restaurerades 1917 och invigdes 23 dec. s. å. åter till gudstjänstlokal (fig. 2).

Fig. 2. Träkumla restaurerade kyrka 1917. Träl. Se Träldom. Trælandsfoss, ett 25 m. högt vattenfall i K vina, ö. om Flekkefjord, Kvinesdals härad, Västagder fylke (före 1919 Lister og Mandal amt), Norge. Fallet representerar 7,600 eff. hkr, hvaraf 2,000 äro utbyggda (1918). K. G. G. Trälastmärke, skpsb., är ett lastmärke, som utvisar största tillåtna nedlastning för ett fartyg, förande trälast. Jfr Lastmärke. C. K. S. Trälatta, text. Se Skälblad. Träldom, det tillstånd, hvari de germanska samhällenas lägsta klass, trälarna (fsv. þræl), de ofrie, befann sig. Trälar synas alltifrån äldsta tider ha förekommit hos de germanska folken. De betraktades som saker i sina egares händer och åtnjöto blott i sådan egenskap skydd till sina personer. Trälens herre hade oinskränkt makt öfver honom, äfven öfver hans kropp och lif. Tillfogades trälen åter af annan någon skada, var detta en oförrätt, som begåtts mot hans herre och för hvilken denne hade rätt att kräfva upprättelse. För rättskränkning från trälens sida var det äfven hans herre, som närmast hade att svara. Förmögenhet kunde trälen icke ega. Han kunde ej heller ingå äktenskap enligt landets lagar. Detta kan dock endast sägas ha varit utgångspunkten för lagstiftningen i ämnet. Än i ett, än i ett annat afseende, olika för olika rättsområden och för olika tider, inrymdes åt trälarna i viss måtto en rättsställning i samhället. Särskildt ingrep den kristna kyrkan kraftigt till trälarnas förmån. Och den af kyrkan sålunda frambragta strömningen ledde slutligen till träldomens fullständiga upphäfvande. I de flesta germanska länder skedde detta dock till en början på så sätt, att träldomen endast bytte karaktär. Den gick öfver i lifegenskap (se d. o.). Träldom uppstod genom krigsfångenskap, genom härstamning från eller gifte med träl äfvensom genom frivillig underkastelse. Vanärande brott och underlåtenhet att betala gäld kunde äfven föranleda träldom. Genom frigifning löstes träldomen. Den frigifne kom emellertid urspr. icke i besittning af alla en fri mans rättigheter; ej ens hans afkomma gjorde det, ty i en följd af generationer hängde trälbörden kvar och ledde, ehuru visserligen i alltjämt förminskad måtto, till en viss saknad af själfständighet och medborgerlig rätt. -- Den tid, från hvilken våra äldsta underrättelser om de nordiska rättsförhållandena härröra, låg tämligen nära tiden för träldomens fullständiga afskaffande. Rättssatserna röja också, att de höra till en brytningsperiod. Det finnes stadganden, som inom vissa gränser behandla trälarna som verkliga rättssubjekt, andra, som likställa de frigifne med de friborne, och ännu andra, som gynna frigifningar eller öppna utsikt för en träl att äfven i annan ordning förvärfva sig frihet. Och då enligt germansk rätt i allmänhet barn af förbindelse mellan fri och träl antingen blefvo trälar eller också delade vare sig faderns eller moderns villkor, blefvo de enligt de svenska rättsböckerna däremot städse fria. Man ser, att institutet är stadt under afveckling. I Norge och på Island är likväl tal om trälar och träldom ännu på 1100-talet, i Danmark och Sverige t. o. m. under 1300-talet. Sista gången, som förordnande om trälar meddelats i Sverige, är i den stadga, som Magnus Eriksson gaf 1335 under sin eriksgata. Däri påbjöds, att den, som i Västergötlands eller Värends lagsagor föddes af kristen man eller kvinna, aldrig skulle vara träl eller bära träls namn. Äldre föreskrifter af liknande art ha meddelats redan förut för andra landsändar. Förbud mot att ge sig till träl (gäfträldom) skall ha utfärdats redan af Birger jarl. I privaträttsliga urkunder omtalas, på ett undantag när (Arnö 2 juni 1304), ej träldom som bestående efter 1200-talets slut. Att träldomen i Sverige ej aflöstes af lifegenskapen, berodde därpå, att länsväsendet, som framkallade lifegenskapen, ej vann något verkligt rotfäste i vårt land. Men de stadganden, som utfärdades med afseende å ej blott tjänstehjon och landbönder, utan äfven den själfegande bondeklassen, voro visserligen en längre tid påverkade af de rättsgrundsatser och bestämmelser, som i utlandet tilllämpades beträffande lifegna. -- Se i ämnet vidare M. Calonius, "De prisco in patria servorum jure" (1780, "Opera omnia", II, sid. 129--344), öfv. af J. W. Liffman, "Om de forna trälarnas rätt i Swerige", I. S. Landtmanson, "Träldomens sista skede i Sverige" (i "Skr. utg. af Hum. vet. samf. i Upsala", 1897), och E. Sommarin, "Träldomen i Norden" (1902; 2:a uppl. 1917). A. W.* Trälhafvet, fjärd af Östersjön, som i n. begränsas af Österåkers fastland, i n. ö. är förenad med Västra Saxarfjärden och längre åt s., genom Lindalssundet, med Östra Saxarfjärden. I s. ö. begränsas T. af Värmdön, i s. af Rindön och Skarpön samt är i s. v. genom Kodjupet förbundet med Norra Vaxholmsfjärden. Öfver T. går segelleden från Stockholm åt norr och öster. Trälleborg (Trelleborg), Sveriges sydligaste stad, ligger i Malmöhus län vid Östersjön på 52° 22' 32" n. br. och 4° 54' 18" v. lgd fr. Stockholm, i en flack,

Fig. 1. Trälleborgs vapen.