sen mycket spridda resehandböcker öfver sitt land. De internationellt mest bekanta resehandböckerna, omfattande flertalet turistländer, äro Baedekers, Meyers, Griebens, Hendschels och Woerls i Tyskland, Murrays och Blacks i England samt Joannes i Frankrike. G. Å-k. Turkar, ett namn, som i sin vanliga, inskränkta betydelse betecknar den härskande folkstammen i det nuv. Turkiet, är i vidsträckt, etnografisk bemärkelse synonymt med turkiska folk, turkisk-tatariska folk (turko-tatariska folken) och betecknar en hel mängd folkslag, hvilka tillsammans bilda den turkiska grenen af den ural-altaiska folkstammen (jfr Mongoliska rasen, sp. 913). I historisk tid framträda turkiska folk, enligt kinesiska källor, redan före Kr. f. under namnet hiong-nu (se Hunner) och senare, i början af 500-talet, under det mer specifika namnet tukiu (kinesisk ombildning af ordet turk). Dessa tukiu voro bosatta i Kin-schan-bergen, sannolikt det nuv. Altai, och eröfrade hela Hiong-nu-riket i Gentral-Asien. Under sin furste Sindjibu (Sendschibu) mottogo de vänskapliga beskickningar från kejsar Justinus II (568 och 575). Källorna för vår kännedom om tukiu äro dels kinesiska urkunder, dels de s. k. Orkhon-inskrifterna (se d. o.). Detta turkiska rike störtades emellertid 745 af uigurerna. Andra historiska folk af otvifvelaktig turkisk härkomst äro kumaner, petjeneger (se d. o.) och oghuz (l. ghuzz). De sistnämnde, hvilka sannolikt voro en gren af de i Öst-Turkestan bosatte uigurerna, invandrade under kalifen El-Mahdi (775--785) till Transoxanien, utbredde sig småningom öfver hela Väst-Turkestan och vidare söderut samt vunno som liftrupper hos abbasiderna en inflytelserik ställning. Enskilda individer gjorde sig som guvernörer för aflägsna provinser själfständiga och grundlade oberoende dynastier, såsom tulunider och ichschidider i Egypten, ghasnavider i Persien. Den i Väst-Turkestan kvarvarande hufvudmassan af oghuz-stammen dels grundlade den själfständiga Chovaresm-staten (se Kovaresmien), dels uppgick i seldschukerna (se d. o.) och utgör den egentliga kärnan af de nuv. turkmenerna. Som hufvudsakligen turkar anses ock de historiska folken avarer och chazarer samt möjligen hunner. De nuv. turkiska l. turko-tatariska folken delas geografiskt i följande hufvudgrenar: 1) Tatarer (se d. o.) i östra och sydöstra Ryssland med Krim och Kaukasien samt västra Sibirien af hvilkas samtliga antal (omkr. 4 1/2 mill.) väl 3 mill. torde kunna anses vara af turkisk härkomst. 2) Jakuter i nordöstra Sibirien, omkr. 210,000. 3) Kirgiser (kazaker), omkr. 4 mill. 4) Karakalpaker, omkr. 100,000. 5) Turkmener, omkr. 1 mill., och 6) Ösbeger (usbeker), omkr. 2 mill., alla i Väst-Turkestan. 7) Östturkar (i inskränkt bemärkelse) l. uigurer (kaschgarer, jarkander, karakirgiser m. fl.) i Öst-Turkestan, omkr. 1 mill. 8) Ilat l. ilijat ("stammar''), under hvilket namn sammanfattas en mängd i Persien bofasta eller nomadiserande stammar (i allt omkr. 2 mill.), äfven kallade aserbeidjanska turkar på den grund, att de flesta af dessa stammar, framför allt den största, afschar (auschar), tillhöra prov. Aserbeidjan och att deras dialekt gett sitt namn, aserbeidjani l. aseri, äfven åt de öfrigas. En af dessa stammar, kadjar, omkring Asterabad i norra Persien, har gett landet dess nuv. dynasti. 9) Osmaner (osmanli), hvarunder inbegripas alla de turkiske undersåtar i Europa och Mindre Asien (förr äfven i norra Afrika), som ha turkiskt modersmål. Hufvudmassan af dessa, de egentlige osmanerna, kan anses som afkomlingar af oghuz- och seldschuk-stammar. Därnäst invandrade tatarer och turkmener samt kizil-basch ("rödhufvud"), de senare härstammande från Persien och nu bosatta i vilajeten Sivas och Angora. Samtliga antalet osmaner uppskattas till omkr. 13 mill. Grupperna 3--7 bruka ofta med ett gemensamt namn kallas "central-asiatiska turkar" eller "öst-turkar" (i vidsträckt bemärkelse) i motsats till osmanerna såsom "väst-turkar". Därjämte nyttjas namnet turkar oegentligt om alla grupperna 2--9 i motsats till "tatarer", likasom detta namn å sin sida stundom utsträckes öfver alla grupperna 1--7. Etnografiskt kunde säkerligen äfven dunganerna (se d. o.) anses som turkar, hvilket dock till följd af deras öfvergång till kinesiska språkstammen ej är brukligt. För öfrigt märkes, att de ofvan anförda folkmängdsuppgifterna i allmänhet äro mycket osäkra. I politiskt hänseende är det numera blott osmanerna, som ega full själfständighet. Tatarer, jakuter och alla turkiska stammar i Väst-Turkestan stå antingen direkt eller genom vasallstaterna Chiva och Buchara under rysk, de i Öst-Turkestan under kinesisk öfverhöghet. De öfriga lyda under Persien och till någon liten del under afganska furstar. I religiöst afseende äro jakuterna samt några sibiriska och östryska tatarstammar till namnet grekisk-katolska, men hufvudsakligen ännu schamanister. Stammarna i Persien äro mestadels schiitiska och alla öfriga sunnitiska muhammedaner. I fysiskt hänseende anses den äkta turkiska typen vara att finna i Central-Asien, enligt Reclus o. a. hos kirgiserna, enligt Vámbéry hos ösbeger och turkmener; äfven i afseende på språkets renhet täfla kirgiser och turkmener om främsta rummet. Den osmanska typen i Europa betraktas däremot som den genom korsning mest "förädlade", d. v. s. mest öfverensstämmande med det europeiska skönhetsbegreppet. Osmanerna själfva anse sig genom sitt upptagande af arabisk-persisk kultur ha upphört att vara turkar och vidkännas icke längre detta af och om de central-asiatiske turkarna nyttjade namn. -- Jfr De Ujfalvy, "Expédition scientifique française en Russie, en Sibérie et dans le Turkestan" (1878--80), Vámbéry, "Die primitive cultur des turkotatarischen volkes" (1879), "Das Türkenvolk in seinen ethnologischen und ethnographischen beziehungen" (1885), De Ujfalvy-Bourdon, "De Paris à Samarkand, le Ferghanah, le Kouldja et la Sibérie occidentale" (1880), Bahnson, "Etnografien, fremstillet i dens hovedtræk" II, 671 ff. (1900), Franke, "Beiträge aus chinesischen quellen zur kenntnis der türkvölker und skythen Zentralasiens" (1904), och Hildebrand, Hjärne och von Pflugk-Harttung, "Världshistoria" III, 428 ff. (1914) samt art. Turko-tatariska språken. H. A. (K. V. Z.) Turkestan (pers., "turkland"), landområde i Central-Asien, sönderfaller i två vidt skilda områden, Väst-T. och Öst-T. Väst-T., i äldre tid kalladt Stora