Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turistväsen - Turkar - Turkestan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sen mycket spridda resehandböcker öfver sitt land. De
internationellt mest bekanta resehandböckerna,
omfattande flertalet turistländer, äro Baedekers,
Meyers, Griebens, Hendschels och Woerls i Tyskland,
Murrays och Blacks i England samt Joannes i Frankrike.
G. Å-k.
Turkar, ett namn, som i sin vanliga, inskränkta
betydelse betecknar den härskande folkstammen i det
nuv. Turkiet, är i vidsträckt, etnografisk bemärkelse
synonymt med turkiska folk, turkisk-tatariska folk
(turko-tatariska folken) och betecknar en hel mängd
folkslag, hvilka tillsammans bilda den turkiska grenen
af den ural-altaiska folkstammen (jfr Mongoliska
rasen, sp. 913). I historisk tid framträda turkiska
folk, enligt kinesiska källor, redan före Kr. f. under
namnet hiong-nu (se Hunner) och senare, i
början af 500-talet, under det mer specifika namnet
tukiu (kinesisk ombildning af ordet turk). Dessa
tukiu voro bosatta i Kin-schan-bergen, sannolikt
det nuv. Altai, och eröfrade hela Hiong-nu-riket i
Gentral-Asien. Under sin furste Sindjibu (Sendschibu)
mottogo de vänskapliga beskickningar från kejsar
Justinus II (568 och 575). Källorna för vår kännedom
om tukiu äro dels kinesiska urkunder, dels de
s. k. Orkhon-inskrifterna (se d. o.). Detta turkiska
rike störtades emellertid 745 af uigurerna. Andra
historiska folk af otvifvelaktig turkisk härkomst
äro kumaner, petjeneger (se d. o.) och oghuz
(l. ghuzz). De sistnämnde, hvilka sannolikt voro
en gren af de i Öst-Turkestan bosatte uigurerna,
invandrade under kalifen El-Mahdi (775–785)
till Transoxanien, utbredde sig småningom öfver
hela Väst-Turkestan och vidare söderut samt vunno
som liftrupper hos abbasiderna en inflytelserik
ställning. Enskilda individer gjorde sig som
guvernörer för aflägsna provinser själfständiga och
grundlade oberoende dynastier, såsom tulunider och
ichschidider i Egypten, ghasnavider i Persien. Den
i Väst-Turkestan kvarvarande hufvudmassan af
oghuz-stammen dels grundlade den själfständiga
Chovaresm-staten (se Kovaresmien), dels uppgick i
seldschukerna (se d. o.) och utgör den egentliga
kärnan af de nuv. turkmenerna. Som hufvudsakligen
turkar anses ock de historiska folken avarer och
chazarer samt möjligen hunner.
De nuv. turkiska l. turko-tatariska folken delas
geografiskt i följande hufvudgrenar: 1) Tatarer (se
d. o.) i östra och sydöstra Ryssland med Krim och
Kaukasien samt västra Sibirien af hvilkas samtliga
antal (omkr. 4 1/2 mill.) väl 3 mill. torde kunna
anses vara af turkisk härkomst. 2) Jakuter i
nordöstra Sibirien, omkr. 210,000. 3) Kirgiser
(kazaker), omkr. 4 mill. 4) Karakalpaker,
omkr. 100,000. 5) Turkmener, omkr. 1 mill.,
och 6) Ösbeger (usbeker), omkr. 2 mill., alla i
Väst-Turkestan. 7) Östturkar (i inskränkt bemärkelse)
l. uigurer (kaschgarer, jarkander, karakirgiser
m. fl.) i Öst-Turkestan, omkr. 1 mill. 8) Ilat l.
