvarande rosanilinfärgämnen genom
diazotering. Annars erhållas de också direkt genom
kondensation af fenoler. Om malakitgrönt se d. o. samt
Anilinfärgämnen. I. B.
Trifenylmetyl, kem., ett kolväte (C6H5)3C,
som i olikhet med så godt som alla andra
sådana anses innehålla en trevärdig kolatom. Om
trifenylmetyl-klorid (C6H5)3 C . Cl i bensollösning
behandlas med metallisk zink, erhålles, såsom Gomberg
(se d. o.) först funnit, en gul lösning, innehållande
ett ämne af enastående kemisk aktivitet, hvilket kan
utfällas ur lösningen medelst aceton. Det förenar
sig t. ex. ögonblickligen med jod och andra halogener
till trifenylmetylhaloider och absorberar begärligt
syre ur luften under bildning af en svårlöslig,
kristalliserande peroxid, (C6H5)3 C . 02 . C
(C6H5)3. En ingående undersökning har visat, att
nämnda bensol-lösning, förutom det gula kolvätet
trifenylmetyl, innehåller äfven en polymer form däraf,
som är färglös, samt att dessa 2 kolväten enligt
den rever-sibla reaktionsformeln (jfr Reaktion 2):
2 (C6H5)3 C +± (C6H5)3 . C . C(C6H5)3
Trifenylmetyl Hexafenyletan
med hvarandra bilda en rörlig jämvikt, hvars läge är
beroende dels af temperaturen, dels af lösningsmedlets
art. Förhållandet mellan dessa kolväten erinrar om
jämvikten mellan de 2 formerna af kväf vedioxid:
N02, brunröd, och N204, färglös (se Kväf vetetroxid).
K. A. V-g.
Trifkovic [-ka vit j], Kosta, Se S e r b o k r o
a-tiska litteraturen, sp. 159.
Trifollese, bot., grupp af underfam. Papilionatce af
fam. Leguminosce, utmärkt af l fri och 9 sammanvuxna
ståndare och vanligen trefingrade blad med vanligen
tandad kant. De flesta arterna äro örter och höra
till släktena Ononis, Trigonella, Medicago, M elilotus
och Trifolium. G. L-m.
Trifolium L., Kl of ver släkt et, bot.,
örtsläkte med omkr. 300 arter, utgörande typen
för Tn/oZiece-gruppen inom underfam. Papilionatce
af fam. Leguminosce. Stjälken är upprat eller
ned-liggande. Bladen äro trefingrade (stundom
4-5-fingrade, "lyckoklöfver", "fyrväppling"),
sällan parbladiga; småbladens kant är nästan
alltid tandad. Stiplerna äro sammanvuxna med
bladskaftet. Blommorna, som äro hvita, gula (bruna)
eller röda eller (hos alla amerikanska arter)
tvåfärgade, sitta i hufvud, klase eller flock
i bladvecken eller i stjälkspetsen. De vissnade
blommorna affalla ej, utan kvarsitta omslutande
frukten, som vanligen är en icke uppspringande,
oftast endast l-2-fröig balja. Kronan är sambladig,
dess segel är aflångt eller äggrundt, vingarna äro
smala, längre än kölen. Trifolium är ett mycket
mångformigt släkte, hvars arter lefva i tempererade
och subtropiska trakter. I Sverige finnas 12 arter,
af hvilka T. repens, hvitklöfver, T. hybridum, a l
s i k e-k l of v er, T. pratense, rödklöfver, och
T. medium, skogsklöfver äro de vanligaste. Bland de
gulblommiga arterna är T. agrarium, gullklöfver, den
minst sällsynta. En egendomlig art är T. fragiferum,
smultronklöfver, växande på strandängar, hvars foder
blir starkt uppblåst och tjänstgör som flytapparat. En
dekorativ prydnadsväxt för trädgårdar är T. rubens
(mellersta Europa). Trifoliumarternas blommor
äro ofta rika på honung och besökas flitigt
af bien. Hvitklöf-verns blad är irländarnas
nationalmärke, s h a m-rock, som bäres till S:t
Patriks ära. Se vidare K l ö f v e r (med bilder af
rödklöfver och alsike-klöfver) samt Nyktitropisk med
fig. G. L-m.
Trifo’rium (mlat., af lat. tres, tre, och forris,
dörröppning), ett galleri ofvan bågöppningarna till
sidoskeppen i en del medeltida katedraler. Det öppnar
sig mot midtskeppet med bågställningar på smärta
kolonnetter och fortlöper rundt om hela midtskeppet
(se t. ex. interiören af domkyrkan i Limbur g an der
Lahn å pl. XI till art. Byggnadskonsten). Galleriet
är i äldre kyrkor an-ordnadt under sidoskeppets tak
och har samma djup som sidoskeppet. Behof vet att
erhålla stora fönster i midtskeppets öfre väggfält
pressade ned sidoskeppens tak, hvilket småningom
ledde till, att triforiegalleriet inskränktes till
en trång passage i själfva murtjockleken strax under
midtskeppets fönster. Triforieanordningen, som icke är
något annat än den romerska basilikans sidogallerier,
traditionellt upptagna äfven i de bysantinska och
västromerska äldsta kristna kyrkorna (jfr E m p o-r
e r), öfvergick slutligen som så månget annat vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
