vapnen i denna kamp äro lagstiftning om åtgärder till att hindra tuberkulosens spridning, uppförandet af vårdanstalter i stor utsträckning, dispensärverksamhet och upplysningsarbete. Den första lagen mot tuberkulos utfärdades 1900 i Norge, i främsta rummet på tillskyndan af läkaren Kl. Hanssen. Den första dylika lagen i Sverige är af 13 maj 1904. Nu gällande "Lag ang. vissa åtgärder mot utbredning af lungsot", är af 4 sept. 1914. Den stadgar i hufvudsak följande. Om en läkare finner, att en af honom vårdad lungsiktig lefver under förhållanden, som för omgifningen medföra smittfara, skall han ofördröjligen göra anmälan därom hos hälsovårds- eller kommunalnämnden, som därefter är skyldig att vidtaga åtgärder för att förekomma smittans öfverförande. I mejerirörelse eller mjölkförsäljningsrörelse får icke sysselsättas någon, som har lungsot. Gång- och sängkläder, som begagnats af lungsiktig under sjukdomen, få icke öfverlåtas till begagnande åt annan person, innan de underkastats rening eller desinfektion. När en person aflidit i lungsot, skall läkaren, som vårdat den sjuke, göra anmälan därom hos hälsovårds- eller kommunalnämnd, som därefter är skyldig ombesörja rening eller desinfektion af bostaden, gång- och sängkläder samt andra persedlar. Uppförandet af sjukvårdsanstalter för tuberkulösa, dock så godt som uteslutande för lungtuberkulösa, har under det sista årtiondet försiggått i storartad skala under betydande ekonomiska offer af stat och kommuner. 1919 vårdades tuberkulossjuka dels i särskilda anstalter ("sanatorier", "tuberkulossjukhus", "tuberkulossjukstugor" o. s. v.), dels i afdelningar af allmänna sjukhus ("tuberkulosafdelningar", "tuberkulospaviljonger"), sammanlagdt 87 sjukvårdsinrättningar med 6,414 platser och en byggnadskostnad öfverskridande 22 mill. kr. Därjämte funnos 8 "hem" för barn af lungsiktiga föräldrar med 229 platser. Riksdagen anslog för s. å. 1,2 mill. kr. som bidrag till tuberkulossjukas vård. (Se f. ö. Jubileumsfondssanatorier, Lungsot, sp. 1461--62, och Sanatorium.) -- Dispensärverksamheten har äfvenledes mycket stor betydelse. Dispensärerna äro hjälpbyråer, som ha till uppgift att vara ett slags försyn för de tuberkulöse inom ett visst område. Dit kunna de vända sig för råd och upplysning och för hjälp i form af mat, pengar m. m. Läkare och sköterskor från dispensären besöka de tuberkulösa hemmen, ordna för dem, föranstalta om rengöring, omhändertaga ännu friska barn m. m. (se vidare Dispensärmetoden). Dispensärer ha sedan 1905 i Sverige uppstått i rask följd rundt om på land och i stad (i april 1919 voro de 152) och rönt kraftig ekonomisk uppmuntran. Så upptar Stockholms utgiftsstat lör 1919 i rundt tal 145,000 kr. för detta ändamål, och 1918 anslog Svenska nationalföreningen mot tuberkulos 117,000 kr. till dispensärverksamheten. Medel till sjukdomens bekämpande ha på frivillighetens väg insamlats genom försäljning af Första-majblomman (se Majblomman), lyxblanketter för telegram (se d. o., sp. 769) och välgörenhetsmärken på bref m. m. Slutligen har bedrifvits ett intensivt upplysningsarbete genom undervisning i skolorna, genom populära skrifter och föredrag om tuberkulosens natur, dess betydelse för samhället och medlen till dess bekämpande. Att alla dessa åtgärder måste ha stor betydelse för hämmandet af tuberkulosens spridning, är klart. Dödligheten i tuberkulos har också under de senare årtiondena nästan öfverallt sjunkit i utomordentligt hög grad. Som exempel härpå kan anföras, att i Stockholm 1871--75 årligen 39 personer på hvarje 10,000-tal invånare dogo i lungtuberkulos, men 1914 endast 18. Hvilken andel de särskildt mot tuberkulosen riktade samhällsåtgärderna ha i denna glädjande minskning, är dock svårt att säga. En stark nedgång har nämligen under samma tidsskede inträdt i fråga om dödligheten i ett flertal andra sjukdomar, hvaraf följden blifvit en betydlig minskning i den allmänna dödligheten. Läkarvetenskapens stora framsteg äfven på andra områden, underklassens ekonomiska uppsving, de öfverallt förbättrade hygieniska förhållandena m. m. ha säkerligen mäktigt medverkat till detta gynnsamma resultat. Israel Holmgren. Bland husdjuren förekommer tuberkulosen allmännast hos nötkreatur och svin, men träffas äfven hos häst, får, get, hund, katt och fjäderfä, och ofta duka i fångenskap hållna, vilda djur under för sjukdomen. Tuberkelbacillen upptas af djuren såväl med den inandade luften som genom foder och dryck. Då bacillerna komma in i kroppen, ge de upphof till en mängd små, pärlliknande svulster, tuberkler, hvarför sjukdomen äfven fått namnet pärlsot. Den angriper företrädesvis lungorna och dithörande lymfkörtlar, men kan f. ö. uppträda i nästan alla kroppsdelar. Genom tuberklerna förstöras de angripna organen, och genom de under tuberkelbacillens vegetation och starka förökning bildade giftiga sönderdelningsprodukterna förgiftas organismen småningom. Tuberkelbacillerna förökas dock långsammare än de flesta andra bakterier, och sjukdomen har därför alltid ett långsamt, smygande förlopp. Då inga säkra igenkänningstecken på tuberkulos finnas och symtomen kunna vara väsentligt olika, beroende på, hvilket organ är angripet, är sjukdomen i allmänhet svår att konstatera. I början märkas inga sjukliga förändringar; djuren kunna vara i godt hull med glänsande hårrem, god foderlust och produktionsförmåga, ehuru de redan ha sjukdomen och äfven kunna vara smittspridande, och däri ligger en af de största svårigheterna för sjukdomens bekämpande. I mera framskridet stadium börja djuren afmagra, huden blir hård och torr, hårremmen stripig och glanslös, och då sjukdomen, såsom i omkr. 95 proc. är fallet, angriper lungorna, kännetecknas den af en dof, rasslande hosta, som särskildt iakttas på morgonen, då djuren resa sig eller i allmänhet efter ansträngningar, eller då dörrarna öppnas och kall luft släppes in, äfvensom sedan djuren ätit eller druckit. Genom ansvällning af angripna lymfkörtlar i närheten af luftstrupen kan andningen genom deras tryck försvåras, och man hör därför hos somliga djur därvid ett hväsande ljud, som därför alltid ger anledning att misstänka tuberkulos; genom tryck på matstrupen kan uppstötning af gas från vommen försvåras, och upprepade anfall af trumsjuka kan därför äfven vara ett symtom på sjukdomen, och vid lokalisation i tarmarna inställer sig diarré. En särskild form är jufvertuberkulos, som igenkännes