Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tunnbinderi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tunna guld i nuv. mynt varierade naturligtvis med
värdet af l dal. smt. Urspr, var det = 100,000 rdr
sp. (= 400,000 kr.), men fick, alltefter dalerns
sjunkande värde, med tiden ett motsvarande mindre
värde i rdr. Då enligt 1776 års myntrealisation
l dal. smt sattes = Ve rdr spec., blef värdet af
l tunna guld endast 16,6662/s rdr spec. (under
tiden 1807-30 = 16,6662/3 rdr i bankosedlar) =
66,6662/3 kr. Slutligen, efter 1830 års myntreform,
då l rdr spec. var = 22/s rdr b:ko = 4 rdr rmt,
d. v. s = 16 dal. smt, var värdet af en tunna
guld = 6,250 rdr spec. = 16,6662/3 rdr b:ko =
25,000 kr. Numera räknas icke i tunnor guld. -
I Tyskland betyder "tonne goldes" 100,000 thaler.
(K. A. W.)
Tunnbinderi, det yrke, som afser tillverkning af vissa
arter träkärl för olika ändamål, såsom fat (fastage),
tunnor, såar, baljor, ämbar m. fl., hvilka i allmänhet
ha antingen en konisk eller en på midten något
utbuktad form. De tillverkas af s. k. stäfver
(se Staf 4) l. laggar ("kimmar"), som sammanhållas med band
af vidjor eller järn, hvarigenom de skilja sig från
andra, liknande träkärl, framställda genom böjning af
faner till rund form (spån- eller fanerkärl). Klufvet
trä används till stäfver för bästa fabrikat på
grund af sin större styrka. Träet uppmjukas genom
ångbasning, och stäfverna böjas, då frågan gäller
större kärl, genom kraftigt hydrauliskt tryck till
rundad form såväl i längd- som tvärriktning. För täta
kärl af bästa kvalitet används löfträ, helst ek eller
bok. För mindre viktiga ändamål samt för halftäta kärl
och vanligt emballage, t. ex. för transport af cement
o. d., används furu, gran eller lärk till stäfver,
som sågas till lämplig form i särskilda maskiner,
stafsågar. Tunnbanden göras af hassel, pil, ask,
björk eller ek, men för större, täta kärl användas
hopsvetsade järnband. Vid tillverkning för hand af
större kärl uppmjukas stäfverna med vatten eller ånga,
därpå "uppbygges" kärlet genom stäfvernas "resning",
hvarefter öfre halfvan hopbindes med starka rep
medelst en vindningsapparat (drejning) omkring
bottnen, hvilken är sammanfogad af tunna brädbitar,
bottenstäfver, och sågad till rund form samt
inpassad i en skåra, "krös" (fr. creuse) i stäfvernas
ändar. I början af 1880-talet anlades i Sverige flera
laggkärlsfabriker dels vid de norrländska sågverken
för tillgodogörande af affallet från kantsågarna, dels
i södra landskapen för
tillverkning af smördrittlar m. m. af bok eller ek.
Tunnbindarens förnämsta verktyg är dexeln l.
skarfyxan (se Yxa). Andra verktyg äro stafknif,
bandknif, krumknif, spåkskäf (eng. spokeshave)
stämdexel, krumdexel samt stryk- eller
handbomsjärn. Det största laggkärl, som finnes, är
Heidelbergfatet (se därom Heidelberg, sp.
248). Den fabriksmässigt drifna tunnbinderirörelsen
i Sverige 1917 sysselsatte 500 arb. och hade en
bevillningstaxerad inkomst af 231,152 kr. samt
ett salutillverkningsvärde af 3,278,920 kr.
G. S-n.
Tunne, träl. Se Egil.
Tunnel (eng., rör, af stammen tun = tunna), en
hvälfd gång, utförd genom berg eller jord och oftast
afsedd för samfärdsel, såsom för vägar, järnvägar och
kanaler, men äfven för vattenledningsändamål. Dylika
gångar för grufbrytning benämnas stollgångar
(se Dagort). T de svenska
urbergen, granit och gnejs, och i andra fasta
bergarter är det jämförelsevis lätt att spränga dessa
gångar, men redan i alpernas lösare bergarter måste
tunneltaket och tunnelväggarna stödjas med murverk
i hvalfform, för att bergpartier och stenar ej skola
rasa ned. I en del berg, där man inträngt mycket djupt
under jordytan, ha hög temperatur och heta källor
vållat svårigheter. Vid tunnlar under flodbäddar eller
vikar och i lös jord möta ofta stora svårigheter att
utestänga vatten och vattenförande lösa sand- och
lermassor. För att öfvervinna dessa svårigheter har
man användt en mängd sinnrika metoder. I de flesta
fall grunda sig dessa på användning af s. k. sköld,
ett järnrör något vidare än den blifvande tunnelns
tvärskärning, hvilket rör småningom pressas fram
genom jorden, under det att man vid främre ändan
af detsamma bortgräfver jorden och i bakre ändan
murar hvalfringar, som, sedan röret ytterligare förts
framåt, tjäna till att uppbära jordmassorna. För att
hindra lösa jordlager att rasa in eller pressas in
genom rörets främre mynning, igensättes denna med en
vägg, sköld, i hvilken finnas smärre arbetsöppningar,
genom hvilka jorden bortgräfves för att vidare fraktas
bort på vagnar genom den färdiga tunneldelen. För
att hindra vattens inträngande betjänar man sig af
pressluft, som inpumpas i en arbetskammare, bildad af
skölden och en bakre vägg, som insättes i tunneln. För
att hindra jordmassors inträngande i tunneln har
man exempelvis vid Brunkebergstunneln i Stockholm
användt en frysningsmetod på så sätt, att jorden
framför arbetskammaren genom konstgjord frysning
bringats till sådan grad af fasthet, att arbetet med
tunneldrifningen kunnat fortgå ostördt af ras.
Tunnelbyggnadskonsten är urgammal. Babylonier
och assyrier använde tunnlar för vattens afledande
och för samfärdsel. Nebukadnessar anses ha byggt
en hvälfd tunnel från sitt palats till solgudens
tempel, och denna tunnel byggdes i Eufrats flodbädd,
hvilken dock, därigenom att floden leddes en annan
väg, vid tillfället var torrlagd. Jerusalems 1000 år
f. Kr. byggda vattenledning har att uppvisa en murad
tunnel med en half km. längd. Greker och romare byggde
en mängd tunnlar för vattenledning och för vägar ända
till 5 och 6 km. långa, bland dem den för vägen mellan
Neapel och Posilipo ännu använda 1 km. långa och 7
m. höga och breda tunneln genom den af tuff bestående
bergrygg, som där hindrat samfärdseln. Man kan tänka
sig det oerhörda arbete, som dessa tunnelarbeten
kostat, då de måst utföras med hacka och mejsel,
möjligen med bränning i en del bergarter. Under
medeltiden byggdes knappast några tunnlar annat
än en och annan underjordisk klostergång. Det
var först krutets mera allmänna användning, som
mot 1600-talets slut bragte tunnelbyggandet till
nytt lif, och hufvudsakligen under 1700-talet
utfördes för vattenlednings- och kanaländamål
tunnlar i rätt stor utsträckning i Frankrike och
Schweiz. Tunnelbyggandets rika utveckling under
senare hälften af 1800-talet måste tillskrifvas
dynamitens och bergborrmaskinernas användning,
hufvudsakligen för järnvägstunnlar. Som exempel på
några stora tunnelarbeten må nämnas Croton-akvedukten
vid New York 53 km., Simplontunneln i Schweiz 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
