bestämd perforering, alltefter den kvalitet, som skall tillverkas, de här utsorterale fiberknippena söndermalas och finmalas ytterligare i raffinörer, bestående af kvarnstenar, som nöta mot hvarandra, hvarefter de ännu en gång få passera sorteraren. Från denna går så massan till pappmaskinen, där den utvattnas och pressas mellan valsar, hvarefter den lämnar maskinen i pappliknande tillstånd i form af stora ark, omkr. 5 mm. i tjocklek (jfr Papper, sp. 1498). Sedan dessa ark för att icke vid export till främmande länder påföras tull som papper perforerats i en särskild maskin, pressas de ytterligare i en hydraulisk press, ur hvilken massan framgår med den för våt massa vanliga fuktighetsgraden af 50 proc. Den kan sedan torkas i varmluft i särskilda torktorn till torr massa med endast 10 proc. fuktighet. Torkningen är nödvändig i sådana fall, då massan skall lagras en längre tid eller skall tåla längre transporter. Den våta massan skadas nämligen lätt af svamp, blånad och mögel samt ställer sig afsevärdt dyrare i frakt. Det svenska patentet å framställning af slipmassa inköptes af grosshandlaren J. E. Franke, som 1857 anlade Öhnans träsliperi vid Trollhättan; nästa sliperi anlades först 1866, vid Klippans pappersbruk; de följande åren gick utvecklingen rätt fort. Papper af större hållbarhet kan icke framställas enbart af mekanisk massa. Fibern i den senare är nämligen alltför kort och innehåller alltjämt vedämnen, som göra papperet skört och icke tillräckligt smidigt. Men blandad med andra pappersämnen, såsom lump, espartogräs, kemisk massa o. s. v., lämpar sig denna mekaniska massa väl till tillverkning af fullgodt papper. Sin största betydelse har emellertid den mekaniska hvitmassan som material för tidningspapper, hvari den ingår till omkr. 75 proc. Brunmassan har kommit till en stor och mångsidig användning i sådana fall, då färgen icke spelar någon roll: framför allt för tillverkning af papp och af omslagspapper af olika slag, såsom "natural", "havanna" o. d. Dessutom har trämassa fått stor betydelse på många andra områden; af densamma tillverkas exempelvis listverk och stolsitsar, vattenhinkar, vattenrör, järnvägshjul, "byggnadssten", papier maché o. s. v. Kännetecknande för den mekaniska framställningen är, att massan icke befrias från de inkrusterande beståndsdelarna, hvilka binda fibrerna samman och kunna frånskiljas endast på kemisk väg. Visserligen hade före Kellers uppfinning metoden att bereda pappersmassa genom kokning af veden tillsammans med vissa kemiska ämnen blifvit försökt i Italien på 1700-talet, och af en engelsman Mathias Koops 1801. Men detta var endast ansatser, som icke fullföljdes, och som sådana ansatser får man beteckna äfven vissa senare försök af engelsmannen Hugh Burgers, som 1853 uttog patent på en metod att koka träflis i natronlut under högt tryck, äfvensom af engelsmannen Haughton, som 1857 erhöll ett nytt patent på en liknande process. Medan dessa försök ännu i stort sedt stodo kvar på laboratorieexperimentens ståndpunkt, utvecklades den mekaniska slipprocessen till en praktiskt användbar och tillämpad tillverkningsmetod. Först när på 1860-talet ett verkligt nödtillstånd i fråga om pappersråmaterial inträdde, fördes försöken att på kemisk väg framställa cellulosa ut i det praktiska lifvet och gåfvo upphof till en stor, med den mekaniska trämasseindustrien konkurrerande industri. Inom cellulosafabrikationen, sådan densamma från denna tid utvecklade sig, har man att skilja mellan två olika förfaringssätt: dels sulfatmetoden, äfven benämnd soda-natronmetoden, dels sulfitmetoden. Af dessa båda är sulfatmetoden l. alkaliska metoden den äldre. Redan i början af 1860-talet hade den nämligen kommit att tillämpas i Nord-Amerika, och omkr. 1870 vann den insteg äfven i Europa, där man i de flesta länder började grundlägga natroncellulosafabriker enligt detta system. Veden kokades under starkt tryck i en lösning af kaustik soda. Emellertid ställde sig metoden dyrbar, hvarjämte sodaluten vid den höga temperaturen och det höga trycket i kokaren alltför kraftigt angrep träet, så att mycket af cellulosafibern upplöstes och förstördes. Äfven många andra olägenheter, främst den klena sodaåtervinningen, gjorde sig gällande. I följd däraf hotades ock natronförfarandet att utträngas af den nu framväxande sulfitmetoden. Då fann emellertid tyske ingenjören Dahl 1879 på att ersätta sodan med det billigare natriumsulfatet. Dessutom innehöll den af honom uppfunna kokluten, utom fritt alkali och natriumkarbonat, äfven svafvelnatrium, natriumsulfhydrat, natriumhyposulfit, natriumsulfit samt overksamt natriumsulfat. Redan flera år tidigare hade f. ö. svenske ingenjören Alvar Müntzing (f. 1848, d. 1917) experimenterat med natriumsulfat. De fördelar, som vunnos därigenom, att man öfvergick till detta ämne från sodan, voro många. Den nya koklösningen angrep icke så starkt fibern, så att mindre cellulosa upplöstes och förfors och större utbyte erhölls af veden. Därtill kom, att själfva fibern blef fastare och lättare blekbar. I allt ledde den ifrågavarande uppfinningen till ett nytt uppsving inom sulfatindustrien. Den äldre natronmetoden undanträngdes fullständigt af den nya sulfatmetoden, för hvilken framtidsutsikterna sedermera ännu mera ljusnat genom möjligheten att för massaberedning använda tallved och sågverksaffall. -- Försök ha på sista tiden gjorts att med natronförfarandet få samma kvalitet på massan och samma utbyte af cellulosa; de synas äfven krönas med framgång, hvarför det är troligt, att en återgång kommer att ske, då man numera på elektrisk väg kan få billig kaustik soda samt vid det s. k. Rinmans-förfarandet vid lutens regenerering erhålla rena och dyrbara biprodukter (vid sulfatmetoden bli de alltför förorenade), såsom aceton, metylalkohol och oljor; dessutom försvinner vid detta förfarande den obehagliga lukten. På ett särskildt område af sulfatcellulosafabrikationen gjorde Müntzing en annan betydelsefull uppfinning, i det han 1885 på Munksjö lyckades framställa den särskilda form af sulfatmassa, som går under benämningen kraftmassa och hvaraf det berömda svenska kraftpapperet beredes. Principen för tillverkningen af denna massa är, att koket sker med så svag lut som möjligt samt under svagare tryck och samtidigt under längre tid än hvad eljest brukas vid