har ofvan bruna, hvita och rostgula näckar samt är undertill hvitaktig. Längd 15 cm. Den förekommer mycket allmänt, om sommaren parvis, om vintern ensam, i södra och mellersta Sveriges skogar och trädgårdar. I landets nordligare delar är den mera sällsynt. Den klättrar med stor skicklighet uppåt trädens stammar och grenar, liksom hackspettarna stödjande sig på den elastiska stjärten; däremot saknar den nötväckans förmåga att klättra nedåt. Under alla årstider lefver den om ock ej uteslutande af insekter, som den uppickar i barkspringor samt under mossa och lafvar. Boet bygger den uti ihåliga träd. Äggen (6--9) äro hvita, med brunaktiga prickar. L-e.

Trädkryparen (Certhia familiaris).

Trädkult, Träddyrkan, etnol., relig. vet., dyrkan eller helighållande af vissa trädarter eller trädindivider (heliga träd). Ehuru äfven vissa arter af andra växter hållas eller hållits i religiös vördnad hos de flesta folk, är det dock framför allt träd och, såsom därnäst mest i ögonen fallande, buskar, som ådragit sig dylik uppmärksamhet, och man talar därför särskildt om en trädkult. Denna religionsföreteelse, hvilken förekommer hos de mest skilda folk jorden rundt och möter fullt utbildad redan i de äldsta urkunder och dokument, måste till sin uppkomst gå tillbaka till en tid, som ligger före sädesodlingen och den därmed förbundna äringskulten (se d. o.). I likhet med djurkulten (se d. o.) bottnar trädkulten i animism (se d. o.), och likasom bland djuren blef det äfven bland växterna vissa på grund af sitt utseende eller andra egenskaper särskildt bemärkta arter eller individer, som gjordes till föremål för religiös vördnad. Framför allt synes detta ha inträffat med de ätliga frukter bärande träden. I Medelhafsländerna och Afrika var eller är sålunda det vilda fikonträdet heligt; hos afrikanska och andra folk gäller detsamma dadel- och kokospalmen, i Mindre Asien och Syrien mandelträdet o. s. v. I Europa var förhållandet liknande med de olika ekarterna, hvilkas ollon man förtärde, likasom hos slaviska och äfven keltiska folk med det vilda päronträdet. Bakom Sveriges gamla lagars stadganden om skydd för "bärande träd" (se d. o.) torde ock en religiös uppskattning af dessa ligga som en icke särdeles aflägsen bakgrund. Äfven sådana träd, som på ett afstickande sätt -- genom ständig grönska, genom tidig blomning eller löfsprickning på våren, genom därur framsipprande värdefulla safter o. s. v. -- utmärkas framför andra, blefvo kultföremål. Som enstaka individer dyrkades åter sådana träd, som genom ovanlig storlek och ålder, genom märklig växtplats eller på annat sätt tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Men äfven hela lunder betraktades som heliga. Särskildt var detta förhållandet hos germanerna, och flera af våra landskapslagar förbjuda ännu dylik dyrkan. De offer, som bragtes träden, utgjordes på primitivare stadium af såväl människor som djur eller af de senares hudar och skallar, men äfven af födoämnen och drycker. I senare tid förekomma, särskildt i Orienten, klädesplagg eller trasor upphängda på grenarna. Urspr. var det träden i och för sig, hvilka dyrkades som människan likställda eller öfverställda varelser; senare ansåg man dessa träd bebos af vissa från dem mer eller mindre själfständiga väsenden antingen i djurskepnad, ofta fågel eller orm, eller ock i mänsklig gestalt, t. ex. dryaderna (se d. o.) hos grekerna, och slutligen förband man på många håll äfven denna kult med dödskulten: träden ansågos vara boningar för aflidnas andar, i Orienten helgons, i Norden förfäders (jfr Vårdträd). När en verklig gudsdyrkan utvecklat sig, egnades de heliga träden åt gudomligheterna. Hos de klassiska folken tillades sålunda eken Zeus-Juppiter (se Ek, sp. 78), oliven Pallas-Minerva, lagern Apollon. Hos germanerna blef det Donar-Tor, som blef ekens gud och påtagligen äfven hasselns. Med ekens helighållande stod dyrkan af den däri växande misteln (se d. o.) hos de keltiska folken i nära sammanhang. Hos nordborna likasom hos hinduerna och perserna gaf trädkulten anledning och upphof till den djupsinniga och imponerande myten om ett världsträd (se Mimameid och Yggdrasil). Jfr vidare Fastlagsris, Frihetsträd, Kryckeståt, Lifsträdet, Majstång, Naturkult. Litt.: i art. Mannhardt och G. Frazer omnämnda verk, R. Andree, "Ethnographische parallelen" (d. 1, 1878, "Lappenbäume", d. 2, 1889, "Baum und mensch"), och J. H. Philpot, "The sacred tree" (1897). N. E. H.

Religiös ringdans kring heligt träd. Fornåldrig skulptur i lera, Cypern.

Trädkängurun, zool. Se Kängurudjuren, sp. 565. Trädlärkan, zool. Se Lärkor. Trädlöparna, zool. Se Lepturinæ. Trädnymfer, grek. myt. Se Dryader. Trädoktorn. Se Engström, Jon.