sion, Vattenenergi cch Vattenkraft). Linledningarna måste arbeta med jämförelsevis stor hastighet, 10, 20 till 30 m/sek., på det att smäckra linor och icke alltför stora skifvor må kunna komma till användning. Vid en linhastighet af 20 m/sek, och en skillnad mellan totala på-känningen i den dragande och den dragna lindelen af t. ex. 10 kg. blir effekten eller den per sek. öfverförda energien 200 mkg. eller 2 kilowatt (kw.); vid en spänningsskillnad af 20, 30, 40 kg. blir under i öfrigt lika förhållanden den öfverförda effekten 4, 6, 8 kw. resp. Linledningar af här be-skrifvet slag ersättas nu alltmer med elektriska transmissioner (se Elektrisk arbetsöf-verföring). - Ett helt annat slag af linledningar används vid gods- och personbefordringen i grufschakten (se Spel, sp. 643 o. f.). ö. E. W. Trådlös telefonering. Se Telefon, sp. 714. Trådlös telegrafering. Se T e l e g r a f, sp. 741. Trådlöst telegram, telegram befordradt genom telegrafering utan tråd. Se Telegraf, sp. 741 ff., och Telegram, sp. 769. Trådmaskar, zool. Se Nematodes. Trådmikrometer, Hårmikrometer, detsamma som filarmikrometer. Se Astronomiska instrument, sp. 297. Trådnät (Hårnät), jys., en anordning af samma slag som det s. k. hårkorset (se d. o.), men bestående af flera än 2 trådar. Trådpendeln, fys., mek. Se Pendel, sp. 389. Trädräknare, en svagt förstorande lupp, bestående af en lins, infattad i en hopfällbar mässingsställning, som används vid undersökning af väfnader m. m. Cr. L-m. Trädskorpioner, zool. Se Gisselskorpioner, sp. 1213. Trådspik, Trådstift. Se S pik, sp. 714. Trådväxter, ett annat namn på beklädnadsväxter (se d. o.). Tråfva, socken. Se Tråvad. Tråg, geogr., dal, som genom stark glacialerosion ombildats och antagit en annan form, än den hade före iserosionen. De genom rinnande vatten bildade fluviala dalarna ha i regel öppet V-formig eller trubbvinklig tvärprofil, under det träget har en öppet U-formig eller bågig tvärprofil. Det glaciala tråget är också i allmänhet rakare och enhetligare än den fluviala dalen. Ofta stiger tråget trapplikt med hvarje trappsteg afstängdt af en klipptröskel. Ofvanför denna ligger ofta en sjö. Särskildt i trägets nedre parti möta ofta slutna klippbäcken, som kunna nå betydande storlek. De kallas i Amerika piedmont basins och i Tyskland zungenbecken; de italienska alpsjöarna och Bodensjön m. fl. samt de djupaste partierna af de stora norska fjordarna räknas som sådana bäcken. Orsaken till de fluviala dalarnas betydande ombildning är glaciärernas förmåga att gräfva ut eller erodera berggrunden. Erosionen sker både horisontalt och vertikalt, men hufvudsakligast det senare. Ju kraftigare glaciären är, desto djupare och mer markeradt blir tråget. På grund häraf eroderas hufvuddalen också mer än bidalarna, så att dessa förbli hängande på dalsidan öfver hufvudtrågets botten, öfver hängbranten falla biälfvarna i branta fall. H. A-nn. Trål (eng. trawl), jisk., släpnät, ett i hafvet numera mycket användt notliknande, med korta armar eller vingar försedt fiskredskap af stora dimensioner, som släpas fram öfver bottnen. Det började vid midten af 1800-talet användas af engelsmän med segelfartyg. I sin ursprungliga form, bomtrålen (eng. beamtrawl), bestod det af en stor säck, som vid framsläpandet hölls öppen af en 10-15 m. lång bom. Denna fästes i hvardera ändan vid öfversidan af en stor kraftig järnbygel, vid hvars bakre del säckens sidor fäst-gjordes. Med kraftiga linor, som gingo en från hvardera bygelns framsida, släpades redskapet af segelfartyg. Byglarnas undersida var framtill böjd som en slädmede för att lätt kunna glida öfver bottnens ojämnheter. Bomtrålen används nu blott af segelfartyg. Maskindrifna fartyg använda den s. k. ottertrålen, som i st. f. bommen på hvardera sidan har ett stort och tungt rektangulärt bord ("trålbord", "tråldörr", "trål-lamm"), som är så fäst vid de grofva släplinorna, att de båda borden vid framsläpandet skära isär och på det sättet hålla redskapet öppet till hela dess vidd. Trålens storlek varierar efter fiskefartygens. De svenska ångtrålfartygen bruka trålar med en 28 -33 m. bred främre öppning, under det att denna hos motorbåtarnas trålar är 14-27 m. Trålen förfärdigas vanligen af groft manilagarn, de mindre dock ofta af hårdtvinnadt bomullsgarn. Maskorna äro i främre delen ganska stora, 5-7 cm. maskstolpar, men bli bakåt allt mindre, tills de i bakersta delen ha maskstolpar af blott 2-4 cm. längd. Ångtrålfartygen äro omkr. 45 m. långa med ett djupgående af omkr. 4 m. och försedda med starka maskiner. Motortrålfartygen äro i Sverige vanligen 15 å 17 m. långa med 25 ä 50 hkr motorer. Trålen släpas fram med omkr. 3 knops fart medelst två grofva stållinor, "trålvarp", som fastgöras en i hvartdera bordet och intas medelst en stark vinsch. Vid fiske är så mycket ute af varpen, som motsvarar omkr. tre gånger djupet. (Se Fiske, fig. 2; dock äro de båda släplinorna numera under fisket förenade i ett schackel på samma låring af fartyget.) Trålen släpas hvarje gång olika länge, beroende på fiskeplatsen och det fiskslag, som eftersträfvas, vanligast dock 4 ä 6 timmar utom vid sillfiske, då hvarje hal är mycket kortare, stundom blott 1/2 timme. Fångsten tömmes på däcket, hvarpå den sorteras och rensas (utom sill), för att den skall hålla sig längre, och isas i lådor. I trålen fångas allt, som kommer i dess väg, men man lägger framför allt vikt på att fånga kolja och flatfisk (flundreartade fiskar). På senare åren har det ock visat sig möjligt att med trål fånga sill, och vissa tider på året lönar sillfisket sig bäst, såsom vid vår västkust under aug. och sept. samt jan. och febr.; f. ö. pågår trålfisket året om. Trålfiskets egentliga hemort är Nordsjön, där det foro Världskriget bedrefs mycket intensivt, framför allt af England, Holland och Tyskland, men det har på senare åren utsträckts till Färöarna, Island, Baremts' haf och Hvita hafvet, Viz-cayaviken och marokkanska kusten, Förenta staternas, Canadas och Japans kuster. Det svenska