Själfva titeln (nakanunje = kvällen före en högtid eller tilldragelse) antyder, att förf. väntar en förändring. Den nya generation, som de ändrade förhållandena efter Krimkriget ammat, tilltalar emellertid T. ej synnerligen. I Otsy i djeti (1861; "Fäder och söner", 1878), hvilken liksom "Nakanunje" och "Dym" utgafs först i Katkovs "Russkij vjestnik", skildras den skeptiska ungdom, som uppfödts med naturvetenskap, evolutionsläran och Buckle: medicinaren Bazarov är den förste "nihilisten". Nu brast dock stormen lös. Vänskapen med Nekrasov och Herzen var redan sliten; de liberale, som icke ville vidkännas porträttet, behandlade T. som affälling. Med konstnärens divination hade han emellertid, medan nihilismen ännu blott låg i sin linda, riktigt karakteriserat den förening af teoretisk skepsis och praktisk dogmatism, som senare skulle spela en så betydande roll i Rysslands inre historia. Själf förklarar T., att udden är riktad mot adeln och att han i Bazarov blott velat teckna en ärlig demokrat. Bondeemancipationen gjorde till en början ingen ändring i de högre klassernas lif. I Dym (1867; "Rök", 1869, 1877) gisslas de förnämes moraliska idioti. Deras lif framställes som absolut blottadt på allt verkligt innehåll. Potugins kritik återger författarens tankar. I "Rök" äro nihilisterna färdiga, men spela i romanen blott en underordnad roll. I Nov (1876; "Obruten mark", 1878) gör nihilismen ömkligt bankrutt. T. tror endast på det lugna reformarbetet (Solomin). Emellertid har T. utan tvifvel dömt nihilisterna för hårdt; han synes ej vilja erkänna, att bland dem funnos äfven hjältar. I alla de nu nämnda romanerna är det de högre klassernas, "intelligensens", lif, som skildras, medan i serien "Ur en jägares dagbok" folkets lif är det egentliga temat. Före, mellan och efter dessa romaner faller till tiden något mer än ett trettiotal noveller och berättelser, som fylla fyra delar af T:s samlade skrifter. Några af dem kunde alltför väl ha fått plats bland "Ur en jägares dagbok", t. ex. Mumu (skrifven i arresten 1852; sv. öfv. 1868, 1894) och Lukeria (sv. öfv. 1896). Andra (och flertalet) förete hvarken med dem eller med romanerna någon inre släktskap; flera täfla i omfång med romanerna. Till de mera bekanta höra Jakov Pasynkov (1855), Faust (1856; sv. öfv. 1868, 1892), Asia (1858), Pervaja ljubov (Min första kärlek, 1860, 1868, 1887), Nestjastnaja (Den olyckliga, 1868; "Susanna Ivanovna", 1872), Vesjnie vody (1871; "Vårböljor", 1876, 1886), som påminner om de två första romanerna. Till T:s sista år, då sjukdom redan brutit hans kraft, höra Klara Militj ("Klara Militsch", 1884), Den triumferande kärlekens sång (sv. öfv. 1882) och en samling aforismer (Senilia; sv. öfv. 1883, som T. kallade "dikter på prosa"). — Från det tidigaste skedet af T:s författarskap förskrifva sig åtskilliga komedier, som visserligen ej stå i jämnhöjd med de berättande alstren af hans penna, men i alla fall intaga en ganska respektabel plats inom Rysslands dramatiska litteratur. Äldst är Oförsigtigt (1843), med spanskt ämne. 1848—51 utkommo I andras bröd, Ungkarlen, En månad på landet och några andra. (Hans uppsluppna lustspel "Arfskiftet" gafs 1891 på Dramatiska teatern i Stockholm.) T. författade äfven åtskilliga litteraturhistoriska och kritiska uppsatser (om Bjelinskij, Gogol, N. Turgenev) samt recensioner. Hit kunna räknas äfven hans tal om Hamlet och Don Quijote (1860), hans tal vid aftäckningen af Pusjkins minnesvård i Moskva (1880) samt uttalanden om egna arbeten (i synnerhet om "Fäder och söner"). Slutligen öfversatte han till ryska ett par berättelser af Flaubert, till franska (i förening med Louis Viardot) Pusjkins dramer (1862). — T. är det ryska samhällets historiker, som med intresserad blick följer skiftningarna i dess lif; att denna historia i mycket liknar en sjukdomshistoria är ej hans fel. Emellertid kunde han på afstånd knappast alltid rätt bedöma företeelserna i Ryssland. Som konstnär var T. realist, men sökte ej upp ytterligheter eller abnormiteter (åtminstone ej i sina tidigare alster). Han låter gärna hvar och en gälla det mesta han kan; han håller af sitt folk. Språket behärskar han som få. — Han begrofs 9 okt. 1883 under en ofantlig tillslutning af allmänheten i Petersburg på Volkovska kyrkogården, där så många andra af Rysslands litterära storheter hvila. — Af T:s samlade arbeten utkom 1891 9:e uppl., i 12 bd, och s. å. 2:a uppl. af hans poesi. 1901 utgåfvos i Paris hans bref till de franske vännerna af Halpérine-Kaminski. En första samling af hans bref utgafs 1885. Nästan alla T:s romaner, noveller och berättelser finnas öfversatta till sv. (dels direkt från ryskan af H. Almkvist, signaturen K. F., och E. Nordenström, dels från fr. och ty.), till da., ty., fr. och eng., några äfven till andra språk. Lefnadsteckningar och kritisk-historiska uppsatser om T. finnas i hans samlade skrifter samt af Vengerov, Strachov, Burenin o. a., vidare af O. Miller, i "Russkie pisateli" (I; 4:e uppl. 1890), och Vogüé, "Le roman russe" (2:a uppl. 1888). En framstående rysk T.-forskare är N. M. Gutjar. På tyska finnas monografier af E. Zabel (1883) och E. Borkowsky (1903), på franska af Halpérine-Kaminski (1901, 1907) och E. Haumant (1906), på danska af F. Thomsen (1915). Jfr K. Tiander, "T. i dansk aandsliv" (1913 och i "Finsk tidskr." s. å.), Helena Nyblom i "Nord. tidskr." (1887) och A. Jensen i "Finsk tidskr." (1888) samt i "Ord och bild" (1894). Utländska omdömen om T. utgåfvos samlade af Rogozin 1884. 4. Petr Nikolaj T., skulptör, f. 1864, d. 1912 i Paris, var elev af Frémiet och bosatt i Paris, gjorde förträffliga häststudier. Bland monumentala arbeten märkas monument öfver Jalabert och öfver Alexander III (det senare i kejserl. akademien i Petersburg). T. erhöll grand prix på världsutställningen i Paris 1900. 1—3. Lll. (A—d J.) 4. G—g N. Turgescens, bot. Se Turgor. Turgescent, bot. Se Turgor. Turgor (lat., af turg<over>e</over>re, svälla), Turgortryck, Saftspänning, Safttryck, bot., cellinnehållets osmotiska tryck (se d. o.) på cellväggen, hvarigenom denna utspännes, ofta med en mycket betydlig kraft; hos vissa ökenväxter kan det osmotiska trycket uppgå till 100 atmosfärer. Genom spänningen blir cellväggen och hela växten fastare, den blir turgescent. För cellväggens utspänning är en viss kvantitet vatten nödvändig. Minskas vattenmängden, t. ex. genom transpiration, och intet nytt vatten tillföres, blir cellväggen