Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Triumf - Triumfator - Triumfbåge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
781
Triumf ator-Triumfbåge
782
m. fl.; efter dem triumfatorns liktorer med
lager-smyckade fasces; så triumf atom (triumphator)
själf, stående i en fyrspänd vagn (se fig.), på
hvilken ofta jämväl hans barn hade plats. Själf
var han klädd i tunika, broderad med palmkvistar,
och guldstickad purpurtoga. I handen hade han en
elfenbensstaf och på hufvudet en lagerkrans: bakom
honom stod, säges det, en slaf, som höll en gyllne
lagerkrans öfver hans hufvud och tillhviskade den för
dagen i samma dräkt som den kapitolinske Juppiter
uppträdande triumfatorn: Memento te mortalem esse
("kom ihåg, att du är dödlig!"). Efter vagnen följde
de högre officerarna (legater och tribuner) till
häst, därefter rytteriet och slutligen legionerna,
med lagerkvistar i handen och kransar på hufvudet samt
sjungande triumfsånger, men äfven ett slags nidvisor,
stundom mycket drastiska, öfver fältherren. Folket
omgaf festsmyckadt tåget, till hvars förhärligande
äfven hörde en triumfbåge (se d. o.), byggd tvärs
öfver någon af de gator, där det drog fram. - I
början var triumfen mera enkel och varade endast
några timmar. Sedermera, då bytet blef allt rikare,
ökades prakten och ståten, så att triumfen ofta
upptog flera dagar. Så fördes i triumftåget vid
JEmilius Paullus’ triumf öfver konung Perseus
första dagen bildstoder m. m. på 250 vagnar,
andra dagen vapen och 75 kärl med silfvermynt
samt tredje dagen minst 120 offerdjur, bekransade
och med förgyllda horn. Särskildt bekant är den
ståtliga, af Vespasianus jämte hans son Titus öfver
judarna firade triumfen, i hvilken den sju-armade
ljusstaken från Jerusalems tempel och öfriga heliga
kärl fördes med och hvars minne är bevaradt i den
ännu kvarstående Titusbågen (se d. o. samt nedersta
fig. å pl. IV till art. Bildhuggar-konst). - Sedan
triumftåget kommit fram till Juppiterstemplet på
Capitolium, hölls ett offer, och lagerkvistarna från
fasces nedlades af fältherren i Juppitersbildens
sköte. Därefter hölls festmåltid, i hvilken senaten
och ämbetsmännen deltogo. Stundom undfägnades
äfven folket. Gratifikationer till soldaterna
synas redan tidigt ha förekommit och småningom
blifvit regelmässiga samt alltmera rikliga. - Under
kejsartiden kunde ingen annan än kejsaren själf,
som var öfverbefälhafvare, komma i åtnjutande
af triumf (dock firade Tiberius triumf redan
som tronföljare). Den sista synes ha hållits af
Diocletianus (302 e. Kr.). En författare uppger, att
320 triumfer förekommit till Vespasianus’ tid (de
från sagotiden medräknade), efter hvilken omkr. 30
kunna räknas. I st. f. triumf plägade kejsarna
bevilja förtjänta fältherrar ornamentet triumphalia,
triumfatorsdräkt, troligen något modifierad, att
begagna vid högtidliga tillfällen. Men från Trajanus’
tid fingo alla konsuler bära trium-faldräkten vid sitt
ämbetstillträde och i högtidliga processioner. En
segrande fältherres enda belöning blef då en staty
på någon offentlig plats. - Ett särskildt slags
triumf var den, som fältherrar, hvilka icke fått
sig den högtidliga triumfen tillerkänd, plägade
på eget bevåg fira på Albanska berget och i dess
Juppiterstempel. Slutligen förekom stundom en
s. k. mindre triumf (ovatio), en fältherres festliga
intåg i Kom efter en vunnen oblodig seger. Vid
ovationen färdades han icke på triumfvagn, utan
uppträdde antingen gående eller till häst. Sjötriumf
(triumphus navalis),
d. v. s. triumf till firande af en större sjöseger,
hölls första gången, efter segern vid Mylse, af
konsuln Cajus Duilius, 260 f. Kr. &. Tdh. (J. C.)
