- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
309-310

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tundra - Tundscha - Tundža, Tondža l. Tundscha - Tune - Tu ne cede malis, sed contra audentior ito - Tuneld, Erik (Tunelius) - Tunes - Tuneskeppet - Tunestenen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upptöade skiktet lätt ånyo fryser; så uppstå skilda slag af frostfenomen, hvilka jämte jordflytningen ge upphof till egendomliga markformer, t. ex. stennät, då stenarna i jordmassan äro samlade i ytan och där nätformigt ordnade. En annan dylik marktyp är rutmarken, som är genomsatt af ett nätformigt spricksystem, hvari sprickorna äro täckta af vegetation, medan de mellanliggande fläckarna äro nakna. Sammansättningen af tundrans vegetation betingas såväl af den låga mark- och lufttemperaturen som af markens ringa halt af näringssalter. Där klimatet är fuktigt och marken består af lös jord, utgöres växttäcket hufvudsakligen af mossor, antingen af Polytrichum- eller Dicranum-arter. Man skiljer i detta hänseende mellan Polytrichum- och Dicranum-tundra. I det icke alltid sammanhängande mosstäcket finnas äfven inblandade örter, såsom Draba-, Saxifraga- och Ranunculus-arter, och ris, t. ex. Empetrum nigrum, Betula nana o. s. v. På torra och soliga ställen, där tjälen går ur marken till större djup, uppträder ett större antal örter och bildar verkliga små ängar. I sänkor med stagnerande vatten dominera däremot Sphagnum-arter med inblandade ris och bilda högmossar. Hvitmossetäcket är en särskildt dålig värmeledare, och det om sommaren upptöade skiktet är därför där tunnare än annorstädes. Mosstundran är förhärskande i västra Sibirien. Öster om Lenafloden öfvergår den till en laftundra (jfr fig. 1 i art. Sibirien), som är särskildt utpräglad på Tjuktjerhalfön och därifrån sträcker sig vidare öfver Nord-Amerika fram till Hudson bay. Den betingas af torrare mark än mosstundran, och framför allt förekommer den, där markytan består af fast berg, t. ex. i området v. om Hudson bay, det s. k. ”barren grounds”. Alltefter laftäckets från trakt till trakt växlande sammansättning talar man om Cladonia-(renlaf-), Cetraria- och Alectoria-tundra, alla med inblandade ris. I Alaska finner man vanligen inströdda individer af Rubus arcticus (åkerbär), R. chamæmorus (hjortron), Vaccinium ovalifolium, Ribes rubrum (vinbär) och Hedysarum americanum. Med hänsyn till vegetationen är alltså laf- liksom mosstundran ett slags hed omväxlande med högmossar, särskildt Sphagnum-mossar. I södra och mellersta Grönland är sålunda tundran klädd med verklig rished, bestående af Salix-arter, Empetrum nigrum, Cassiope tetragona, Pyrola grandiflora o. a. Antalet högre djurarter, hvilkas utbredning är begränsad till tundran, är ringa, men åtskilliga äro karakteristiska för området (i dess ursprungliga skick). Så fjällräfven, fjäll-lämmeln, renen (tundrarenen, en varietet, mindre än skogsrenen) samt en mängd fåglar (ripan, ljungspolen, doppingen, labben, simsnäppan, blåhakesångaren, vandringsfalk, fjällvråk, haisörn, fjäll- och jordugglan, sångsvan, isand), hvilka om sommaren ge lif åt det eljest ödsliga landskapet. Ett verkligt plågoris är då myggan. J. Frdn. Tundscha. Se Tundža. Tundža [to′ndʃa], Tondža l. Tundscha, en 285 km. lång biflod fr. v. till Maritza, upprinner med två källarmar på