137 Trädgårdskonst 138 klassiska peristylträdgården utgjorde mönstret för åtskilliga af de mest framstående trädgårdsanläggningarna innanför de medeltida klostermurarna. De ytterst sparsamma prydnadsträdgårdar, som eljest utfördes under medeltiden, äro starkt påverkade af den orientaliska trädgårdsanläggnings-konst, med hvilken man gjort bekantskap under korstågens dagar. (Några praktfulla anläggningar från denna tid i orientalisk stil utgöra de af morerna anlagda trädgårdarna vid Alhambra och Alcazar i Spanien.) Idylliska exempel på medeltidsträdgårdar visa bilderna i gamla bönböcker och den ofta vackert illustrerade, berömda kärleksromanen "Roman de la rose" (se pl. I, fig. l, och Franska litteraturen, sp. 1195). Utmärkande för trädgårdar på denna tid voro små regelbundet anordnade kvadratiska blomsterland eller blomsterängar, rosenspaljéer, gräsbänkar och mindre vattenkonster, ofta äfven små kanaler. - Förutsättningarna för den klassiska trädgårdsanläggningskonsten hade med Romerska rikets förfall omintetgjorts, men under renässansens dagar väcktes intresset äfven för denna bortglömda konstgren till lif, och den omhändertogs af mästare sådana som Michelangelo, Rafael, Lionardo, L. B. Alberti och P. Ligorio, den sistnämnde mästare till de berömda trädgårdarna i Villa d'Este (se Tivoli med fig.). I renässansens trädgårdsanläggningskonst bibehöllos den klassiska stilens regelbundna anordningar, och området uppdelades i kvarter, åtskilda af löfgångar, murar eller häckar. Frukt- och köksträdgården skildes från den öfriga anläggningen, men äfven ört- och rosengården kunde begränsas af häckar eller murar. Urnor, solur och andra ornament uppsattes, senare äfven en myckenhet skulpturer af alla slag. Vid högrenässansens genombrott började man använda terrasser, förbundna med mer eller mindre praktfulla trappartier (Belvedereträdgården i Vatikanen), och där tillgång till vatten fanns, utbyggdes kaskader, kanaler och fontäner, hvilka ingingo som led i anläggningarna (fig. 2). Den italienska trädgårdskonsten öf-verfördes snart till andra länder, och särskildt uppmärksammades den i Frankrike, där många utomordentligt vackra exempel äro att finna. Där hade man ofta att utföra anläggningarna på slät mark, hvarför terrassanordningar sällan kunde komma i fråga, medan man däremot gärna använde stora breda kanaler och dammar. Bekanta exempel äro Tuileriesträdgårdarna. Den italienska blomster-parterren ombildades till den egendomliga broderi-parterren, äfven kallad fransk parterr (i Sverige först benämnd löfverk eller ritning), ett af arabesker utfylldt symmetriskt mönster af låga klippta buxbomshäckar, hvarest de mellanliggande ytorna vanligen täcktes af färgad sand, krossadt murtegel m. m. för att åstadkomma färgverkan (se illustrationssidan till art. Karlberg, fig. 3; jfr ock art. H ven, fig. l, Uranienborg, samt fig. l till art. Kungsträdgården). - I England anlades i italiensk stil de stora trädgårdarna vid Hampton court (1515), Hatfield house, Richmond m. fi. ställen. Bland renässansträdgårdar i Tyskland är särskildt slottsträdgården i Heidelberg namnkunnig. Trädgårdar i mera utarbetad renässansstil började anläggas i Sverige under senare delen af 1500-talet, men större fart togo dessa anläggningar, först sedan drottning Kristina inkallat en fransk trädgårdsarkitekt, André Mollet, som bl. a. anses ha anlagt Jakobsdal (numera Ulriksdal, se d. o. och fig. 3 å pl. II) och som utgaf ett berömdt praktverk i trädgårdsanläggning, "Lustgård" etc. (1651). En säregen utbildning fick renässansträdgården i Holland. Området för den holländska trädgården var i regel helt litet, och detta sönderstyckades i en mängd små blomstergrupper i geometrisk anordning, omväxlande med små klippta träd, löfsalar, paviljonger, fontäner, statyer, men dessutom också tämligen smaklösa kuriosa. Ofta nog omgåfvos trädgårdarna af kanaler. Den lilla holländska trädgården med all sin färgprakt och detaljrikedom har liknats vid en leksakslåda (fig. 4). - Mot slutet af 1500-talet undergick smakriktningen i den italienska trädgårdsanläggningskonsten den förändring, som tagit sig uttryck i barockstilen. Medan sambandet mellan renässansträdgårdens olika delar ofta var lösligt, genomfördes nu en ytterligt stark koncentration i anläggningen, och såväl den rena arkitekturen som trädgårdens olika afdelningar tvingades in i ett strängt genomfördt system med hufvud-vikten lagd på en genomgående längdaxel, med eller utan vissa tväraxlar. Den arkitektoniska utsmyckningen af trädgården ansågs synnerligen viktig, dyrbara terrassmurar och trappor anlades, och det rinnande vattnet leddes fram genom praktfullt utbyggda kaskader. Ända till öfverdrift användes vattenkastare och fontäner af det mest fantastiska slag. En väsentlig olikhet mellan renässans- och barockanläggningarna består däri, att medan de förra hufvudsakligen behandlade ytan, de senare däremot sökte behärska rummet, och först nu kom perspektivet till sin fulla rätt. För att åstadkomma detta grep man till användningen af höga väggar, danade genom klippning af tätt planterade högvuxna träd. Medan blomsteranläggningarna flyttades undan till instängda kvarter, intogs deras plats af en fri och öppen parterr, och denna begränsades af de klippta trädmassorna. Dessa bildade mer eller mindre slutna rum (boské, fr. bosquet), direkt afsedda som plats för de stora festerna. Bekanta exempel äro Villa Aldobrandini vid Frascati, Villa Borghese i Rom (se pl. X till art. Rom) och Villa Caserta vid Neapel (fig. 5). - Den s. k. franska stilen är egentligen en tillämpning af barocken, utarbetad af Lenötre (se d. o.). Denna stil utmärkes bl. a. därigenom, att man uppsöker en jämnare terräng för anläggningen, och i fall marken sluttar, terrasseras området på sådant sätt, att terrasserna fördelas öfver hela trädgården, sammanbundna af mycket breda trappor och markerade icke af murar, utan af grässlänter. Framför hufvudbyggnaden utlades en stor långsträckt parterr i trädgårdens längdriktning, och Lenotre använde här med förkärlek ett slags utvidgad broderiparterr, som blir trädgårdens praktstycke; äfven anbragtes här nedsänkta gräsmattor. Utmärkande för franska stilen äro vidare breda kanaler eller stora vattenbassänger. Den klassiska förebilden inom fransk träds:årdsanläggningskonst äro trädgårdarna vid Versailles (se fig. 6). Andra prof på denna stilart äro de vid Stora Trianon (se Trianon med fig.), Fontainebleau och det under revolutionen raserade Marly m. fl. Den franska