afloppet. Denna ventil nedgick därpå under inverkan ai en katarakt långsamt till stängdt läge. Denna s. k. stöt- eller tryckregulator ersattes vid de modernaste konstruktionerna med en aflänkare (se fig. 6), som af regulatorn kan snabbt föras in och afböja hela eller en del af strålen, så att den ej alls träffar turbinhjulet. Därpå stänges nålen långsamt, under det af länkaren återgår till att lämna fri väg för den behöfliga mindre strålen till hjulet. Enligt från de föregående i vissa afseenden rätt skilda principer arbeta de s. k. reaktionsturbinerna. Kärlet i fig. 8 sträfvar att förflytta sig i motsatt riktning mot den utströmmande vattenstrålen. Man ordnar då en serie dylika kärl omedelbart intill hvarandra i cirkel till ett turbinhjul A (se fig. 9). Kärlen afskäras, så att blott deras nedre delar medtagas; dessa hållas påfyllda under tryck genom ledskeneapparaten B. Det vridande moment, som vattnet utöfvar, är enl. fig. 11, såsom Euler först visat, M = (γ^Q/g)(c₁ cos α . r₁ - c₂ cos φ . r₂) , och turbinteoriens hufvudekvation u₁ . c₁ cos α - u₂ . c₂ cos φ= η_h. gH, där η_h är den hydrauliska verkningsgraden. För O,8 à 0,9 vattenföring är φ = 90° och η_h nära bäst. Produkten u₁ . c₁ cos α kan då erhålla sitt bestämda värde därigenom, att ena faktorn eller andra faktorn, u₁ eller c₁ cos α, är den större. Fig. 11, 12 och 13 visa formerna af långsam-, normal- och snabblöpande turbiner. Litet värde å c₁ betyder högt spalttryck eller hög reaktionsgrad, som sålunda mest tillkommer snabblöparen. Om en viss turbin får arbeta vid olika fallhöjder H, bör dess hvarfantal förhålla sig som sqrt H, likaså förhålla sig vattenmängderna, under det effekten är proportionell mot H . sqrt H Likformiga turbiner vid samma fallhöjd skola köras med hvarfantal, som förhålla sig omvändt som lineära måtten, under det vattenmängder och kraftbelopp förhålla sig direkt som kvadraten på dessa mått. På dessa lagar grundar sig användningen af turbinprofningsanstalter (se d. o.), genom hvilka resultaten af i liten skala gjorda försök kunna nyttiggöras för stora konstruktioner. Från dessa lagar härleder sig äfven begreppet det specifika hvarfantalet n_s = (n sqrt N)/(H sqrt H) som är hvarfantalet vid 1 m. fallhöjd hos en med den ifrågavarande likformig turbin om 1 hkr vid samma 1 m. fallhöjd. Man söker drifva upp n_s för att vid låga fallhöjder erhålla högt hvarftal och därigenom billiga generatorer äfven vid direktkoppling. För långsamlöpare är n_s 60--100, för snabblöpare numera 300--400, men försök äro gjorda med ännu högre n_s. För samma ändamål användas äfven 2--4 turbinhjul på samma axel: "dubbel-" eller "tvilling-" och "4-dubbla" turbiner. Som förelöpare till reaktionsturbinerna kan anses Segners reaktionshjul från 1750 (fig. 7 å pl. II). Efter teoretiska arbeten och förslag af Euler 1750--54 dröjde det till 1827, innan den första praktiska reaktionsturbinen konstruerades af Fourneyron. Hans turbin var radiell med inre ledskena, d. v. s. af centrifugal typ. Tio år senare såg den axiella typen dagen, ungefär samtidigt konstruerad af Henschel och Jonval, och vid samma tid spåras den radiella centripetalturbinen från Amerika, där Howd 1838 uttog ett patent på densamma. Axial- eller Jonvalturbinen användes länge i Europa, men har sedermera helt fått vika för den centripetala turbinen, som i Amerika vidare utvecklades af Francis och efter honom allmänt benämnes francisturbinen. Jonvals och Francis' turbiner erhöllo sin särskilda betydelse på den grund, att man vid dem kunde använda sugrör och uppsätta dem ett godt stycke ofvan nedre vattenytan. Till den senares speciella framgång har Finks uppfinning af de vridbara ledskeneskoflarna väsentligen bidragit. Med hänsyn till fallhöjd och turbinstorlek väljes öppen (se fig. 14) eller sluten turbinuppställning. I senare fallet äro många olika skåpformer möjliga, t. ex. "frontalskåp" (se fig. 15) eller "spiralskåp" (se fig. 10 å pl. II). De senare passa bäst för tämligen stora fallhöjder och medge lätt utförandet af utvändiga regleringsdetaljer. Där vattenytorna äro mycket varierande, måste vid horisontella turbinaxlar kraftstationens golf och väggar till viss höjd tätas genom inlagda asfaltskikt e. d.; eljest måste vertikala axlar användas. Vertikala enkelturbiner af mycket stora dimensioner med i betong utformad tilledningssnäcka för vattnet ha på senare år i stort antal utförts i Amerika, sedan man i Kingsbury-lagret fått ett medel att upptaga de stora axialtrycken (se fig. 16). Dylika uppställningar tillämpas äfven för större fallhöjder med snäckor utförda af plåt. Vid smärre och enklare turbinuppställningar lagras ofta turbinaxlarna direkt i vattnet å bitar af ett hårdt träslag, bäst pockenholts, då vattnet själft tjänstgör som smörjmedel. Vattnet bör därvid vara rent eller åtminstone ej sandförande. Vid tiden omkring sekelskiftet, då byggandet af vattenkraftdrifna elektriska kraftstationer tog fart i vårt land, importerades några tyska och amerikanska turbiner, de senare af speciell snabblöpande typ, men sedermera har Sverige framgått själfständigt på området och eger nu flera verkstäder, såsom Kristinehamn, Finshyttan, Trollhättan, Arboga m. fl., hvilka icke blott fylla vårt eget behof af turbiner på ett förstklassigt sätt, utan äfven utfört många anläggningar i utlandet. Litt.: Westin, "Vattenmotorer" (1908), Pfarr, "Die turbinen für wasserkraftbetrieb" (1912), Camerer, "Vorlesungen über wasserkraftmaschinen" (1914), och Daugherty, "Hydraulic turbines" (s. å.). Hj. D. Turbinafbrytare, Turbinströmafbrytare. Se Induktorium och Strömafbrytare, sp. 423. Turbinaria, bot. Se Alger, fig. 11, C, D, och Fucaceæ. Turbinfartyg, med ångturbinmaskineri drifvet fartyg. Se Propeller och Ångfartyg. Turbinmejeri, en af ingenjören John Risberg konstruerad och af A.-b. Baltic tillverkad sammanställning (se fig.) af ett mejeris nödvändiga arbets-