metaller göras de af rubin, safir, diamant, agat m. m. De minsta draghålen, som ej kunna framställas genom borrning (borren skulle brista), göras sålunda, att först borras ett större hål, i hvilket en ståldorn af önskad diameter insattes, hvarpå materialet uppstukas kring dornen. (Dragskifvan insättes i en hållare å dragbänken, midt emellan en haspel, hvarå trådämnet är upplindadt, och en roterande dragtrumma, hvarå tråden upplindas efter att ha gått igenom dragskifvan.) -- Metalltråds diameter uppmätes med s. k. trådklinkor, och tråden numreras enligt olika system, bland hvilka det engelska "B. W. G." (se Järntråd) och det metriska äro de mest använda -- enligt det senare är trådens n:r = 10 ggr dess diameter i mm. -- Bland speciella trådarter må nämnas: bimetallisk tråd, dragen af ett trådämne af t. ex. koppar, gjuten kring en järnkärna; äkta guld- och silfvertråd af fint guld eller silfver, oäkta guld- och silfvertråd af koppar med öfverdrag af guld eller silfver, cementerad tråd af koppar med öfverdrag af högfärgad mässing. Mycket fin tråd, t. ex. till s. k. hårkors af platina, tillverkas så, att platinatråden drages så fin som möjligt (0,25 mm.), silfver gjutes omkring den till ung. 8 mm. diameter och därefter dragning till minsta möjliga diameter verkställes samt silfret löses med salpetersyra, hvarefter en jämntjock kärntråd af platina, omkr. 0,004 mm. i diameter, återstår. Alltefter draghålets form kan tråd dragas till rund, fyrkantig, ellipttisk, stjärnformig eller annan tvärsektion. Genom att dragskifvan försättes i rotation under dragningen, erhåller tråden ett skruflikt utseende (guld- och silfvertråd till filigransarbeten m. m.). -- Man har af gamla fynd funnit, att metalltråd tillverkades redan 3500 år f. Kr. Metallen uthamrades, och bitarna hopsvetsades, såsom tydligt kan ses å fynden. Homeros omtalar nät af smidd tråd för att fånga Venus och Mars. Först omkr. 1100 e. Kr. omtalas dragjärn, 1540 användes vattenkraft för tråddragning, 1766 började man tillverka trådämnen genom valsning (se Metalltråd). G. S-n. Trådglas. 1. Detsamma som filigranglas. Se Glasfabrikation, sp. 1283 och 1286 med fig. 6, samt Filigran 2 med fig. 5. -- 2. Råglas (se d. o.) med däri insmälta trådnät, vanligen af järn eller nickeljärn. Sådant glas tillverkas dels genom valsning på upphettade gjutbord, hvarvid trådnätet valsas in i glasmassan, dels äfven genom blåsning eller genom pressning i form, hvarvid "armerade" glaskärl kunna framställas. Trådglas används i stor utsträckning i st. f. vanligt fönsterglas eller råglas till takfönster, lanterniner o. d., där det erbjuder den fördelen att om en ruta krossas, större skärfvor ej nedfalla utan hållas samman af trådnätet. Äfven för fönster som man önskar så brandsäkra som möjligt, är det lämpligt, emedan detsamma är mycket motståndskraftigt mot starka temperaturväxlingar. Trådglasrutor förekomma vanligen i tjocklekar varierande mellan 4 och 7 mm. Såväl trådnät med mindre kvadratiska maskor som med störie sexkantiga maskor användas. 1 o. 2. Fmn. Trådklinka. Se Järntråd och Måttverk-tyg, sp. 228. Trådkorn, histol. Se Mitochondria. Trådkors, detsamma som h år kors (se d. o.). Trådkvarts, miner. Se Kvarts 2. Trådlineledning, vanligen kallad Lin led n in g, maskinb., är en transmission för ofverföring af mekanisk energi eller mekaniskt arbete från en roterande horisontal maskinaxel till en annan sådan axel, parallell med den förra, på ett horison-talafstånd, som växlar från 15-20 upp till 100 m. och däröfver. På hvardera axeln sitter en med ett spår vid omkretsen försedd skifva, så anbringad, att spåren befinna sig i samma vertikalplan. I dessa spår upplägges den af l ä 2 mm. grof järn-eller ståltråd spunna ändlösa (splitsade) linan, som öfverför energien från den första skifvan, drif-skifran, till den andra, lastskifvan. Linan är så lång, att den bildar en ganska starkt böjd båsre mellan upplagen; den dragande starkare spända delen är mindre nedböjd än den dragna. Då drifskifaxeln sättes i gång af en motor, t. ex. en vattenturbin, utvecklas friktion mellan drifskifvan och linan, nämligen passiv friktion å skifvan och lika stor och motsatt aktiv friktion å linan. Äfven mellan linan och lastskifvan utvecklas friktion, men så, att den aktiva friktionen verkar på skifvan och den passiva på linan. Skifspåren förses med en utfodring af läder eller trä, söm svarfvas så, att ungefär Vs af linomkretsen omslutes af spåret. Om allt är lämpligt anordnadt, äro de nämnda friktionskrafterna tillräckliga att sammanbinda skifvorna med linan, så att slirning icke uppstår. Man måste ge skifvorna stor diameter (minst 1,000 ggr tråd- och minst 150 ggr lindiameter), på det att böjningspåkänningen i tråden icke må bli alltför stor; eljest brister tråden ganska snart, och linan blir oduglig. Linledningar för kortare af-stånd än de ofvan nämnda utföras af hampa eller bomull. Skifvorna förses då med flera spår bredvid hvarandra; smäckrare linor och mindre skif-vor kunna då komma till användning. Under det att åt drif- och lastskifvorna för linor af järn- eller ståltråd helst ges lika stora diametrar, kunna dessa diametrar för hamp- eller bomullslinor vara väsentligen olika, vid hvilket förhållande en afse-värd utväxling af skifvornas omloppstal kan erhållas. - Brukligt är att kalla dessa och andra transmissioner "kraftledningar", men denna benämning är icke god; den är i själfva verket missledande, ty den ansrer alls icke det, som är i fråga; det, som of verf öres genom dem, är nämligen icke kraft, utan energi, d. v. s. en produkt af kraft och väg. Kraft och energi äro f. ö. inkommensurabla storheter och kunna i följd häraf aldrig ersätta hvarandra; en transformering af kraft i energi och tvärtom ligger utom gränsen för det möjliga. Kraften uttryckes i kilogram (kg.), men energien i meterkilogram (mkg.). Märkas bör dessutom, att linledningen kan öfverföra kraft, ehuru energi ej utvecklas i linan; detta är händelsen, då lastskifvan är så hårdt belastad, att motorn icke förmår försätta den i rotation. Linan spännes visserligen äfven då liksom under normal användning; den är i sådant fall en kraftledning, men någon produktiv användning har den då icke. På samma sätt förhåller det sig ock med transmissioner af annat slag: de benämnas oriktigt kraftledningar, men äro energiledningar (se T r a n s m i s-