ilijat ("stammar’’), under hvilket namn sammanfattas
en mängd i Persien bofasta eller nomadiserande stammar
(i allt omkr. 2 mill.), äfven kallade aserbeidjanska
turkar på den grund, att de flesta af dessa stammar,
framför allt den största, afschar (auschar), tillhöra
prov. Aserbeidjan och att deras dialekt gett sitt
namn, aserbeidjani l. aseri, äfven åt de
öfrigas. En af dessa stammar, kadjar, omkring
Asterabad i norra Persien, har gett landet dess
nuv. dynasti. 9) Osmaner (osmanli),
hvarunder inbegripas alla de turkiske undersåtar i
Europa och Mindre Asien (förr äfven i norra Afrika),
som ha turkiskt modersmål. Hufvudmassan af dessa,
de egentlige osmanerna, kan anses som afkomlingar
af oghuz- och seldschuk-stammar. Därnäst invandrade
tatarer och turkmener samt kizil-basch ("rödhufvud"),
de senare härstammande från Persien och nu bosatta i
vilajeten Sivas och Angora. Samtliga antalet osmaner
uppskattas till omkr. 13 mill. Grupperna 3–7 bruka
ofta med ett gemensamt namn kallas "central-asiatiska
turkar" eller "öst-turkar" (i vidsträckt bemärkelse)
i motsats till osmanerna såsom "väst-turkar". Därjämte
nyttjas namnet turkar oegentligt om alla grupperna
2–9 i motsats till "tatarer", likasom detta namn
å sin sida stundom utsträckes öfver alla grupperna
1–7. Etnografiskt kunde säkerligen äfven dunganerna
(se d. o.) anses som turkar, hvilket dock till följd
af deras öfvergång till kinesiska språkstammen ej
är brukligt. För öfrigt märkes, att de ofvan anförda
folkmängdsuppgifterna i allmänhet äro mycket osäkra. I
politiskt hänseende är det numera blott osmanerna,
som ega full själfständighet. Tatarer, jakuter och
alla turkiska stammar i Väst-Turkestan stå antingen
direkt eller genom vasallstaterna Chiva och Buchara
under rysk, de i Öst-Turkestan under kinesisk
öfverhöghet. De öfriga lyda under Persien och till
någon liten del under afganska furstar. I religiöst
afseende äro jakuterna samt några sibiriska och
östryska tatarstammar till namnet grekisk-katolska,
men hufvudsakligen ännu schamanister. Stammarna
i Persien äro mestadels schiitiska och alla öfriga
sunnitiska muhammedaner. I fysiskt hänseende anses den
äkta turkiska typen vara att finna i Central-Asien,
enligt Reclus o. a. hos kirgiserna, enligt Vámbéry
hos ösbeger och turkmener; äfven i afseende på
språkets renhet täfla kirgiser och turkmener om
främsta rummet. Den osmanska typen i Europa betraktas
däremot som den genom korsning mest "förädlade",
d. v. s. mest öfverensstämmande med det europeiska
skönhetsbegreppet. Osmanerna själfva anse sig genom
sitt upptagande af arabisk-persisk kultur ha upphört
att vara turkar och vidkännas icke längre detta af
och om de central-asiatiske turkarna nyttjade namn. –
Jfr De Ujfalvy, "Expédition scientifique française en
Russie, en Sibérie et dans le Turkestan" (1878–80),
Vámbéry, "Die primitive cultur des turkotatarischen
volkes" (1879), "Das Türkenvolk in seinen
ethnologischen und ethnographischen beziehungen"
(1885), De Ujfalvy-Bourdon, "De Paris à Samarkand,
le Ferghanah, le Kouldja et la Sibérie occidentale"
(1880), Bahnson, "Etnografien, fremstillet i dens
hovedtræk" II, 671 ff. (1900), Franke, "Beiträge aus
chinesischen quellen zur kenntnis der türkvölker
und skythen Zentralasiens" (1904), och Hildebrand,
Hjärne och von Pflugk-Harttung, "Världshistoria"
III, 428 ff. (1914) samt art. Turko-tatariska
språken.
H. A. (K. V. Z.)
Turkestan (pers., "turkland"), landområde i
Central-Asien, sönderfaller i två vidt skilda områden,
Väst-T. och Öst-T.
Väst-T., i äldre tid kalladt Stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
