lifvet (1270), och hertigens af Bourbon (1390). 1534 störtade korsaren Khair-ed-din Barbarossa hafsiternas dynasti och upprättade en fruktad sjöröfvarstat. Karl V, som af hafsiterna kallats till hjälp, intog staden Tunis 1535 och befriade 20,000 kristna slafvar, men eröfringen var långt ifrån fullständig. Goletta hölls besatt af spanjorerna, men det inre landet var ett rof för anarki och inbördes krig. Först 1574 gjorde en af Selim II utsänd expedition det till en turkisk provins, hvars civilförvaltning anförtroddes åt en pascha, med titeln bej. 1576 öfverflyttade en militärrevolution högsta makten till en dej, vald af janitscharerna, hvilka bildade ockupationsarmén. Under dejen ställdes ej långt därefter en bej som indrifvare af skatter och tributen till Turkiet. Med Murad (1628), en korsikansk renegat, återfick bej-ämbetet sin förra betydelse, och det var 1631--1702 ärftligt bland Murads efterkommande. Bejernas rivalitet med dejerna och inre strider höllo landet i en beständig oro. Ibrahim, den siste af dejerna (1702--05), som utrotade Murads hus och i sin person förenade äfven bejvärdigheten, stupade i Algeriet, hvarefter Hussein ben Ali, son af en grekisk renegat, af trupperna 1705 utropades till bej. Hans ätt innehar värdigheten ännu. Under dejer såväl som under bejer var T. en sjöröfvarstat, hvars sjöröfveri, af hvilket landets finanser voro i väsentlig mån beroende, de europeiska makterna genom direkta angrepp och aftvungna fördrag sökte hämma, men aldrig lyckades utrota (sedan 1736 har Sverige haft konsuler i T.). Makterna bekymrade sig mindre om fångarnas öde än om förvärfvandet af handelsprivilegier, och bejerna begagnade sig af handelsrivaliteten mellan Frankrike och England för att egga den ena makten mot den andra. Sjöröfveriets slutliga upphörande kan sägas datera sig från öfverlämnandet till bejen 1819 af en kollektivnot från de på kongressen i Aachen samlade furstarna. Efter Algers eröfring (1830) erhöll T. större politisk vikt. I början understödde T. Abd-el-kader mot fransmännen, men sedan Turkiet börjat göra sitt öfverherrskap öfver T., mera verksamt gällande, slöt bejen Sidi Achmed sig närmare till Frankrike och sökte med sin ministers, italienaren Ruffos, hjälp införa europeiska reformer vid hofvet och hären. Dessa reformer voro dock af ingen nytta, så länge intet gjordes för att förbättra landets inre ställning. Vid midten af 1800-talet var endast 1/10 af den odlingsbara jorden under kultur, och de årliga utgifterna för statsskulden öfverstego hela årsinkomsten. Muhammed es-Sadok, hvilken, af fruktan för Frankrikes och Italiens ingripande, med Englands understöd åter närmade sig Porten, erhöll genom fermanen af 25 okt. 1871 arfsrätt för sin dynasti och befriades från tributen till Turkiet; sultanen endast förbehöll sig investituren och afgörandet öfver krig och fred. T:s själfständighet blef dock ej långvarig. För att tukta de oberoende krumirstammarna, som oroat franskt område, ryckte franska trupper, trots bejens och sultanens protester, våren 1881 från Algeriet in i T., samtidigt med att en fransk eskader uppträdde vid kusten, och 12 maj 1881 tvangs bejen att genom fördraget i Bardo (kompletteradt genom konventionen i Marsa 8 juni 1883) antaga franskt protektorat. Den verkliga eröfringen af landet följde sedan under året, men mötte starkt motstånd. Under Världskriget skickade T. till Frankrike mer än 60,000 stridande och nära 30,000 arbetare och tecknade 1915 och 1916 för 82 mill. frcs på nationallånen. Litt.: ''La Tunisie française" (officiell publ. 1896), Boissier, "L'Afrique romaine" (1893), Olivier, "La Tunisie" (1898), Loth, "La Tunisie et l'œuvre .du protectorat français" (1907), och J. de Lanessan, "La Tunisie" (2:a uppl. 1918). (E. A-t.) Tunisiska Atlas. Se Atlas, sp. 342. Tunissjön. Se Tunis. Tunisviken. Se Tunisien. Tunja [torncha], hufvudstad i dep. Boyacå i sydamerikanska republiken Colombia, på en brant sluttning af Cordillera oriental, vid floden T. 2,760 m. ö. h. Omkr. 10.000 inv. T. har universitet och två lärarseminarier. Tillverkning af ylle- och bomullsvaror. Där finns bad med varma källor (21° C.). T. är det indianska muiscafolkets gamla hufvudstad. E. A-t. Tunkers, en baptistsekt. Se Dunkers. Tunna (da. tönde; eng. barrel], ett äldre rymdmått, olika stort för olika varor. Till följd af det oefterrättliga tillstånd, hvari mått- och viktsystemen i Sverige befunno sig före 1855, hade man minst fem olika måltunnor för torra varor. Af saltadt kött, torr eller salt fisk, smör, mjöl, träd-och jordfrukter, öl, mjöd, dricka, trän, tjära, beck, rödfärg m. m. var l tunna = 4 fjärdingar = 8 åttingar = 48 kannor (= 1,256 hl.). - Af träkol i Stora Kopparbergs bergslag och (vanligen) vid spannmålshandel var l tunna (s. k. löst mål, "struken" tunna) = 2 spann = 8 fjärdingar = 32 kappar (à 1 3/4 kanna) = 56 kannor (= 1,47 hl.). - Af bränd kalk och salt var l tunna = 2 spann = 8 fjärdingar = 32 kappar (à 1 55/64 kanna) = 59 1/2 kannor (= l,56 hl.). - Af hvete, råg, korn, hafre, ärter, träkol m. m. var l tunna (s. k. fast mål, "rågad" tunna) = 2 spann = 8 fjärdingar = 32 kappar (à 2 5 l31/32 kanna) = 63 kannor (= 1,65 hl.). - Af malt var l tunna = 2 spann = 8 fjärdingar = 32 kappar (à 2 5/64 kannor) = 66 1/2 kannor (= 1,74 hl.). - Stenkol, obränd gips, kalksten, krita o. d. mättes med den drygaste möjliga råga. Om tunnan såsom målkärl för färsk och saltad sill se Silltunna. - Tunnan omtalas redan i midten af 1350-talet (i Stadslagen) som vin- och mjödmått. 100 år senare innehöll den 48 kannor. Först på 1550-talet synes tunnan ha blifvit den officiella enheten för spannmålsmåttet, dock i skilda landsdelar olika till både rymd och underafdelningar. Spannmålstunnan bildades af 2 upplandsspän; och då en sådan span innehöll 4 fjärdingar, fick man sålunda 8 fjärdedelar l. fjärdingar på måttenheten för spannmål, liksom man på kannan (bildad af 2 stop) fick 8 kvarter. Genom plakatet om mått och vikt 10 mars 1665 fastställdes detta målkärl till 56 kannor och öltunnan till 48 kannor. I k. förordn. 8 okt. 1733 stadgades, att tunnans form skulle vara kubisk, hvilken bestämmelse dock aldrig kunde allmännare genomföras. Tunna guld, en från Tyskland (tonne goldes) lånad, i Sverige redan under 1500-talet nyttjad benämning på 100,000 dal. smt- Värdet af .en