Triumfätor, fältherre, som firar triumf (se d. o.);
segerherre.
Triumfbåge. 1. För att fira en hemvändande segrare
eller härskare plägade romarna öfver någon af
de gator, genom hvilka det högtidliga intåget
(se Triumf) skulle ega rum, uppföra en särskild
äreport, arens (arcus triumphälis), af mer eller
mindre rik anordning. Dylika äreportar voro urspr,
af mera tillfällig art, sammansatta af trävirke
med dekoration af målning, löf, blommor o. d.,
men under kejsartiden började man uppföra dem af
solidare material och monumental hållning. Den
enklare typen visar en enda bågöppning mellan två
starka murpelare; den rikare har tre hvalf, ett större
mellan två mindre, burna af fyra murpelare. Bågarna
infattas af hela eller halfva kolonner, någon gång
af platta pilastrar, hvilka uppbära ett kraftigt
bjälklag (entablement) med förkroppningar. Ofvan
dess gesims höjer sig vanligen en half våning,
en s. k. ättika, stundom dekorerad, äfven den, med
pilastrar eller med statyer. Å denna ättika är platsen
för inskriftstaflan. öfriga tomma ytor prydas med
bildverk och reliefframställningar. - Många antika
triumfbågar ha bibehållit sig till våra dagar, dock
i mer eller mindre skadadt skick. Vi träffa t. ex. i
Rom Titusbågen (se d. o. och fig. 17 å pl. VI till
art. Rom) samt Konstantinsbågen (se pl. VII till
art. Byggnadskonsten) och Septimius Severus’ båge (se
pl. IV, fig. 11, och pl. V, fig. 16, till art. Rom),
de båda senare med tro hvalföppningar. Drususbågen
(se Drusus), vidare Trajanusbågar i Benevento (se
d. o. 2 med fig.) och i Ancona, Sergiernas båge i
Pola och Augustus’ båge i Rimini. I Frankrike finnas
triumfbågar i Orange (se d. o. med fig.), Autun, Reims
(en trebågig), i Carpentras och på andra ställen;
dylika träffas äfven i Spanien, på Balkanhalfön,
i Grekland (Hadrianusbåge i Aten), i Mindre Asien
och Nord-Afrika (Timgad, se d. o., fig. 1). - De
romerska triumfbågarnas arkitektur studerades med
ifver af renässansens byggnadskonstnärer och blef i
väsentlig mån bestämmande för deras uppfattning af
antikens konst. Under renässansens tid och senare
blefvo de antika triumfbågarna ofta efterbildade,
ehuru i mera förgängligt material. T. o. m. i
Sverige omtalas en "arcus triumphälis" från Erik
XIV:s tid; andra, som tyckas ha stått kvar en längre
tid, uppfördes vid drottning Kristinas kröning,
vid Karl XI:s återkomst från danska kriget och vid
Ulrika Eleonora d. ä:s ankomst till Stockholm. (Jfr
Dahlberghs Sueciae-verk.) I senare tid ha triumfbågar
eller äreportar af monumental hållning blifvit
uppförda i flera af Europas stora städer, t. ex. Are
du triomphe de carrousel (se pl. III till art. Pari
s) och Are du triomphe de 1’étoile (se pl. II till
art. Paris), båda grundlagda af Napoleon I i Paris,
Arco del sempione i Milano, Propyléerna i München
och Brandenburgerthor i Berlin. - 2. Triumfbåge
kallas också i medeltida kyrkor den stora hvalfbåge,
som skiljer det egentliga koret från långhuset och
bildar ingången till det förra (se Basilika, sp. 1029,
och Kyrka, sp. 466). Ofvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
