Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tuna hed ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eskilstuna järnmanufaktur-a.-b. för en vattenmängd
af 34,6 kbm. per sek., och produktionen uppgick
1916 till något öfver 4 mill. kw. Trådlängden
är 6 km. – 2. Fabrik. Se Eskilstuna
järnmanufakturaktiebolag.
1. G. W.
Tuna hed. Se Rommehed.
Tunaholm. Se Marieholm 1.
Tunaläns härad, i Kalmar län, ingår i Sevede
och Tunaläns domsaga samt Tunaläns och Sevede
fögderi och omfattar socknarna (kommunerna)
Misterhult, Figeholms köping, Tuna och Kristdala.
89,026 har. 11,338 inv. (1918).
Tunaläns och Sevede kontrakt, i Linköpings
stift, omfattar de åtta pastoraten Vimmerby stad
med landsförsamlingen och Pelarne; Södra Vi med
Djursdala; Frödinge; Hvena; Rumskulla med
Hässleby; Misterhult (jämte Figeholms köping);
Tuna; Kristdala. 2,147 kvkm. 31,411 inv. (1918).
Tuna Olmen, en omkr. 3 km. lång och 2 km.
bred ö i Bottniska viken, Hälsingtuna socken,
Gäfleborgs län, omkr. 15 km. s. ö. om Hudiksvall.
På T:s södra udde ligger en lotsplats. Strax s.
om T. ligger ön Idenors Olmen, tillhörande
Idenors socken.
N. H–m.
Tunaslätten. Se Stora Tuna 1, sp. 133.
Tunaån, å i Södermanland. Se Virån.
Tunberg, Sven August Daniel, historiker,
f. 1 febr. 1882 i öglunda, Skaraborgs län,
aflade 1900 mogenhetsexamen i Skara, blef 1903 i
Uppsala filos. kandidat, 1908 filos, licentiat, 1911
filos. doktor på afhandlingen Studier rörande
Skandinaviens äldsta politiska indelning och s. å.
docent i historia. T. blef 1905 e. o. och 1907
ordinarie amanuens vid landsarkivet i Uppsala,
upprätthöll i regel jan. 1912–maj 1919
historieprofessur i historia därstädes, uppfördes dec. 1918
främst på förslaget till professuren i historia vid
Lunds universitet och kallades maj 1919 till förste
innehafvare af den nyinrättade professuren i historia
vid Stockholms högskola. Bland T:s skrifter märkas
De äldsta världsliga privilegierna i Sverige (i
”Hist. tidskrift”, 1907), Det världsliga frälsets
uppkomst i Sverige (i ”Historiska studier
tillägnade Harald Hjärne”, 1908), Alsnö stadga
(i ”Hist. tidskrift”, 1911), Västerås riksdag 1527,
några kritiska anmärkningar (1913, i ”Uppsala
universitets årsskrift” för 1915), Till principalats-stridens
förhistoria (i ”Hist. tidskrift”, 1914),
Sveriges medeltidskällor och ortnamnsforskningen (i
”Namn och bygd”, 1914), Sigismunds förbindelser
med Ryssland hösten 1597 (i ”Hist. tidskrift”,
1915), De svenska rådsherrarna och krisen i
Sveriges historia 1597–1598 (i ”Hist. tidskrift”,
1916), Sigismund och Sverige 1597–1598, 1–2
(1917–18), Riksrådet Erik Brahes chifferkalendarium
(i ”Personhist. tidskr.”, 1918–19) och
Åland i historisk tid (1919). T. har dessutom
utgett ”Svenskt diplomatarium”, VI, 2–3 (1917–19),
författat ett stort antal artiklar i Nordisk
familjeboks 2:a uppl. och i ”Svenskt biografiskt
lexikon” samt inom folkbildningsarbetet verkat som
högt uppskattad föreläsare.
