Ryssland i slutet af 1400-talet. 1. Aleksandr Ivanovitj T., historiker, f. 1785, d. 1846, studerade i Moskva och Göttingen, tjänstgjorde i ryska justitieministeriet, blef direktör i departementet för utländska trosbekännelsers andliga angelägenheter och statssekreterarens adjoint i statsrådet samt avancerade till "verkligt statsråd". Efter att 1824 ha tagit afsked ur statens tjänst tillbragte han sitt återstående lif i utlandet (England, Frankrike, Tyskland, Italien och Danmark), sysselsatt med historiska forskningar och arkivstudier. Frukten af hans arbete var Historiæ Russiæ monumenta ex antiquis exterarum gentium archivis et bibliothecis deprompta (2 bd, 1841—42; suppl. 1848). T. tillhörde liksom sin yngre broder, Nikolaj T., reformpartiet under Alexander I ("Välfärdsförbundet" och den vittra klubben "Arzamas"). Hans bref till denne utkommo i Leipzig 1871. 2. Nikolaj Ivanovitj T., den föregåendes broder, politisk författare, f. 1789, d. 1871 vid Paris, studerade i Göttingen, tjänstgjorde efter 1813 som rysk kommissarie i de landsdelar, som de allierade fråntagit Frankrike, och avancerade i rysk tjänst till inrikesministerns adjoint. T. var utprägladt liberal, arbetade för upphäfvande af lifegenskapen och skref ett viktigt vetenskapligt arbete om beskattningsväsendet (Opyt teoriji nalogov, 1818). Invecklad i dekabristupproret (1825; se Ryssland, sp. 1469—70), undkom T. till England, dömdes in contumaciam till döden och bosatte sig i Frankrike. Bland hans senare utgifna skrifter är mest bekant La Russie et les russes (3 bd, 1847). Först 1856 fick han amnesti och tillåtelse att återvända till Ryssland.

3. Ivan Sergejevitj T., författare, f. 1818 i Orel, d. 3 sept. 1883 i Bougival vid Paris, framlefde på moderns gods, Spasskoje Lutovinovo (i guv. Orel), senare genom arf T:s egendom, en dyster barndom, under ett husligt tyranni, som skonade hvarken barn eller lifegna, samt med tyska och franska guvernörer, som ofta byttes om. Sin första kunskap om rysk litteratur fick han (genom sin mors kammartjänare), då han redan var tämligen hemmastadd i den tyska och franska. Vid 12 års ålder sattes han i en pension i Moskva; 15-årig inskrefs han vid Moskvas universitet, men fortsatte sina studier i Petersburg, där han 1837 slutade dem med kandidatgrad inom humanistiska fakulteten. Genom professorn i rysk litteratur Pletnev, med hvilken T. kom i närmare personlig beröring, fick han 1838 in ett par små dikter i "Sovremennik". Med särskildt intresse läste T. latinsk och grekisk litteratur. 1838—41 studerade han i utlandet, hufvudsakligen i Berlin (hörde bl. a. Böckh och Ranke samt studerade Hegels filosofi), samtidigt med Stankevitj, Granovskij och Bakunin. Under vistelsen i utlandet fingo hans politiska och sociala tänkesätt fast form. Han blef "västerlänning", på samma gång han varmt älskade sitt fosterland; redan då var han en svuren fiende till lifegenskapen. Efter sin återkomst till Petersburg ingick han i inrikesministeriets kansli, men med tjänstgöringen (1842—45) var föga bevändt. Han framträdde emellertid (t. o. m. 1850) som poet och romantiker med åtskilliga mindre och större dikter (hufvudsakligen i "Sovremennik" och "Otetjestvennyja zapiski"). Bland de senare vann Parasja (1843) tämligen oförtjänta loford af Bjelinskij. Snart öfvergaf T. versformen, fördömde senare (med rätta) sina poetiska "ungdomssynder" och har i sina samlade skrifter ej lämnat någon plats åt dem. Prosan var hans rätta fält. Sedan 1844—47 några prosaberättelser varit synliga, utan att väcka vidare uppmärksamhet, stod T. färdig att lämna litteraturen, som ej syntes vilja bereda honom någon framgång. Men så publicerades 1847—51 (i "Sovremennik") Zapiski ochotnika (En jägares anteckningar; "Ur en jägares dagbok", 1875—79), en serie teckningar ur böndernas och godsegarnas hvardagslif, som med ens gaf T. plats bland Rysslands och samtidens största författare. Det var ett energiskt, af den varmaste fosterlandskärlek och ädel humanitet uppburet fälttåg mot lifegenskapen och den moraliska uselhet, som den födt hos herre och slaf, ett mästerverk af konstnärlig realism, som gör full rättvisa åt den ryske bondens sunda förstånd, sedliga kraft, godmodighet, poetiska och praktiska begåfning. Få litteraturalster ha i Ryssland vunnit en sådan läsekrets som T:s "Zapiski ochotnika". Större delen af "anteckningarna" är gjord i utlandet (i Paris). Den tidens ryska samhälle var för T. alltför osympatiskt; i de mästerliga skildringarna af rysk natur framträder hans kärlek till hemlandet, som han trodde sig ej skola återse. Ett af moderns död framkalladt besök i Ryssland 1850 blef längre, än han afsett. Redan vistelsen i utlandet (till på köpet under år 1848) hade gjort T. misstänkt; i hans ofvannämnda "Zapiski ochotnika" framträdde, när de 1852 utgåfvos samlade, den kritiska af sikten tydligt, och närmast med anledning af en tidningsartikel om Gogol fick T. en månads arrest och internerades sedan på sitt gods. Först 1854 lyckades några gynnare att genom bemedling af tronföljaren (sedermera Alexander II) utverka tillåtelse för T. att lämna sitt gods, och han styrde då åter kosan till utlandet. Där tillbragte han sedan större delen af sitt lif, i nära förbindelse med familjen Garcia-Viardot, en tid (1863—70) mest i Baden-Baden, sedermera i Bougival, nära Paris, med kortare sommarbesök i hemlandet. Med Rudin ("Rudin", 1883, 1886) började 1855 raden af T:s större romaner. Året bildar en vändpunkt icke blott i Rysslands politiska och sociala lif, utan äfven i dess litterära. I "Rudin" tecknas 1840-talets dådlösa idealister, som analysera allt, men rygga tillbaka för hvarje handling, en typ, till hvilken T. flera gånger återkommer (jfr "Hamlet" i "Zap. ochotnika"). Samma motiv varieras i Dvorjanskoe gnjezdo (1858; "Adelsfolk", 1886). Likasom för att visa, att Ryssland endast kan frambringa folk af Rudins kaliber, gör T. hjälten i sin nästa roman, Nakanunje (1859; "Elena", 1884 och 1887), den energiske Insarov, som i allt är Rudins motsats, till bulgar. "Han kunde icke vara ryss", säger Elena.