tunna guld i nuv. mynt varierade naturligtvis med värdet af l dal. smt. Urspr, var det = 100,000 rdr sp. (= 400,000 kr.), men fick, alltefter dalerns sjunkande värde, med tiden ett motsvarande mindre värde i rdr. Då enligt 1776 års myntrealisation l dal. smt sattes = Ve rdr spec., blef värdet af l tunna guld endast 16,6662/s rdr spec. (under tiden 1807-30 = 16,6662/3 rdr i bankosedlar) = 66,6662/3 kr. Slutligen, efter 1830 års myntreform, då l rdr spec. var = 22/s rdr b:ko = 4 rdr rmt, d. v. s = 16 dal. smt, var värdet af en tunna guld = 6,250 rdr spec. = 16,6662/3 rdr b:ko = 25,000 kr. Numera räknas icke i tunnor guld. - I Tyskland betyder "tonne goldes" 100,000 thaler. (K. A. W.) Tunnbinderi, det yrke, som afser tillverkning af vissa arter träkärl för olika ändamål, såsom fat (fastage), tunnor, såar, baljor, ämbar m. fl., hvilka i allmänhet ha antingen en konisk eller en på midten något utbuktad form. De tillverkas af s. k. stäfver (se Staf 4) l. laggar ("kimmar"), som sammanhållas med band af vidjor eller järn, hvarigenom de skilja sig från andra, liknande träkärl, framställda genom böjning af faner till rund form (spån- eller fanerkärl). Klufvet trä används till stäfver för bästa fabrikat på grund af sin större styrka. Träet uppmjukas genom ångbasning, och stäfverna böjas, då frågan gäller större kärl, genom kraftigt hydrauliskt tryck till rundad form såväl i längd- som tvärriktning. För täta kärl af bästa kvalitet används löfträ, helst ek eller bok. För mindre viktiga ändamål samt för halftäta kärl och vanligt emballage, t. ex. för transport af cement o. d., används furu, gran eller lärk till stäfver, som sågas till lämplig form i särskilda maskiner, stafsågar. Tunnbanden göras af hassel, pil, ask, björk eller ek, men för större, täta kärl användas hopsvetsade järnband. Vid tillverkning för hand af större kärl uppmjukas stäfverna med vatten eller ånga, därpå "uppbygges" kärlet genom stäfvernas "resning", hvarefter öfre halfvan hopbindes med starka rep medelst en vindningsapparat (drejning) omkring bottnen, hvilken är sammanfogad af tunna brädbitar, bottenstäfver, och sågad till rund form samt inpassad i en skåra, "krös" (fr. creuse) i stäfvernas ändar. I början af 1880-talet anlades i Sverige flera laggkärlsfabriker dels vid de norrländska sågverken för tillgodogörande af affallet från kantsågarna, dels i södra landskapen för tillverkning af smördrittlar m. m. af bok eller ek. Tunnbindarens förnämsta verktyg är dexeln l. skarfyxan (se Yxa). Andra verktyg äro stafknif, bandknif, krumknif, spåkskäf (eng. spokeshave) stämdexel, krumdexel samt stryk- eller handbomsjärn. Det största laggkärl, som finnes, är Heidelbergfatet (se därom Heidelberg, sp. 248). Den fabriksmässigt drifna tunnbinderirörelsen i Sverige 1917 sysselsatte 500 arb. och hade en bevillningstaxerad inkomst af 231,152 kr. samt ett salutillverkningsvärde af 3,278,920 kr. G. S-n. Tunne, träl. Se Egil. Tunnel (eng., rör, af stammen tun = tunna), en hvälfd gång, utförd genom berg eller jord och oftast afsedd för samfärdsel, såsom för vägar, järnvägar och kanaler, men äfven för vattenledningsändamål. Dylika gångar för grufbrytning benämnas stollgångar (se Dagort). T de svenska urbergen, granit och gnejs, och i andra fasta bergarter är det jämförelsevis lätt att spränga dessa gångar, men redan i alpernas lösare bergarter måste tunneltaket och tunnelväggarna stödjas med murverk i hvalfform, för att bergpartier och stenar ej skola rasa ned. I en del berg, där man inträngt mycket djupt under jordytan, ha hög temperatur och heta källor vållat svårigheter. Vid tunnlar under flodbäddar eller vikar och i lös jord möta ofta stora svårigheter att utestänga vatten och vattenförande lösa sand- och lermassor. För att öfvervinna dessa svårigheter har man användt en mängd sinnrika metoder. I de flesta fall grunda sig dessa på användning af s. k. sköld, ett järnrör något vidare än den blifvande tunnelns tvärskärning, hvilket rör småningom pressas fram genom jorden, under det att man vid främre ändan af detsamma bortgräfver jorden och i bakre ändan murar hvalfringar, som, sedan röret ytterligare förts framåt, tjäna till att uppbära jordmassorna. För att hindra lösa jordlager att rasa in eller pressas in genom rörets främre mynning, igensättes denna med en vägg, sköld, i hvilken finnas smärre arbetsöppningar, genom hvilka jorden bortgräfves för att vidare fraktas bort på vagnar genom den färdiga tunneldelen. För att hindra vattens inträngande betjänar man sig af pressluft, som inpumpas i en arbetskammare, bildad af skölden och en bakre vägg, som insättes i tunneln. För att hindra jordmassors inträngande i tunneln har man exempelvis vid Brunkebergstunneln i Stockholm användt en frysningsmetod på så sätt, att jorden framför arbetskammaren genom konstgjord frysning bringats till sådan grad af fasthet, att arbetet med tunneldrifningen kunnat fortgå ostördt af ras. Tunnelbyggnadskonsten är urgammal. Babylonier och assyrier använde tunnlar för vattens afledande och för samfärdsel. Nebukadnessar anses ha byggt en hvälfd tunnel från sitt palats till solgudens tempel, och denna tunnel byggdes i Eufrats flodbädd, hvilken dock, därigenom att floden leddes en annan väg, vid tillfället var torrlagd. Jerusalems 1000 år f. Kr. byggda vattenledning har att uppvisa en murad tunnel med en half km. längd. Greker och romare byggde en mängd tunnlar för vattenledning och för vägar ända till 5 och 6 km. långa, bland dem den för vägen mellan Neapel och Posilipo ännu använda 1 km. långa och 7 m. höga och breda tunneln genom den af tuff bestående bergrygg, som där hindrat samfärdseln. Man kan tänka sig det oerhörda arbete, som dessa tunnelarbeten kostat, då de måst utföras med hacka och mejsel, möjligen med bränning i en del bergarter. Under medeltiden byggdes knappast några tunnlar annat än en och annan underjordisk klostergång. Det var först krutets mera allmänna användning, som mot 1600-talets slut bragte tunnelbyggandet till nytt lif, och hufvudsakligen under 1700-talet utfördes för vattenlednings- och kanaländamål tunnlar i rätt stor utsträckning i Frankrike och Schweiz. Tunnelbyggandets rika utveckling under senare hälften af 1800-talet måste tillskrifvas dynamitens och bergborrmaskinernas användning, hufvudsakligen för järnvägstunnlar. Som exempel på några stora tunnelarbeten må nämnas Croton-akvedukten vid New York 53 km., Simplontunneln i Schweiz 20