101 Tryckslang-Tryffel 102 tryck på huden eller vissa inre delar af kroppen. Någon väsentlig skillnad finnes icke mellan beröring och tryck; beröringen är endast ett svagare tryck. Liksom vissa punkter på huden äro känsliga för värme, andra för köld och åter andra för smärta, så finnas ock särskilda tryckpunkter, under hvilka inan därför har anledning antaga, att tryck-nervernas särskilda ändorgan äro förlagda och mottagliga för retning genom tilltagande eller af-tagande af det på dem utöfvade trycket. Tryck-punkter finnas i medeltal 25 på l k vem., men de ligga olika tätt på olika hudställen, t. ex. synnerligen glest på öfverarmen, men ytterst tätt på fingerspetsarna I motsvarighet härtill ha vi på olika kroppsdelar olika känslighet för tryck. Ej blott under den yttre huden finnas tryckorgan, utan äfven i vissa inre kroppsdelar kunna tryck-förnimmelser erfaras. Mot 'ett länge fortvarande, likformigt tryck adaptera vi oss, så att trycket icke märkes. Så erfara vi merendels, när vi ej röra oss, alls icke det tryck, som kläderna utöfva på vår hud. Jfr Känsel och Sinne. S-e. Tryckslang. Se Brandväsende, sp. 1490. Tryckstafvelse, språkv. Se Stafvelse. Tryckstil. Se Stil. Trycksvärta, svart färg, som används vid boktryck m. m. Se Tryckfärg. Trycktaffel, äldre namn på hvad som senare kallades biljard (se d. o., sp. 379). Trycktelegraf. Se Telegraf, sp. 731. Tryckt som manuskript. Se Manuskript. Tryckvattenmaskiner kallas sådana maskiner, i hvilka en kraft eller rörelse öfverföres med hjälp af vatten under tryck, t. ex. hydrauliska pressen (se d. o.), hydrauliska domkrafter (se Domkraft) och hydrauliska hissar (se Hiss, sp. 760). Fmn. Tryckvattensamlare, tekn. Se Kraftsamlare. Tryckyta, boktr., den yta å en trycksida, inom hvilken text normalt får förekomma; marginalrubriker o. d. kunna däremot anbringas utanför den egentliga tryckytan. -- Ang. tryckyta vid propellrar se Propeller. Fmn. Tryckår, det år, då en skrift är tryckt, skall enligt Tryckfrihetsförordningen (se d. o., sp. 83) vid äfventyr af åtal af boktryckare utsättas på hvarje alster, som lämnar hans officin. Tryde, socken i Kristianstads län, Ingelstads härad. 3,599 har. 3,326 inv. (1918). Häraf komma 95 har, 1,274 inv., på det inom socknen belägna Tomelilla municipalsamhälle. T. bildar med Spjutstorp ett till egaren af Kåseholm patronellt pastorat i Lunds stift, Ingelstads kontrakt. Try;ffel (ty. trilffel, fr. truffe, it. tartufo), bot., namn på underjordiska svampar (hypogéer), hörande till fam. Terfeziacece och Tuberacece. My-celiet är trådlikt, och det är troligt, att det för en del arter lefver symbiotiskt eller parasitiskt på rötter af ek m. fl. Det sporbildande organet ("fruktkroppen") utvecklas under jordytan och är tämligen stort, knölformigt, köttigt och slutet; dess inre består af en ascusförande väfnad, genomdragen af sterila ådror. Endast om fruktkroppen ruttnar eller fortares af djur, bli sporerna fria. Den mest värderade tryffelarten är den genom sin fina lukt och smak läckra svarta tryffeln 1. Périgordtryffeln, Tuber melanosporum (fig. 1), som växer i Frankrike och Nord-Italien, i synnerhet i Périgord, Dauphiné och Piemont, Fig. 1. Svart tryffel (Tuber melanosporum}. T. v. fruktkropp (ett stycke däraf bortskuret, så att inre byggnaden synes), t. h. sporsäck. samt uppsökes med tillhjälp af hundar eller svin, hvilka vädra rätt på den underjordiska svampen. Dess yta är svart och vårtig, dess inre vid mognaden svartviolett med rostfärgade ådror. Denna tryffel är den finaste kryddan till kötträtter och en viktig handelsartikel, som förr varit officinell, såsom ett aphrodisiacum, under namnet tubera esculenta. Den exporteras från Frankrike, där årsskörden har ett värde af flera mill. frcs, och kommer i handeln skuren i skifvor och torkad eller konserverad på glas. Andra värderade Tw&er-arter äro T. Magnatum i Frankrike och Nord-Italien och T. cestivum i södra och mellersta Europa. I Sverige äro endast ett par små Tuber-arter funna. I Medelhafsländerna växer en hvit tryffel, Terfezia Leonis Tul., som är en stor läckerhet. Till fam. Terfeziacem hör vårt lands viktigaste tryffel, hvit tryffel 1. Stjärn-hofstryffel, Choeromyces venosus (Choiromy- Fig. 2. Hvit tryffel (ofvantill sådan genomskuren). ces meandriformis, Tuber album; fig. 2), som förekommer i Östergötland och Södermanland, vissa år under hösten ganska rikligt, särskildt kring sjön Båfven, i och under jordytan på naken eller gräs-beväxt lerjord. Den är till färgen hvitaktig, oregelbundet rundad, inuti marmorerad af buktade linjer, och kan bli stor som ett barnhufvud. Svampen har mogen en stark, egendomlig lukt och uppsökes med begärlighet af får och getter. Som matkrydda är den högt skattad flerstädes i Europa, särskildt i Ober-Schlesien, där den kallas Kaiserpilz; den*