sulfatmassetillverkning, hvarigenom fibern skonas bättre och blir starkare. De första sulfatfabrikerna i Sverige byggdes af grefve Sten Lewenhaupt i början af 1870-talet vid Dalaryd<footnote>(skall vara "Delary")</footnote> i Småland (igångsatt 1872) samt i Vämnbol<footnote>(skall vara "Värmbol")</footnote> i Södermanland. Under 1870-talet byggdes sedermera flera fabriker, dock utan något vidare godt ekonomiskt utbyte, på grund af dels det dåliga utbytet af veden (27 à 30 proc.), dels den dåliga återvinningen af sodan (47--60 proc. gingo förlorade) genom afsugning och pressning. Det arbetades därför intensivt på fabrikationens förbättring af t. ex. konsul F. O. Flensburg i Gäfle, som resultatlöst offrade sin förmögenhet, och G. A. Engelbrektsson på Gustafsfors i Södermanland, hvilken på förslag af Müntzing utbytte det nyss berörda mekaniska förfarandet för sodaåtervinningen med systematisk urtvättning, i analogi med den diffusion, som tillämpades vid sockerraffinaderierna. Den af Müntzing angifna metoden vann snart efterföljd vid de öfriga natroncellulosafabrikerna i landet, och Gustafsfors, där man något senare, likaledes på initiativ af Müntzing, lyckades direkt af cellulosa framställa starkt ensidigt glättadt omslagspapper, blef en lönande affär. En annan af de äldre cellulosamännen, G. F. Enderlein, gjorde likaledes betydande insats på sodaåtervinningens område. Under sista årtiondet ha äfven Sixten Sandberg och Gunnar Sundblad gjort betydliga insatser för sodans bättre återvinning samt luktens förminskande. Vid den andra kemiska metodens, sulfitmetodens, utveckling ha svenskarna gått i första ledet. Visserligen hade en amerikansk kemist, B. C. Tilghman, redan 1866--67 erhållit patent på framställning af cellulosa genom att koka trä, halm, esparto m. m. med svafvelsyrlig kalk, men han lyckades aldrig praktiskt realisera sin idé och öfvergaf också densamma. Sulfitcellulosan framställdes först 1874 på Bergvik i Hälsingland af K. D. Ekman (se d. o., sp. 108), hvilken jämte tysken A. Mitscherlich man får tillskrifva äran att ha grundlagt den moderna sulfitcellulosaindustrien. 1870 fick Ekman anställning som kemist vid Bergviks sågverk, hvarest fanns en 1863 grundlagd trämassefabrik, vid hvilken man enligt en 1860 af Oswald Mey införd metod tillverkade ett slags brun massa af virkesaffall. Träet sönderhöggs, kokades i vatten eller ångbasades och förmaldes sedan i holländare. Tillverkningen gick emellertid icke särdeles bra, och Ekman började en serie laboratorieförsök att på kemisk väg lösgöra fibrerna, men samtidigt undvika den vid sulfatförfarandet skeende oxidationen. Slutligen lyckades han häri genom att använda lut af surt svafvelsyrligt magnesia. Svårigheten att få kokare att stå emot den starkt frätande kokluten öfvervann Ekman genom att förse dem med invändig blybeklädnad. Koken skedde i stående fasta kokare. 1874 utsläpptes den nya massan i marknaden. Den tillvann sig genast uppmärksamhet, och från flera håll, särskildt från tysk sida, gjordes försök att komma Ekmans fabrikationshemlighet på spåren. Det enda man lyckades utröna var, att Ekman (för beredningen af magnesiumsulfiten) använde dolomit samt att den första cellulosan, som försåldes till Tyskland och som ej var så väl uttvättad, luktade svafvelsyrlighet. Samma år uttog tyske professorn Mitscherlich patent på att bereda cellulosa genom att koka trä i sur svafvelsyrlig kalk, hvilket patent gaf upphof till den tyska sulfitindustrien. Den svenska fabrikationen förbättrades alltmer. I slutet af 1870-talet trädde Ekman i förbindelse med D. O. Francke, chef för Korndalsfabrikerna i Mölndal. En af dessa var en natroncellulosafabrik, hvari trämassan kokades i roterande cylinderpannor. Med biträde af K. V. Flodquist gjorde Ekman enligt sin metod en del försök i dessa. Resultatet utföll väl, och Francke tog 1881 ut patent på sulfitcellulosatillverkningen enligt den nya metoden. Som bas för svafvelsyrligheten använde han emellertid kalk i st. f. dolomit. Äfven Flodquist byggde efter eget system sulfitfabriker och hade framgång i denna sin verksamhet. Han hade riktat sulfitindustrien genom ett flertal uppfinningar såväl i fråga om kokarnas anordnande och kokets utförande som särskildt i fråga om syreapparater. Den tredje sulfitfabriken, den äldsta ännu bestående, var den vid Billerud i Värmland, anlagd 1883 af V. Folin, som 1888 anlade Storviks sulfitfabrik. Båda dessa äro bemärkta för sin höga kvalitet starkmassa och för sina praktiska anläggningar. Sulfat- och sulfitcellulosafabrikationerna ha numera en gifven plats vid sidan af hvarandra och tillsammans med sågverk, hvilket äfven framgår däraf, att många sådana kombinerade anläggningar finnas. Vid moderna sådana anläggningar drifvas dessa med hydroelektrisk kraft, och driften försiggår i korthet sålunda. Träet, som med flottleden föres ned till anläggningen, sorteras så, att gröfre gran och furu gå till sågverket, klenare gran samt furutoppar till cellulosafabriken. Vid försågning erhålles som affall dels ribb, dels sågspån. Ribbor sönderhackas i huggmaskiner till lämplig spån (omkr. 15--25 mm. långa, 5--10 mm. tjocka) och går till sulfatfabrikens kokeri, sågspånen och barken, eventuellt äfven sönderhackad barkrik ribb, däremot till cellulosafabrikens ångpannehus. Veden, som inkommer i cellulosafabriken, kapas först i lämpliga längder och barkas. Den friska, rena granveden sönderdelas i en huggmaskin för sulfitfabriken, skadad gran och furutoppar i en huggmaskin för sulfatfabriken. Barkspånen föres tillsammans med den från flisen afskilda spånen till fabrikens ångpannehus. I sulfatfabriken kokas flisen vid omkr. 170° C. med den i det s. k. sodahuset beredda kokluten, som består af natriumhydrat, natriumsulfhydrat, svafvelnatrium, natriumsulfit m. fl. natriumsalter, hvarvid de s. k. inkrusterande ämnena utlösas mer eller mindre väl. Minst utlöst erhålles hvad man kallar kraftmassa. Då koket är färdigt, blåses det öfver i de s. k. diffusörerna, hvarvid massan defibreras, d. v. s. då det yttre trycket hastigt aflägsnas från fiberknippena, som nu ej hålla något sammanbindande ämne, skiljas fibrerna åt. I diffusörerna tvättas massan systematiskt med vatten, så att en föga utspädd lut erhålles utan större förlust af alkali. Denna lut indunstas antingen i s. k. varpor med direkt eld eller i indunstningsapparater af triplex-typ, den sista indunstningen göres i en roterande ugn, hvarefter den nu svarta massan tillsammans med natriumsulfat inmatas i smältugnar, hvarest den organiska delen förbrännes samt sulfatet reduceras, så