Jumrukčal (2,885 m.), på Höga Balkan, rinner åt s. till staden Kalofer, därefter genom den natursköna Kazanlükdalen (Tulovsko polje), mellan Balkan i n. och Srnena gora (Karadža dag) i s., åt ö. och vänder n. om Jamboli åt s. samt faller vid Adrianopel ut i Maritza, i sin sydliga sträckning omgifven af en trång dal mellan utlöparna af Sakar planina i v. och af Istrandja dag i ö. Dess bördiga och på välmående samhällen (Kazanlük, Sliven, Jamboli m. fl.) rika dalgång är en af hufvudorterna för tillverkningen af rosenolja. E. A--t. Tune, härad och pastorat, omkring Sarpsborg, Östfold fylke (före 1919 Smaalenenes amt), Norge. 144,07 kvkm. 7,344 inv. (1916). T. är tätt bebyggdt utefter Glommen. Många fabriker (sågverk, tegelbruk, cellulosafabriker m. m.). Se Tuneskeppet och Tunestenen. K. G. G. Tu ne cede malis, sed contra audentior ito, lat., ”gif ej vika för olyckan, utan träd henne ännu djärfvare till mötes”; ”var ditt ödes öfverman!”, hexameter, citat från Vergilius’ ”Æneis”, VI, 95. Tuneld, Erik, geograf, hette urspr. Tunelius, föddes på Kila komministerboställe i Västmanland 22 okt. 1709 och dog 3 april 1788 på sin landtgård Eriksholm i Tjärstads socken, Östergötland. Som student i Uppsala vinnlade han sig synnerligen om grekiskan, men måste för medellöshet tidigt konditionera, blef 1737 filos. magister och var 1738--42 e. o. kanslist i Riksarkivet, då han antog namnet Tuneld. T. började 1739 utarbeta sin Inledning til geographien öfver Sverige, som utkom 1741 och, ehuru tillegnad ständerna, hvarken då eller senare skaffade sin författare någon offentlig uppmuntran, med undantag af titeln hofauditör, som han erhöll 1742. Emellertid bearbetade han fortfarande sitt verk, utgaf 5 uppl. däraf (2:a uppl. öfversattes 1749 på tyska) och begynte den sjätte, 1785 (fulländad i 4 bd 1792). Det allmänna bifall, hvarmed detta banbrytande arbete hälsades, var välförtjänt genom den mångsidighet och relativa fullständighet, som T. alltmer förstod att ge det. 1754 vann han pris i Vitterhetsakademien för en skrift om Folkungaättens i Sverige upphof samt utgaf 1784 Historia om Svea rikshöfvidsmannen Engelbrecht (3 dlr). Han erhöll 1758 titeln hofrättsassessor. Efter T:s död utkom 7:e uppl. af hans stora arbete (3 bd, 1793--94), och 1827 påbörjade aktuarien i Riksarkivet N. V. Forsslund en ny, fullkomligt omarbetad upplaga, hvilken dock företedde många brister och blef ofullbordad (4 bd utkommo 1827--33). --rn.* Tunes, stad. Se Tunis. Tuneskeppet, ett på Rolvsöy i Tune socken, Östfold fylke, Norge, 1867 funnet fartyg från senare hälften af 800-talet. Det är byggdt på klink af ek med järnspik. Kölen är 13,60 m. lång, bredden midskepps 4,08; högsta höjden från kölen till relingen är 2,50 m. Det är odäckadt, har haft mast och segel, men äfven kunnat ros (antagligen med 11 årpar). Det tillhör nu Kristiania universitet. Jfr H. Schetelig, ”Tuneskibet” (1917). Tunestenen, norsk runsten med äldre runskrift, en gång inmurad i Tune kyrkogårdsmur. Stenen (se fig.) är röd granit och har inskrift på båda långsidorna, som löper ”bustrofedon” (se d. o.). Den anses förskrifva sig från omkr. 500--550 e. Kr. Se S. Bugge, ”Norges indskrifter med de ældre runer”, I. O. von Friesen, ”Till tolkningen af Tunestenen” (i ”Arkiv f. nord. filologi”, XVI),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free