- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
319-320

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tung-hwang, Tuen-hang l. Tun-huang - Tunghvarfsläktet - Tunghvarfven - Tunghäfta - Tungjord - Tungkankroid - Tung-king - Tung-kong - Tungkontakt - Tungkräfta - Tunglik - Tunglösa groddjur - Tungmandeln - Tungmaskar - Tungnafellsjökull - Tungnålar - Tungolja - Tungomålstalande, Glossolali - Tungpipor (Rörpipor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

språk, delvis ännu otydda, funnos där och i ett stort antal grottor s. ö. om T. ("de tusen buddhas salar") med fresker och tempel. Fyndet har beräknats till omkr. 20,000 manuskript och i träband bundna böcker af buddistiskt innehåll från 600-och 700-talen e. Kr. Litt.: Stein, "The sand-buried ruins of Khotan" (1903), och "Geographical journal" (1909). E. A-t. Tunghvarf släktet, zool., ett släkte bland de flundreartade fiskarna (se därom d. o., sp. 658). Bland dess arter må nämnas tunghvarfven (Arnoglossus laterna), som uppnår en storlek af 15-19 cm. och förekommer längs Sveriges västkust ned till södra delarna af Öresund. L-e- Tunghvarfven, zool. Se Tunghvarfsläktet. Tunghäfta (Ancyloglossum), med., kallas tungspetsens abnorma vidfästning vid munbottnen till följd af en alltför stark utveckling af tungbandet. Åkomman är af en viss betydelse såväl hos späda barn, emedan den, om den är höggradig, kan försvåra diandet, som hos äldre, enär den, genom minskandet af tungans rörlighet, orsakar fel i uttalet. Någon gång kan det bli nödvändigt att klippa igenom tungbandet för att afhjälpa dessa olägenheter. J. E. J-n. (J. Å.) Tungjord (lat. terra ponderösa), kem. Se B a r i u m. Tungkankrold, med. Se Kräfta, sp. 143. Tung-king, stad. Se K älf ö n g. Tung-kong, kejsarinna. Se Kina, sp. 66. Tungkontakt, jonet. Se Ko n t aktsläge, sp. 895. Tungkroppen. Se Tungan, anat., sp. 311. Tungkräfta, med. Se Kraf ta, sp. 142. Tunglik, en botanisk term, som med afseende på ett blad (folium linguiforme] betecknar, att den enkla skifvan småningom vidgar sig från skaftet och i den fria ändan begränsas af en rundad bag-linje. En tunglik blomkrona (corolla linguiformis) består af en, vanligen kort, rörformig pip, från hvilken brämet utbreder sig åt endast en sida som en oftast nästan jämbred flik. Sådana tunglika blomkronor fylla hela blomkorgarna hos afd. Cichoriacecz 1. Ligulifloraz af Compositce och bilda strålblommorna i kanten på blomkorgarna hos samma familjs grupp Gorymbijerw. O. T. S. (G. L-m.) Tunglösa groddjur, Aglossa, zool. Se Amfi-bier, sp. 833. Tungmandeln. Se Tungan, anat., sp. 311,314. Tungmaskar, zool. Se Spindeldjur, sp. 720. Tungnafellsjökull. Se Island, sp. 925. Tungnälar, text. Se S t i c k n i n g, sp. 13-35. Tungolja, kem. Se S t en k o l st j ä r a, sp. 1254 och 1256. Tungomålstalande, Glossolalī (se d. o.), en med besatthet besläktad, inom skilda religioner förekommande företeelse, som består däri, att en person i ett slags extas uttalar allehanda ord, som ej förstås af de åhörande, men af dem anses ingifna af anden och därför vara ett bevis för hans närvaro i den talande. Företeelsen påträffas i allehanda extatiska yttringar inom de hedniska religionerna, exempelvis inom schamanismen och i Dionysoskulten. Den återfinnes sannolikt i de äldsta profetskolorna i Israel (1 Sam. 10: 6). Det är dock hufvudsakligen från hellenismens mysteriekulter, som den kommit in i urkristendomen, och äfven pingstundret (Apg. 2) är att räkna dit (se dessutom samma bok 10: 46 och 19: 6). Paulus' ställning till denna företeelse är förmedlande. Å ena sidan anser han det som en nådegåfva (1 Kor. 12: 10, 13: 1 och 14: 18), men å andra sidan beklagar han dess öfverhandtagande inom församlingarna. Han beskrifver och värdesätter ingående densamma i 1 Kor. 14. Då den populära uppskattningen af denna bottnade i hedniska företeelser och den dessutom lämnade rum för en tygellös subjektivism, bekämpades den med framgång af den gammalkatolska kyrkan. Emellertid har den med stöd af Paulus' värdesättning och de bibliska berättelserna då och då varit form för yttringar af den religiösa hysterien inom kyrkans hela historia. Ej heller i Sverige har den varit sällsynt, t. ex. i Härjedalen i senare hälften af 1700-talet liksom predikosjukan (se d. o.) i Småland och Västergötland vid midten af 1800-talet. Äfven på allra sista tiden förekommer den, särskildt inom en viss riktning inom baptismen. Psykologiskt är tungomålstalandet en af den hysteriska personlighetsfördubblingens många yttringar. Liksom i det automatiska skrifvandet den sjuke skrifver långa sammanhängande uppsatser, utan att han själf är medveten om innehållet, så kan en hysterisk person börja tala, sjunga, predika, utan att alls veta hvarför. Emellertid är det i allmänhet ej sådant talande, som förekommer bland dem, som i detta se en andeutgjutning, utan talandet med tungor består oftast i sammanfogandet af allehanda meningslösa ramsor, hvaribland inmängas verkliga ord från olika lefvande och döda språk. Detta senare får sin förklaring däraf, att under extasen ur det undermedvetnas djup framträda minnesbilder, som den sjuke i medvetet tillstånd ej har en aning om. För religionshistorikern är dessa företeelsers förekomst i våra dagar ej så förvånande, då han är van att se primitiva företeelser då och då ånyo framträda, och för religionspsykologen är tungomålstalandet en gränsföreteelse emellan det supernormala och abnorma, som intet har med religionens värde att skaffa. -- Litt.: Feines artikel "Zunganreden" i Haucks "Realencyklopädie für protestantische theologie und kirche" (3:e uppl. 1908), och B. Gadelius, "Om besatthet och talande med tungomål" (1912). E. Rld. Tungpipor (Rörpipor), mus., kallas sådana pipor, i hvilka luften kommer en "tunga" i munstyckets öppning att vibrera. Sådana blåsinstrument äro skalmejor och liknande naturinstrument samt deras ättlingar inom orkestern: oboer, klarinetter, fagotter, saxofoner, äfvensom rörstämmorna i orgeln. I de nämnda blåsinstrumenten äro tungorna af rör skurna blad, medan orgelns rör verk har metalltungor. "Frisväfvande" kallas tungan, när den är mindre än munstyckets öppning; "påslående" kallas tunga, som slår mot öppningens kanter. Orgeltungpipans själfva kropp 1. korpus är ställd i öfre mynningen af ett hål i kopfen, och i hålets nedre del är infördt munstycket, ett på en sida afplattadt mässingsrör med en längsgående öppning, öfver hvilken tungan är anbragt och hårdt kvarhålles af kryckan, en grof, böjd mässingstråd, som kan med ett "stämjärn" drifvas ned eller upp och sålunda förkorta eller förlänga tungan, hvarigenom tonhöjden ökas eller minskas. Som tungpipor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free