därpå, att en del af jufret synes förstorad, kännes fast och hård, men ej ömmande, och de baktill, ofvan jufret belägna lymfkörtlarna ansvälla. Förhårdnaden tilltar långsamt, och mjölken är till en början fullt normal, men kan dock innehålla massor af tuberkelbaciller, hvarför denna form är särskildt farlig för öfverförande af smitta; mjölk från en enda ko kan, äfven om den uppblandas med mjölk från 100-tals andra, räcka till att med säkerhet nedsmitta kalfvar och svin, som därmed utfodras. Först i ett mera framskridet stadium antar mjölken vattnig beskaffenhet med i vasslan simmande flockar af stelnad ägghvita. Tuberkulosen förekommer dels i en smittfarlig form (öppen tuberkulos), dels i en form, som långa tider kan förbli ofarlig för omgifningen (sluten tuberkulos). Genom sönderfall (smältning) af tuberklerna bli nämligen tuberkelbacillerna fria, och förekomma tuberklerna i organ, som stå i direkt kommunikation med yttervärlden, kan smittämnet komma ut och spridas till omgifningen. Vid den öppna tuberkulosen utsöndras därför tuberkelbaciller genom näsa, mun, ändtarm, mjölk, urin och flytning från lifmodern. Luften i ladugården och gödseln bli därför alltid i en kreatursbesättning, där öppen tuberkulos förekommer, bemängd med tuberkelbaciller, och då såväl djuren själfva som alla föremål i ladugården ofta förorenas af gödsel, kan smittan lätt spridas, och genom att gödselpartiklar vid mjölkningen komma ned i mjölken, kan densamma bli smittfarlig, äfven utan att jufvertuberkulcs föreligger. Förekomma tuberklerna i organ, som ej stå i förbindelse med det yttre, eller kunna bacillerna ej bryta sig ut ur de till organismens skydd bildade tuberklerna, kunna inga tuberkelbaciller afskiljas från kroppen, och någon fara för smitta föreligger ej. Kraftiga djur öfvervinna ofta sjukdomen därigenom, att de hvita blodkropparna och småningom i blodet bildade motgifter försvaga bacillerna och till slut döda dem, hvarefter tuberklerna förkalkas. Tuberkulosen motverkas därför bäst därigenom, att djurens motståndskraft stärkes genom ett mera naturligt lefnadssätt med i möjligaste mån utsträckt betesgång, särskildt under uppväxttiden, men äfven för de vuxna djuren, genom ljusa, rymliga och väl ventilerade stallar och helst daglig motion äfven under den kallare årstiden i därför lämpliga motioneringsgårdar. Den inskränkta betesgången, den nästan ständiga stallfodringen, sträfvan efter att pressa upp djurens produktionsförmåga till det yttersta och det alltmer endast på produktionsförmågan grundade urvalet af afvelsdjur, som den intensivare husdjursskötseln fört med sig, ha i väsentlig grad försvagat djurens motståndskraft och på samma gång äfven mera utsatt dem för smitta och därigenom i betydande grad bidragit till sjukdomens spridning, såsom äfven tydligt framgår af tuberkulosens väsentligt olika förekomst inom olika delar af vårt land. Inom Malmöhus län med dess högt uppdrifna boskapsskötsel utgjorde, såsom af tabell I framgår, reaktions-procenten af 1908--12 undersökta djur 47 proc., då den däremot inom Gottlands och Jämtlands län uppgick till endast resp. 6,0 och 6,1 proc. Den väsentligt större tuberkulosfrekvensen bland äldre djur än yngre, såsom af tabell II framgår, belyser äfven det mera onaturliga lefnadssättets inverkan pä sjukdomens spridning. Importen af afvelsdjur, som mången gång äfven varit tuberkulösa, och det genom nutidens bekväma kommunikationer underlättade utbytet af kreatur mellan olika trakter ha äfven i väsentlig grad bidragit till sjukdomens spridning. Tuberkulosens betydelse för nötkreatursskötseln ligger hufvudsakligen däri, att en mängd djur alltför snart måste utgallras, och den sänkning af djurens medelålder, som inom många besättningar kunnat konstateras, är till stor del beroende på tuberkulosen. De utgallrade djuren ha också lågt saluvärde, då köttet alltid är af sämre kvalitet och ofta till stor del eller t. o. m. helt och hållet måste kasseras som människoföda. Genom mjölk och mejeriaffall från tuberkulösa ladugårdar nedsmittas äfven en mängd svin, hvilkas fläsk därigenom äfven blir mer eller mindre värdelöst. Säkraste medlet att diagnosticera tuberkulos hos nötkreatur är undersökning med tuberkulin (se d. o.), som beredes genom odling af tuberkelbaciller i glycerinhaltig buljong under 6 veckors tid, hvarefter bacillerna dödas genom upphettning och frånfiltreras. Vid subkutan injektion af tuberkulin (i dos af: för vuxna djur: 0,50 gr., för djur mellan 1--2 år: 0,30 gr., för djur under 1 år: 0,15 och för dikalfvar: 0,10 gr.) utspädd med 1/2 proc. karbolsyrelösning i förhållandet 1: 9 eller 1: 19 inträder efter 8--10 timmar hos djur, behäftade med tuberkulos, en stegring af temperaturen, som efter några timmar kan uppgå till 1 à 2 grader, hvarefter den småningom åter sjunker till det normala, och djuren sägas då reagera (s. k. termo-reaktion). En annan applikationsmetod är, att några droppar tuberkulin indrypas i det ena ögat, då hos tuberkulösa djur efter 7--8 timmar inställer sig en inflammation i ögat, hvars slemhinna blir röd och ansvälld, och från inre ögonvrån afsöndras ett gulaktigt var, som i större klumpar flyter ned öfver kinden (s. k. ögon- l. oftalmo-reaktion). Ännu en tredje metod kan användas, nämligen insprutning i själfva huden efter afrakning af håren på ett handstort ställe (och utan att tuberkulinet kommer in i underhudsbindväfven som vid den subkutana injektionen), hvarvid reaktionen visar sig genom ansvällning af huden, som fastställes genom mätning af ett hudveck på injektionsstället före och efter injektionen (s. k. kutanreaktion). Den subkutana injektionen är den mest använda och säkraste, och tuberkulinets värde ligger särskildt däri, att sjukdomen därigenom kan påvisas äfven i ett tidigare stadium, då inga yttre symtom förefinnas. För tuberkulosens bekämpande har i Sverige sedan 1897 användts det s. k. Bangs system (se Bang, B.). Genom tuberkulinundersökning utpekas därvid de tuberkulösa djuren, som, om de äro endast några få, genast af yttras, men om de äro flera, afskiljas från de friska och placeras i särskildt hus eller helst på en från den öfriga besättningen skild utgård; ladugården desinfekteras, all direkt kommunikation mellan den friska och reagerande afdelningen undvikes, och kalfvarna uppfödas med pastöriserad mjölk eller mjölk från de friska djuren för att undgå smitta. För att befrämja nämnda metod tillhandahäller staten genom Landtbruksstyrelsen kostnadsfritt tuberkulin, och enligt k. kung. 25 febr. 1919 eger hvarje djuregare rätt till