32? Tunicella-Tunika 328 ståndpunkt. De ha en viss yttre likhet med små grodlarver (fig. 3): en rund kropp och en lång, muskulös stjärt, hvilken senare innesluter en skelettdel, nämligen en ryggsträng (chorda dorsalis; fig. 4, d), som fullkomligt motsvarar den, hvilken tillhör hvarje ryggradsdjur under dess fosterlif och hvilken kvarstår hos flera lägre ryggradsdjur, t. ex. lansettfisken (se d. o.), under hela lifvet. Ofvanom denna sträng, på larvens ryggsida, ligger som hos alla ryggradsdjur det centrala nervsystemet, bestående af ryggmärg (c) och hjärnblåsa (6), i hvilken senare ett oparigt öga (e) och en statocyst (/, ett organ, som förmedlar jämviktsförnimmelsen) äro utbildade. Två enkla gälöppningar gå från svalget till kroppsytan. Under det nu skildrade utvecklingsskedet är således sjöpungen i allt väsentligt byggd som ett ryggradsdjur. Sedan larven en tid bortåt fört ett fritt lif, fäster den sig förmedelst några tapplika utväxter i sin främre kroppsända (fig. 4 och 5, a) vid något föremål i hafvet. Nu försvinner stjärten med sina muskler, sin ryggsträng och ryggmärg, Fig. 5-7. Fig 7. Tre af sjöpungens utvecklingsskeden. äfvensom sinnesorganen. Resten af nervsystemet reduceras till den förut omnämnda lilla nervknuten, och djuret antar småningom den utvecklade sjöpungens gestalt, såsom de något förenklade fig. 5, 6 och 7 närmare förtydliga. Samtidigt ha tarm-röret samt andedräkts- och könsorganen utvecklats. Sjöpungen har således nu sjunkit till de ryggrads-lösa djurens lägre nivå och tillbringar sina återstående dagar med att tillfredsställa lifvets mest elementära kraf: att äta och fortplanta sig. - Af intresse är, att det finns en liten grupp manteldjur, de s. k. Appendicularidce, hvilka under hela sitt lif kvarstå och uppnå könsmognad på ett stadium, hvilket i allt väsentligt öfverensstämmer med sjöpungarnas larver. Appendikulariderna äro sålunda ej underkastade en dylik tillbakagående utveckling, som vi skildrat hos sjöpungarna. - Till en annan afdelning bland manteldjuren höra s a l p d j u-ren (Thaliacea, Salpce). Hos dem sitta munnen och kloaköppningen nästan i kroppens motsatta ändar. Manteln är genomskinlig, och gälhålig-heten med gälsäcken utgör större delen af kroppen, medan inälfvorna inta endast en helt liten plats. Dessa djur erbjuda ett intressant exempel på regelbunden generationsväxling (se d. o.). Man anträffar nämligen dels enstaka, könlösa individer, dels kolonier, bestående af ett antal sammanhängande könsdjur. De förra frambringa genom knoppning de senare. Knopparna, anlagen till de nya djuren, ligga, tills de uppnått en viss grad af utbildning, i en hålighet i de enstaka lefvande salp-djurcns kroppsvägg. Sedan afsnöras dessa knoppar, som sinsemellan förbli i sammanhang och bilda en koloni, hvilken simmar fritt omkring. Individerna i kolonien frambringa däremot ägg, hvilka befruktas, och ur dessa ägg utvecklas de könlösa djuren. L-e- Tunicella, lat., diminutiv af tunica, sedan Gregorius den stores tid beteckning för subdiako-nens liturgiska öfverdräkt, erinrar blott i Italien om den ursprungliga, rundt om slutna formen; eljest är den sedan 1600-talet uppskuren på båda sidor ända till ärmhålen. Den betecknar i vig-ningsritus glädjens symbol och bäres därför ej i fastetiden. Sedan omkr. 1500 skiljer den sig ej mera från dalmatikan, hvilken under medeltiden var rikare och vidare. Se Jos. Braun, "Die litur-gische gewandung etc." (1907). Hj. H-t. Tunicln, Djurcellulosa, kem., en art cellulosa, som förekommer i ascidiernas (tunikaternas) mantel. P. T. C.* Tuni'k. Se Tunika. Tunika, lat. tu'nica, var hos grekerna (den kallades af dem chitön} och romarna ett inre plagg, motsvarande till bruket en skjorta, till formen en tröja eller en blus. Den var vanligen af ylle och Fig. 1. Tunikaklädd romersk arbetare, efter en relief på Trajauuskolonnen. Fig. 2. Aristides med hi- mation (pallium) öfver chitön i tunika), relief från kejsartiden bestod af två hopsydda delar, ett bröststycke och ett ryggstycke, samt saknade i regel ärmar eller hade sådana blott för öfverarmarna. Den om-gjordades, när man gick ut på gatan, vid höfterna och räckte ungefär till knäna (fig. 1). Af tunikan