Tunbridge, Tonbridge [ta′nbridʃ], stad i
engelska grefsk. Kent, vid floden Medway och
South-eastern-järnvägen (London–Hastings), 66
km. s. ö. om London. 14,795 inv. (1911).
Tillverkning af lackerade träarbeten (Tunbridge ware).
Rester af en fordom stark borg, som förstördes
under inbördes kriget på 1640-talet. - Endast
8 km. sydligare, vid nämnda järnväg, ligger,
äfven i Kent, den ännu starkt besökta, men
i synnerhet i senare hälften af 1700-talet
fashionabla badorten och staden Tunbridge wells,
med järnhaltiga källor. 35,695 inv. (1911). Industri.
(H. W–k.)
Tunbridge wells [ta′bridʃ ωe′lṡ], badort och
stad. Se Tunbridge.
Tunc tua res agitur, paries quum proximus
ardet, lat., ”när det brinner i grannens knut, då
gäller det dig ock”, ett ofta anfördt citat
(hexameter) från Horatius’ bref (I, 18, v. 84), där det
dock i st. f. tunc står nam.
Tund (isl. þundr), ett af Odens många tillnamn.
Tunder (isl. tundr), multnadt trä, nyttjadt som
antändningsmedel, fnöske (se d. o.).
Tundra (ry., af fi. tu′nturi, berg, som höjer
sig öfver skogsgränsen), en trakt på andra sidan
den polära skogsgränsen, karakteriseras däraf,
att marken ständigt är frusen och om sommaren töar
upp till endast ringa djup vid ytan. På Spetsbergen
och på Graham land (i Sydpolarområdet) går frosten
om sommaren ur marken endast till omkr. 0,5 m. djup
och i Yukonbäckenet (Alaska) blott till 0,6 m. djup,
medan här det ständigt frusna skiktet når 12 m. ned
under jordytan. Vid Jakutsk (Sibirien) har man gått
ned i det frusna lagret till 116,5 m. djup, utan
att dock nå igenom detsamma. På lägre breddgrader
töar marken om sommaren upp till så stort djup,
att (såsom i vissa delar af Sibirien) skog kan
trifvas ofvanpå den ständiga tjälen. Sistnämnda
trakter kunna emellertid ej räknas till den egentliga
tundran. Till följd af den ständigt låga temperaturen
försiggår den kemiska vittringen särdeles långsamt,
och likaledes multna de döda växtresterna mycket
ofullständigt. Nästan alla växtarter verka därför mera
eller mindre som torfbildare, men mossorna och risen
äro härvidlag viktigast. Af denna anledning täckes
så godt som all lös mineraljord af ett torflager
med växlande mäktighet. Tundran delas därför i
torftundra och klipptundra. Endast i trakter, där
snötäcket ligger kvar under så stor del af sommaren,
att en sluten växtmatta ej kan uppkomma, uppträder
grus-, sand- l. lertundran. Torftundrans yta
uppvisar ofta ett större eller mindre antal tufvor,
som bildats delvis genom frostens inverkan. Stundom
ersättas de af verkliga torfkullar (palsar), som
nå ända till 4 m. höjd. De uppstå på fläckar, som
om vintern äro antingen alldeles bara eller täckta
af ett ovanligt tunt snöhölje och som därför bli i
särskildt hög grad utsatta för vinterkölden. Denna
s. k. palstundra förekommer i nordligaste
Lapplands myrområden, på Kola- och Kaninhalföarna,
i Timanområdet och vid Petjora. Där torftäcket är
tunt, genombrytes det stundom af små jordkullar,
bestående hufvudsakligen af jäslera. Tundrans upptöade
markskikt är ofta genomdränkt af smältvatten,
emedan den längre ned befintliga tjälen hindrar
vattnet att nedsjunka till större djup. Till följd
däraf uppträda jordflytningsfenomen af olika slag;
i sluttande terräng förekomma t. ex. flytvalkar,
flytjordsterrasser och jordströmmar. Den ständiga
tjälens närhet förorsakar dessutom, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
