139 Trädgårdskonst 140 stilen öfverfördes till England och Tyskland och snart nog äfven till det öfriga Europa. Sålunda märkas: Nymphenburg vid Mimenen, Schönbrunn vid Wien, Sanssouci vid Potsdam (se d. o.) och biskopsträdgården i Wurzburg. Till Sverige infördes den franska trädgårdsstilen hufvudsakligen af N. Tessin d. y., som starkt påverkats af Lenotre. Det förnämsta exemplet här i landet på denna trädgårdsstil är Drottningholm (se d. o.), hvars park anlades af Tessin i slutet af 1600-talet. Andra vackra franska anläggningar voro de vid Ekolsund, Stafsund, Karlberg, Sturefors (se d. o.), Sandemar (se d. o., fig. 2), Steninge (se d. o.) och Lindholmen (se d. o. 3 med fig.), trädgården i Tessinska palatset i Stockholm ej att förglömma. De flesta af barocktidens stora svenska trädgårdar finnas af bildade i "Suecise-verket" (se d. o.). - Som motsats till den regelbundna franska stilen uppstod i England den s. k. engelska 1. naturliga trädgårdsanläggningsstilen (äfven kallad iandskapsstilen). Filosofer och skalder, sådana som F. R. Bacon, Addison, Pope m. fl., gisslade det konstlade i sin tids trädgårdsstil och prisade det pittoreska i naturen som förebild för trädgårdsanläggningar. Målaren W. Kent (se d. o.) började anlägga s. k. landskapsträdgårdar med målerisk effekt. Han efterföljdes af en mängd trädgårdsanläg-gare, bland hvilka L. Brown kanske är den mest kände, ehuru ingalunda den snillrikaste (se fig. 7). En framstående trädgårdsanläggare var H. Repton, som verkade i slutet af 1700- och början af 1800-talet. Arkitekten W. Chambers (se d. o.), som under en resa till yttersta östern gjort bekantskap med den kinesiska trädgårdsanläggningskonsten, upptog ur denna åtskilliga motiv, som blefvo ytterst populära, ehuru de ej sällan användes ända till öfverdrift. Den naturliga träd^årdsstilen slog igenom under senare delen af 1700-talet och blef snart så allenahärskande, att man ej endast använde den vid nyanläggningar, utan äfven raserade gamla ärevördiga trädgårdar i renässans- och barockstil för att bereda plats för anläggningar i sitt slag lika konstlade som de gamla, ehuru de med sina små kullar, dalsänkor och slingrande bäckar med höghvälfda broar sökte ge bilden af naturliga landskap. Ja, man planterade t. o. m. in döda träd, för att anläggningarna skulle se så naturliga ut som möjligt. Denna trädgårdsstil utmärkes i sin bästa form därigenom, att den söker genom ändamålsenlig plantering och vård få växtmaterialet att utveckla sin naturliga skönhet. Räta linjer undvikas, vägar framdragas i mjuka bukter, motiverade af markens ojämnheter eller planteringar, långa och vackra utsiktslinjer efter-sträfvas. Stor vikt lägges på omväxling af ljus och skugga, och starka . kontraster få framträda i växtgruppernas form och färg. Man nöjer sig ej med att behandla det område, som egentligen tillhör trädgård och park, utan söker äfven af-hjälpa bristfälligheter i den omgifvande naturen (naturförsköningskonst, se fig. 10), man öppnar vackra utsikter, borttar vanställande inhägnader eller andra alltför tydliga spår efter människors ingripande o. s. v. - I Frankrike blef J. J. Rousseau en förkämpe för den naturliga trädgårdsstilen, som han kraftigt idealiserade. Därmed kom den "sentimentala" riktningen i trädgårdskonsten på modet. Ett exempel på tidens smak är trädgårdsbyn vid Lilla Trianon, anlagd för Marie-Antoinette 1774. I Frankrike blef denna stämning dock af kort varaktighet, i Tyskland däremot slog den fullständigt igenom, införd af C. , Hirschfeld i Kiel. Själfva Goethe anlade i Weimar en slottspark med slingrande gångar, eremithyddor, klocktorn, konstgjorda ruiner, tempel, små kullar och ängar (fig. 9) Till Sverige inkom den engelska trädgårdsstilen med F. M. Piper, som anlade Haga slottspark vid Stockholm, engelska parken vid Drottningholm och parken vid Forsmarks bruk i Uppland (fig. 8). I England hade smaken för italiensk arkitektur kommit på modet under början af 1800-talet, och i samband därmed började man äfven anlägga trädgårdar i italiensk stil. Dessa blefvo så mycket mera uppmärksammade, som de beredde utmärkt tillfälle till odling af vissa högt uppskattade växter. Ett rent botaniskt intresse hade gjort, att man från varmare länder infört ett stort antal blomsterväxter, såsom Fig. 11. Trädgård i tysk stil. (Efter Daniel Muller, "Trädgårdsskötsel", III, 3:e uppl. 1888.) fuchsior, pelargonier, hortensior, calceolaria, och dessa fingo nu ej blott pryda växthusen, utan äfven blomstergrupper på parterrer efter italienskt mönster. Snart började man också pryda trädgårdarna med tapetgrupper (se d. o.) i stor ut-