Tungrer-Tung-tschöu 322 kunna slutligen räknas äfven mässingsinstrumenten, där den vibrerande "tungan" utgöres af den spelandes egna läppar, samt människostrupen, där "tungan" utgöres af röstbanden. Jfr L a b i a 1- pipor. A. L. (E. F-t.) Tungrer, ett sannolikt germanskt folk i nuv. Belgien, bodde sedan Cæsars tid i de utrotade eburonernas område, på höglandet mellan Schelde och Maas. De voro med i upproret 69--70 e. Kr. Deras förnämsta stad var Atuatuca Tungrorum (nu Tongern). Jfr Eburoner. Tungroten. Se Tungan, anat., sp. 311. Tungryggen. Se Tungan, anat., sp. 311. Tungryggljud, gramm. So Språkljud, sp. 819. Tung-san-scheng, "do tre östra provinserna", kinesiskt namn på Mandschuriet. Tungsinthet, själstillstånd, närmast motsvarande melankoli (se d. o.). Tungslag, fcörfc., det ljud, som åstadkommes, då tungan pressas mot gommen och därefter hastigt framföres och hvarmed ryttaren eller kusken verkar framåtdrifvande på hästen. B. C-m. Tungsläktet, So'lea, zool., ett fisksläkte af flundrofiskarnas familj. Hithörande flundror utmärkas genom liten, månformig munspringa, mjuk, köttfull och mycket krökt nos, tubformiga näsborrar och i främre kanten hårtandade fjäll samt därigenom, att ryggfenan och analfenan äro tydligt skilda från stjärtfenan. Släktet omfattar omkr. 40 arter från de tempererade och tropiska zonernas haf; några förekomma äfven i sött vatten. Vid Skandinaviens kuster uppträda två arter: 1) tungan (sjötungan) 1. så l a n, S. vulgaris s. Sjötunga. solea (fr. sole, ty. scholle, zunge), som har aflångt oval, baktill något af smalnande kroppsform och når en längd af 50-60 cm. Vid Skandinavien uppträder den ingenstädes i större mängd, men är dock föremål för ett afsevärdt fiske jämte rödspättan och andra flundror på grunden i Kattegatt. Den träffas sällsynt vid södra och sydvästra kusterna af Östersjön, allmännare vid Sveriges västra kust samt vid norska kusten upp till udden Stat. Västerut i Nordsjön samt vid franska kusterna och i Medelhafvet förekommer den talrikt. Tungan föredrager sand-och grusbotten och lefver på ringa djup. Färgen är växlande grå- eller brunaktig, med olivgrön anstrykning samt oregelbundna mörkare fläckar och strimmor; kroppslängden utgör 35-55 cm. Tungan räknas till de mest välsmakande flundrefiskarna och betingar jämförelsevis högt pris. - 2) S m å-tungan, S. lutea, är afsevärdt mindre än den förra: omkr. 12 cm., bröstfenorna äro mycket små. Den anträffas i Skagerak och Kattegatt. R. L. (L-e.) Tungsmällar, språkv. Se Hot t e n to 11 er, sp. 1159. Tungspat (Baryt), miner., en af svafvelsyrnd Tryckt den 22/, 20 baryt (se B a r i u m) bestående förening, som kristalliserar i rombiska systemet, har hvit eller grå färg (ofta med dragning i gult, grönt eller rödt) och glasglans till fettglans samt är genomskinlig till genomlysande. Eg. v. 4,3-4,?. Dess hårdhet är 3-3,5, och den angripes ej af syror. Baryten förekommer tämligen allmänt i utlandet, mest på gångar och i drushål i bergarter af yngre bildning. Den träffas någon gång, ehuru mera säilsynt, i drushål å gruffält i Sverige (t. ex. i Sala, Danne-mora, Långbans och Nordmarks grufvor). På lager är baryten sällsynt, och den utgör bland järnmalmer en svår oart, som ej kan borttagas. Den nyttjas för framställning af barytpreparat, af hvilka många finna användning i industrien. I finmalet tillstånd inblandas den ofta i blyhvitt och används äfven enbart som målarfärg. Ant. Sj.* Tungspatel, Munspatel (se S p a t e 1), med., instrument för att trycka ner tungan, så att munhålan och svalget kunna bättre öfverses. Ett skedskaft kan användas härför, men läkare bruka helst instrument af ungefär samma form samt förfärdigade af metall, glas eller celluloid. J- A- Tungspenen (lat. iivula), anat., den mellersta, i en spets nedhängande delen af gomseglet (se d. o.). Tungspenen hör således icke till tungan. Den består af bindväf, klädd af en körtelrik slemhinna, och innehallar muskulatur, af hvilken den kan sammandragas (förkortas). Vid svullnad och förslappning af muskulaturen hänger den icke sällan ned på tungan - "nedfallen tungspene" - samt föranleder då retning till sväljning och ej så litet obehag. Man brukar då 'upplyfta tungspenen", som det heter, d. v. s. medelst något på en tesked infördt retmedel (salt, ingefära e. d.) söka verka sammandragning af muskeln. Ibland måste tungspenen bortklippas. G. v. D.* Tungspetsljud, gramm. Se Språkljud, sp. 819. Tungsten, miner. Se S c h e e l i t. Tungsvalgnerven, anat. Se Hjärnnerver. Tungtien-ho, flod. Se Jang-tse-kiang. Tung-ting, sjö i nordöstra delen af prov. Hunan, Kina, omkr. 5,000 kvkm. Den är Kinas största insjö, mottar fr. v. Juen-kiang och fr. s. Hsiang-kiang, med bifloderna Lien-schui och Tse-kiang fr. v. samt Liu-ho, Mi-kiang och Liu-jang-ho fr. h., och står genom två 10 km. långa kanaler i n. ö. i förbindelse med Jang-tse-kiang. T. är om sommaren vattenrik, men om vintern och våren, då dess vatten går till Jang-tse-kiang, mycket grund. E. A-t. Tung-tschi, kejsare. Se Kina, sp. 66. Tung-tschóu (eng. Tung-chow), stad i kinesiska prov. Tschi-li, vid Pei-ho, som är segelbar till T., och dess biflod Ta-tung-ho, 15 km. ö. om Peking, hvars egentliga hamn T. är, förenadt därmed genom en bred chaussé och en kanal, på hvilken varorna transporteras under omlastning vid hvar och en af kanalens fem slussar. Omkr. 50,000 inv. -- T. hette på 200-talet f. Kr. Lu-Hien, fick 618 e. Kr. namnet Huan-tschóu och i början af 1100-talet namnet T. I närheten ligger Palikao (se d. o.). Under boxarupproret 1900 besattes T. af de allierade och förenades genom en tillfällig, af tyskar byggd järnväg med Peking. I T. upprättades 1891 en station af Svenska missionen i Kina. E. A-t.