spredo samtidigt glans öfver staden och lämnade
där efter sig ett minnesmärke i det 1760 stiftade
"Kongl. norske videnskabers selskab". Genom grundlagen
1814 blef T. kröningsstad och 1816 hufvudsäte för
den då inrättade Norges bank (denna flyttades 1897
till Kristiania). På 1100--1200-talen fanns vid
T., på Stenbjerget, ett kastell, Sverresborg (se
d. o.). När staden 1658 af träddes till Sverige,
funnos förskansningar på Kalvskindet och ytterst
på Bratön. Stiernskiöld anlade bl. a. en skans på
Munkholmen (se d. o.). Efter svenskarnas af tåg
uppfördes ny skans på Munkholmen, och strax ö. om
T. uppfördes (1681 o. f.) fästningen Kristianssten
(se d. o.). Utom dessa utgjordes försvarsverken
1814 af ett hornverk mellan Nidelven och sjön, ett
retranchemang mellan detta och bron öfver älfven,
3 kustbatterier, "flydebatteriet" Prövesten och 1
batteri i Ilsviken. De äro nu nedlagda. Nu försvaras
T. från landsidan af befästningar vid Stjördalen
och i Værdalen (se d. o.) samt jordverk vid Hell,
hvarjämte mynningen af Trondhjemsfjorden försvaras
genom anläggningar vid Agdenes (se d. o.).
Y. N. (K. G. G. L. W:son M.)
Trondhjems amt, två norska
förvaltningsområden (län),
Nordre Trondhjems amt och
Söndre Trondhjems amt (se kartan till art.
Norge),
som sedan 1 jan. 1919 officiellt bära namnen
Nord-Tröndelag fylke och
Sör-Tröndelag fylke.
1.
Nord-Tröndelag fylke utgör norra delen
af Nidaros' bispedömme (före 1919 Trondhjems
stift, se d. o.) och omfattar trakterna kring
Trondhjemsfjordens inre del och österut
till svenska gränsen samt gränsar i n. till
Nordland, i v. till Atlantiska hafvet och i s.
till det sistnämnda. 22,419,12 kvkm. 88,530
inv. (1917), hvaraf 6,828 i staden Levanger, där
fylkesmannen (förut amtmanden) residerat, och
ladestederne Namsos och Stenkjaer. Fylket är i
judiciellt afseende deladt i 3 sorenskriverier, Stjör-
og Verdal, Inderöy och Namdalen, omfattande 42
härad, och i kyrkligt afseende i 4 prosterier,
omfattande 24 pastorat (prestegjeld) med 54
socknar och 15 kapell.
2.
Sör-Tröndelag fylke utgör södra delen
af stiftet (bispedömmet) samt har en areal af
18,697 kvkm. och 166,831 inv. (1917), hvaraf 53,864
i fylkets enda stad, Trondhjem, residens
för fylkesmannen ("Bergsstaden" Röros bildar ej
egen kommun). Fylket är i judiciellt afseende
deladt i 5 sorenskriverier, Orkedal, Guldal, Strinda
og Selbu, Fosen och Hitra, omfattande 48
härad, och i kyrkligt afseende i 6 prosterier,
omfattande 27 pastorat med 55 socknar och 13 kapell.
2. K. G. G.
Trondhjems domkyrka (äfven kallad
Kristkyrkan,
Treenighetsskyrkan och, stundom,
S:t
Olofs kyrka), Norges och hela Nordens mest praktfulla
kyrkliga byggnadsverk, under katolska tiden Norges
metropolitankyrka, är invigd till minne af Norges
skyddshelgon, Olof den helige (d. 1030). På den plats,
där domkyrkan står, byggde konung Olof Kyrre en kyrka,
som fullbordades före hans död, 1093. Den kallades
"helige kung Olofs kyrka", emedan den fick mottaga
konungens stoft, som förut förvarats i den af Olof
Tryggvesson byggda Klemenskyrkan (af trä), sedan i
den af Magnus den gode grundlagda Olofskyrkan
och slutligen i den af Harald Hårdråde byggda
Mariakyrkan (alla i Nidaros, såsom Trondhjem då
hette). Olof Kyrres kyrka uppfördes i romansk stil,
var enskeppig med ett kor, smalare och lägre än
långhuset. Dess grundmurar ha påträffats under
det nuv. korets golf. Sedan Norge 1152 fått egen
ärkebiskopsstol, började landet trängta efter
en ståtligare katedral, och man tillbyggde då,
likaledes i romansk stil, tvärhuset, som var under
arbete 1161. När ärkebiskop Eystein Erlendssön 1183
återkommit från England, påbörjade han en fullständig
ombyggning i gotisk stil. Bygget fortsattes efter
hans död, och innan 1230 voro hela östra delen,
kor-afdelningen (
A å fig. 1) med det oktogona
Fig. 1. Plan af Trondhjems domkyrka.
högkoret och det stora tornet i korsmidten
färdiga. 1248 börjades i samma stil tillbyggandet af
långhuset (kyrkans västra del,
B), som fullbordades
omkr. 1320. Kyrkans yttre längd blef 102 m., bredden
öfver tvärskeppet 50, korets bredd 22, hvalfvet där
20 m. högt. Byggnaden skadades af brand 1328, 1432
och 1531, då både kyrkan och hela den gamla staden
ödelades. Dess iståndsättande efter denna sista
brand inskränktes till det nödvändigaste, långkorets
nedstörtade hvalf ersattes af ett platt tak af trä,
men långskeppet blef stående utan tak och störtade
småningom i grus. Af den västra praktfullt utsirade
fasaden kvarstod endast nedersta delen. Tvärskeppet
och oktogonen hade lidit minst. Arbetet, som på allvar
sattes i gång först 1562, nedlades två år därefter
och återupptogs 1578. Kyrkans hufvudtorn hade blifvit
återuppmuradt på 1550-talet och fick en hög hjälm,
som blåste ner 1689. 1708 och 1719 brann kyrkan åter;
först 1760 var den nödtorftigt återställd. Den hade
då det utseende, som den i det väsentliga bibehöll
till 1869, då ett omfattande och ännu fortgående
restaurationsarbete tog sin början. Det förestods
till en början af H. E. Schirmer och från 1872 af
Chr. Christie, som ända till 1906 ledde det omfattande
arbetet med stor insikt, pietet och konsekvens. Början
gjordes med högkoret och sakristian (
D), som stodo
färdiga 1890, hvarefter man tog itu med tvärskeppet
(
C), som var färdigt 1905. Hufvudtornet öfver
skärningspunkten mellan lång- och tvärskepp hade
fullbordats 1902 -- dess höga spira, omgifven af 4
smärre spiror, kunde likväl ej anses lyckad. (Se
pl. XXV till art.
Byggnadskonsten, som visar
kyrkans utseende så, som Christie tänkt sig den i
fullbordadt skick -- äfven korets inre är afbildadt
på samma blad.) Nu bestämdes, att arbetet skulle
utsträckas äfven till kyrkans västra del. Planen till
långhusets återuppbyggande förelåg 1904, men Christies
förslag till ny västfasad, med höga spiror på de båda
sidotornen och ett stort spetsbågsfönster i
