att smältan innehåller hufvudsakligen natriumkarbonat och svafvelnatrium. Den smältande massan rinner ned i vatten och löses, hvarefter släckt kalk tillsättes för kaustisering. Sedan kalkkarbonatet (mesan) frånfiltrerats, är luten efter lagom utspädning (delvis med förut använd lut) åter färdig att pumpas på kokarna. I sulfitfabriken kokas veden vid 135--145° C. med surt kalciumsulfit ("syra") med öfverskott på svafvelsyrlighet, så att mot 1 CaO svara ungefär 4 SO₂. För att kokaren skall kunna motstå den sura varma lösningen, är den invändigt murad med syrefast murning, och all armatur måste vara af syrefast metall. "Syran" beredes af svafvelsyrlighet, hvilken erhålles genom förbränning af svafvel eller svafvelkis, kalksten och vatten. Då gasen kommer från ugnarna, tvättas och kyles den väl, ledes därefter in i bottnen af höga torn (omkr. 40 m.) fyllda med kalksten. Från toppen kommande vatten löser nu gasen och stenen, så att färdig "syra" afrinner vid bottnen. I st. f. tornen användas äfven flera i serie kopplade kammare, hvaröfver vattnet pumpas. Detta system, som först byggdes af K. V. Flodqvist, har vidare utvecklats af Magnus Hansson och N. K. F. Hansson. Utom dessa båda metoder förekommer äfven den, att gasen pressas in i kar, fyllda med kalkmjölk. Då koket är färdigt, afblåses öfverskottet af gas i syran för nästa kok, och luten aftappas i bottnen af kokaren, under påfyllning af tvättvatten i toppen, hvarefter massan tappas i massabingarna, där den färdigtvättas. Man kan äfven släppa lut och massa tillsammans i massabingarna, och då sker hela tvättningen där. Sedan vattnet afrunnit, utgräfves massan (med maskin eller för hand) och får passera en defibrör, som genom måttlig mekanisk bearbetning skiljer fibrerna åt, hvarefter vatten tillsättes. Därefter är behandlingen densamma som den för sulfatmassan, då den kommer från omrörarbingen under diffusörerna. Från diffusörerna spolas sulfatmassan ned i en stor omrörarbinge, hvarifrån den pumpas till kvistfångarna, där större, halfkokta delar borttagas, vidare till sandfångarna, där tyngre partiklar sjunka, och slutligen till knutsilarna, där den under stor utspädning (ung. 1 på 300) silas ordentligt ren, så att endast rena, väl åtskilda fibrer återstå. Nu skall endast vatten tagas bort och massan öfverföras i lämplig form för skeppning. Passerande urvattnare och omrörarbingar, flyter massan ut på viran, en ändlös silduk, som passerar suglådor och guskpress, hvarest vatten suges och pressas ut. Därefter går massan på filten genom ytterligare pressar och slutligen öfver ett stort antal torkcylindrar, uppvärmda med ånga, där de sista 50 proc. vatten aflägsnas, för att erhålla lufttorr massa med 10 proc. vatten. Sedan massan skurits i lämpliga ark, packas den i balar. Sulfitmassan tillverkas äfven af olika kvaliteter, stark och lättblekt. Såväl sulfat- som sulfitmassan blekes med klorkalk, då den skall användas för finare papper. Vid sulfatkokets afblåsning erhållas genom ångans kondensering terpentin och metylalkohol, vid sulfitkokets afblåsning cymol och metylalkohol (patent Bergström och Wallin); dessutom erhållas borneol och furfurol i små kvantiteter. Från sulfatluten afskiljes s. k. flytande harts eller hartssåpa, som speciellt under Världskriget haft stort värde för framställning af smörjoljor m. m. Den därefter återstående s. k. svartluten har ej haft någon annan användning än som bränsle för sin egen afdunstning, hvarvid mer eller mindre ånga för torkning äfven erhålles; utsikt finnes emellertid för, att den kan bli råämne för framställning af aceton, träsprit och oljor. Sulfitaffallsluten (jfr Sulfitlut), som länge fått rinna bort, börjar man nu alltmer tillvarataga och däraf framställa etylalkohol (sulfitsprit enligt Wallins och Ekströms patent -- innehafvare A.-b. Ethyl). Härigenom tillgodogöres det jäsbara sockret, men fortfarande finnas omkr. 40 proc. af veden kvar i luten (se Sulfitsprit). Denna har man nu närmast tänkt sig använda som bränsle, och härför ha utarbetats flera metoder, såsom sulfitkol (Strehlenerts patent; se Sulfitkol), hvarvid luten upphettas till så hög temperatur, att ligninet utfaller, samt olika indunstningsmetoder och utfrysningsmetoder (Öhmans patent). Vid dessa processer erhålles äfven en del biprodukter, såsom svafvelsyrlighet, metylalkohol, ättiksyra m. m. Afloppslutarna torde dock med tiden visa sig vara för värdefulla att brännas upp, utan i stället bli utgångsprodukt för en stor kemisk industri. Tillverkning af trämassa är numera Sveriges viktigaste industri. 1916 tillverkades 988,404 ton torr (våt beräknas som torr) kemisk trämassa eller cellulosa samt 341,055 ton våt (torr beräknas som våt) mekanisk massa med ett sammanlagdt värde af 300--400 mill. kr. Tages i betraktande, att en stor del förädlas inom landet, och medräknas biprodukterna, torde värdet af hithörande industriprodukter kunna uppskattas till 1/2 milliard, en siffra, som nog ingen annan industri kan visa. För att ge någon föreställning om utvecklingen i Sverige må följande siffror anföras: <table c> <td> <td> <td 2>Med reduktion till torr vikt. <td>1868--70 <td>(genomsnittstal) <td r>2,573 <td>ton <td>1871--75 <td>» <td r>6,350 <td>» <td>1876--80 <td>» <td r>11,663 <td>» <td>1881--85 <td>» <td r>23,467 <td>» <td>1886--90 <td>» <td r>62,081 <td>» <td>1891--95 <td>» <td r>153,453 <td>» <td>1896 <td>per år <td r>219,264 <td>» <td>1901 <td>» <td r>334,332 <td>» <td>1906 <td>» <td r>548,149 <td>» <td>1911 <td>» <td r>958,220 <td>» <td>1915 <td>» <td r>1,215,731 <td>» <td>1916 <td>» <td r>1,158,929 <td>» </table> Under Världskrigets sista år gick dock tillverkningen tillbaka något, men under detta nödtvungna stillestånd utvidgades en hel del fabriker, så att de stå bättre rustade, då lugna förhållanden åter inträda. För skogsskötseln har denna industri en mycket stor betydelse. Öfver 1/3 af allt virke, som används för industri (sågverk, trämassefabriker, träkolning), förbrukas af trämassefabrikerna, och då detta virke till största delen är undertryckt gran, gallringsvirke och toppar, som förut hade ett obetydligt värde och rent af hindrade skogens rätta skötsel, är vinsten för skogarna och vårt land storartad.