<table> <td> <td c>Tulluppbörd <td 2 c>Tulluppbörd <td c>Årligen <td c>mill. kr. <td c>Pr inbyggare kr <td c>I proc. af införseln <td c>1841--50 <td c> 6,0 <td c> 1,81 <td c>19,6 <td c>1851--60 <td c>10,3 <td c> 2,82 <td c>15,1 <td c>1861--70 <td c>13,7 <td c> 3,37 <td c>11,9 <td c>1871--80 <td c>23,7 <td c> 5,10 <td c> 9,5 <td c>1881--90 <td c>34,0 <td c> 7,27 <td c>10,6 <td c>1891--1900 <td c>43,9 <td c> 8,90 <td c>11,0 <td c>1901--10 <td c>57,4 <td c>10,80 <td c> 9,8 <td c>1911 <td c>60,3 <td c>10,88 <td c> 8,7 <td c>1912 <td c>64,4 <td c>11,53 <td c> 8,2 <td c>1913 <td c>69,6 <td c>12,38 <td c> 8,2 <td c>1914 <td c>59,0 <td c>10,13 <td c> 8,1 <td c>1915 <td c>54,4 <td c> 9,55 <td c> 4,8 <td c>1916 <td c>59,9 <td c>10,11 <td c> 5,3 </table> Tulluppbörden 1917 uppgick till 41,9 och 1918 till 35,7 mill. kr. Tullafgifterna äro mycket gamla statsinkomster. Redan i Aten fanns in- och utförseltull (2 proc. af varans värde), och det är sannolikt, att grekerna lärt sig denna skattemetod från Orienten. Äfven i den romerska republiken funnos åtminstone införseltullar (portoria), ehuru deras storlek ej är känd. År 60 f. Kr. upphäfdes denna skatt i Italien, men återinfördes af Cæsar till okändt omfång. Likaledes funnos in- och utförseltullar i provinserna, olika till sin storlek i olika provinser; äfven antydningar om genomförseltullar förekomma. Uppbörden af tullafgifterna var bortarrenderad till publicani, som alltid voro romare. Under kejsartiden upptogs tull dels vid riksgränsen (därför funnos bestämmelser om de vägar, på hvilka in- och utförsel fick ske), dels vid tull-linjer mellan provinserna, men vi känna nästan ingenting om tulladministrationen. Från Rom öfvergick tullväsendet till de germanska stater, som uppstodo efter Romerska rikets fall. I det merovingiska Frankrike uppbars tull vid alla folkrikare orter, utan att landet var indeladt i vissa tullområden. Den erlades till en början i varor. Redan under den karolingiska ätten började tullinkomsterna vid vissa orter skänkas bort, oftast till kyrkan, och tulluppbörden verkställdes då af dess tjänare. Därigenom var grunden lagd till det förhållande, som under feodaltiden blef regel i både Frankrike, Tyskland och Italien, att hvarje kronvasall uppbar tull i sitt område och för sin egen räkning, hvilket naturligtvis framkallade mycken förvirring och i hög grad skadade varubytet. I Frankrike öfvergick visserligen tullen åter till en kronans inkomst, men många tullgränser mellan de olika provinserna kvarstodo dock ända till franska revolutionen. I Tyskland åstadkoms en förbättring först genom Tullföreningen (se Tyska tullföreningen), men uti Italien icke förr än genom landets enande till en stat. -- Öfverallt såg man i tullen till en början blott ett medel att öka statsinkomsterna. Under den tidigare medeltiden åsyftade man framför allt att uppmuntra tillförseln af främmande varor och hindra bortförandet af för staten behöfliga varor; tullar åsattes alltså hufvudsakligen exporten. Först under merkantilsystemet (se d. o.) fingo importtullarna större betydelse. Till Norden har tullen kommit från Tyskland. I Knytlingasagan berättas, att Knut Lavard först infört tull i ett nordiskt land. När tullafgifter först börjas erläggas i Sverige är ovisst. Tullfrihet ha, enligt Gottlandslagen, gutarna egt i Sverige alltifrån den tid de först gingo under Sverige, "redan innan helge Olofs konungs tid". Tullen omtalas vidare i flera handlingar från 1200-talet, och tullfrihet gafs Lübeck och Hamburg af Birger jarl. Tullen skulle utgå "efter silftaal" till myntets förkofran. Så stadgade Magnus Eriksson, att alla köpmän, som förde specerier hit in i landet, skulle för hvart värde af 40 mark föra en lödig mark silfver till myntet och få igen 4 1/2 mark penningar, hvilket innebar, att köpmannen måste i tull betala en half mark. Denna förordning förnyades sedan flera gånger (1453, 1476, 1483), ehuru den är svår att förlika med den ofta bekräftade tullfrihet, som tidens viktigaste köpmän, lübeckarna, åtnjöto. Några få bestämmelser om tullavgifternas storlek finnas ännu från medeltiden (under Kalmarunionens tid utgick införseltullen med 10 proc. af varuvärdet); af dem framgår, att man användt både import- och exporttullar. Nyanlagda städer erhöllo ibland tullfrihet eller tullnedsättning, och städernas egna invånare hade alltid billigare tull än köpmän från andra städer. -- Tullen var från äldsta tider ett regale, men omtalas dock ej i de svenska lagarna. Under större delen af Gustaf Vasas regering förekom endast införseltull, hvilken enl. k. br. 30 maj 1536 till fogdarna och tullskrifvarna i sjöstäderna i allmänhet var 5 proc. af varornas värde, "såsom de blifvit sålda här i landet". Men genom en förordning af 1559 infördes äfven "uttull" à 3 proc. af varuvärdet. Vissa städer löste sig från tullen genom en årlig skatt, och genom fördrag förunnades tullfrihet åt vissa utlänningar, såsom danskar och lübeckare. "Intullen" var alldeles upphäfd 1591--1600 samt upphäfdes åter 1604 under motivering, att riket måtte "desto mera tillföring bekomma och bättre näring, handel och vandel hafva". Slutligen blef 1606 äfven "uttullen" upphäfd, dock mot villkor, att en viss mängd guld eller silfver inlämnades på myntet till prägling, för hvilken betalning efter fastställd "växelordning" gafs. Genom 1637 års tullordning försvann "växeln", d. v. s. skyldigheten att mot full betalning aflämna ädla metaller eller mynt till kronan. 1613 och 1615 medgafs, att svenska borgare skulle betala endast half tull. Exporttullen skulle enligt dessa lagar den svenske säljaren, icke köparen, betala. Tullagstiftningen under 1600-talet var i allmänhet mera inriktad på att stärka statens politiska och militära makt än på att främja handeln och produktionen. Redan 1617 stadgades sålunda, för att skapa en krigsduglig handelsflotta, att halfva tullen skulle efterskänkas för de varor, som infördes på svenska med styckeportar försedda skepp, så stora, goda och värnbara, att de kunde föra åtminstone 3 par götlingar, medan en tredjedel efterskänktes vid utförseln. Denna tull-lindring, hvilken 1645 inskränktes till sådana svenska, af ek byggda skepp, som kunde föra 14 stycken, blef 1661 ytterligare inskränkt, så att den egde rum endast för de ekfartyg, som voro byggda minst till 24 stycken och af en rätt bestick 110 fot i längden, 25 i bredden och 6 under öfverloppet. Dessa skepp, som kallades "munderade", skulle tillgodonjuta en