och Hoop, ”Reallexikon der germanischen altertumskunde”, IV, där läsningen och tolkningen äro följande: [......]R woduride . staina . [satida] þrijOR dohtriOR da(i)lidun arbija si(bi)josteR arbijano . -- ck wiwaR after woduride wita(n)dahalaiban worahto . r[unoR] ”[Mansnamn] satte stenen åt Wodurid. Tre döttrar delade sinsemellan (kostnaden för) grafölet såsom närmast släkt af arfvingarna. Jag Wiv gjorde därefter runinskriften åt Wodurid, brödutdelaren (husherren)”. B--e. Tunga. 1. Anat. Se Tungan. -- 2. Mek. Visare på en våg (se d. o.). Tunga, jur. Se Onus. Tungabhadra, flod. Se Kistna. Tunga hästraser, zool. Se Hästen, sp. 183. Tunga metaller. Se Metaller. Tungan (lat. lingua, grek. glossa), anat., utvecklas hos människan ur munbottnen med två anlag, ett främre och ett bakre. Gränsen mellan dem båda markeras genom en V-formig fåra, från hvars bakåt riktade vinkel sköldkörteln utvecklas. Det främre anlaget ger upphof till den med slemhinnepapiller på sin öfre fria ryggsida utrustade tungkroppen (corpus linguæ). Ur det bakre anlaget framgår den svalget tillhöriga tungroten (radix linguæ), hvars slemhinna är papillfri, slät och speglande, men ojämn på grund af närvaron af linsformiga folliklar, bildande tungmandeln (tonsilla lingualis). Tungan (se fig. 1) är fäst vid underkäken genom muskler samt genom sin slemhinna, som i midtlinjen under tungspetsen företer ett litet sagittalt veck, tungbandet (frenulum linguce). Äfvenså är tungan fäst vid tungbenet, vid hufvudets bas och vid gommen genom muskler, som instråla i och deltaga i sammansättningen af tungans muskelmassa. I samband med tungans utomordentligt mångsidiga och precisa verksamhet vid näringsupptagandet samt vid ljud- och tonbildning företer tungans mäktiga muskelmassa (jfr fig. 2) en särdeles regel- mässig textur, i det att musklerna, vare sig de från omgifningen stråla in i tungan eller enbart tillhöra denna, bilda ett flätverk, hvars trådar äro orienterade i rummets tre dimensioner, nämligen i sagittal, transversell och perpendikulär riktning. En median, tunn och af senväfnad sammansatt skiljevägg (septum linguce) uppdelar tungans muskelmassa i en höger- och en vänsterhälft. Detta septum linguse börjar på tungbenskroppen och eger ungefär samma form som tungan. Ingenstädes når det dock tungans yta. En stor del af tungans muskler fäster sig inom dennas ryggsida och båda sidoränder på slemhinnans djupa yta, hvilket betingar slemhinnans ombildning inom detta parti till en fast bindväfshinna, fascia linguæ Tungans sidoytor erbjuda beträffande slemhinnan samma egenskaper och samma luckra förbindelse med underlaget som inom munhålans botten i öfrigt. Tungryggen däremot kännetecknas framför den V-formiga gränsfåran af ett papillärt utseende samt af sitt fasta sammanhang med underliggande muskler. Till sin lokalisation kunna tungans papiller, som ega olika byggnad, inrangeras i två skilda kategorier. Dessa båda hufvud-grupper inrymma äfven olika fysiologiska uppgifter. Den ena gruppen bildar tungans typiska smakorgan (papillæ gustatorice] och har sin lokalisation omedelbart framför den V-formiga gränsfåran. Den andra gruppen, som är mekaniskt verksam (papillce operarice), är fördelad öfver hela ryggsidan af tungkroppen. Till papillae operariae, hvilka te sig som noppiga upphöjningar af slemhinnan, höra två olika former, af hvilka den ena är utomordentligt talrikt representerad, diffust fördelad och till följd af ytlig förhorning af mera hvitaktig färg. Dessa papiller, papillæ filiformes (se fig. 3), som förläna åt tungryggen dess gråa färg, äro cylindriska eller koniska och äro på sin topp utrustade med ett antal förhornade utskott af växlande längd (från 1 ända till 10 mm.). Äro de trådliknande utskotten mycket långa, bilda de liksom en grå, tungan betäckande fäll. Å andra sidan kunna utskotten vara ytterligt korta eller t. o. m. saknas, då tungans yta har en mera röd färg och ett glattare utseende. På horntrådarna plägar innästla sig en svamp, Leptothrix buccalis. Uppträder denna svamp, jämte andra svampar, slem, leukocyter och deskvameradt epitel i större mängd, talar man om en belagd tunga. Hos rof-djuren äro papillae filiformes starkt förhornade och med sina spetsar riktade bakåt, i följd hvaraf tungryggen kännes sträf. Den andra formen tillhörande papillæ operariae, nämligen papillce fungi-formes (se fig. l o. 3), är vida sparsammare och framträder som svampliknande röda och speglande noppror inströdda på tämligen regelbundna afstånd från hvarandra mellan papillae filiformes. Vid tungspetsen stå de särskildt tätt. - Smakorganen, papillae gustatorise, ha det gemensamt, att slemhinnans yt-epitel sänkt sig ned i underliggande bindväf i form af rännor och att i väggarna af dessa rännor ha smaksinnets perifera sinnesorgan, de s. k. smak-lökarna, blifvit infattade (se fig. 4 o. 5). Namnet smaklök är motiveradt af dessa sinnesorgans löklik-nande utseende, betingadt af sinnescellernas allmänna form och inbördes ställning. Särskilda hjärn-nerver, smaknerverna, uppsöka dessa lökar. Papillæ