Rummet (oda) är dess arkitektoniska princip, så att hvarje rum bygges liksom för sig själf med bestämd form och anordning, och huset blir ett löst aggregat af rum. Rummets form är i regel en kvadrat (se fig. 2), till hvars ena sida lagts en smal rektangel med (ett steg) lägre golf än kvadratens. I denna nedre del uppehålla sig tjänarna, där finnas kaffeservis och pipor, där taga de inträdande af sig skorna, innan de stiga upp i det egentliga (kvadratiska) mattbelagda rummet. Här löper kring tre sidor en sammanhängande bred, väggfast, med madrasser och dynor försedd bänk (soffa, hvaraf vårt "soffa"), och i väggarna ofvanom soffans dynor äro dels höga fönster, dels skåp och garderober med dörrar eller nischer med hyllor anbragta. Den mellersta sidan, midt emot den lägre delen af rummet, är den förnämsta platsen (sadr; jfr Sádr-i-aʿzam). Rummen ligga i fyrkant kring en öppen gård med brunn eller fontän och träd. Selāmlik heta de-för mottagning af manliga besök bestämda rummen till skillnad från kvinnorummen (harem, se d. o.). Sommarbostaden (jalý) bygges i den rika moriska kiosk-stilen. Konak är en högre ämbetsmans bostad, sarái ett stort palats (jfr Seralj). -- Ett af de mest utmärkande dragen för den muhammedanska Orienten är den gästfrihet, som utöfvas mot alla, utan åtskillnad till nation, tro, stånd eller förmögenhet. Den minsta by, som ej eger en chan (se Karavanseraj), har ett müsafír odasi ("gästrum"), där byns kehāja ("föreståndare") förser den resande med hvad han behöfver, hvilket denne stundom, men visst icke alltid vedergäller med en efter sin rang och förmögenhet lämpad gåfva vid affärden. Vid de festliga måltiderna under nätterna i ramadān står den förmögne muhammedanens hus öppet för hvem som helst. Äfven de nomadiska stammarna i sina kyšlák ("vinterkvarter") i dalarna eller i sina jailák ("säter") i bergstrakten om våren och sommaren visa samma gästfrihet, hvilket dock ej hindrar dem att vid andra tillfällen plundra en resande på all hans egendom. Äfven bland Orientens kristna är gästfriheten långt större än i något europeiskt land. -- Den vanliga (gammal)turkiska klädedräkten (se fig. 3--5 samt 7 o. 8) består af turban (se d. o.; af olika färger för olika klasser), en eller två långa, vida rockar (af siden, ylle eller bomull) i vackra, brokiga färger, ofta broderade med guld eller silfver, ytterligt vida, nedanför vaden slutande byxor (šalvár) af hvitt bomullstyg, blått eller grönt kläde samt gula eller röda spetsiga skor utan klackar. Men för alla civila ämbetsmän består den föreskrifna dräkten af en ända upp till halsen knäppt svart klädesrock (setri), liknande våra prästrockar, mörka europeiska pantalonger och fes (se d. o.). Turkinnans dräkt, i harem grannare och dyrbarare (fig. 10), men utomhus (fig. 9) enklare än mannens, består af šalvár samt flera slags jackor eller västar (jelik, fermené), rikt broderade tofflor (papūǧ, "babouche") samt, utomhus, en allt omslutande, formlös mantel (feraǧé) och slöja (jašmák). Dock ha numera europeiska klädedräkter alltmer vunnit insteg. Näringar. På grund af jordens stora fruktbarhet är hufvudnäringen jordbruk, som dock bedrifves primitivt. Den odlade jorden utgör i Asiatiska T. 6,7 mill. har. De viktigaste produkterna äro spannmål, tobak, bomull, fikon, nötter, mandel, vindrufvor, russin, oliver och frukter, allt stora exportartiklar. Af hvete skördades omkr. 5 mill. ton (1911), af korn 4 mill., af hafre 0,5 mill., af råg 0,4 mill. och af majs 0,7 mill. ton s. å., allt i Asiatiska T. Tobaken odlas både i Europa och Asien. Den inhemska konsumtionen är monopoliserad för ett franskt bolag, men exporten är fri och uppgick 1912 till mer än 38 mill. kg. Särskildt berömd är tobaken från Syrien. Bomullsodlingen, som länge varit försummad, har sedan 1905 gått raskt framåt. Cilicien, Smyrna, Beirut och Armenien äro dess hufvudcentra. Äfven silkesodlingen har på sista tiden mycket uppdrifvits, särskildt i vilajetet Brussa och i Ismid. Vinodlingen är mycket betydande, och mycket vin exporteras till Frankrike och Italien, där det uppblandas med inhemsk produkt. Hufvudcentra för vinexporten äro Konstantinopel, Smyrna, Brussa, Beirut, Ismid och framför allt Adrianopel. Odlingen af rosor för rosenolja är betydande i vissa delar af Mindre Asien. Bland viktigare alster märkas äfven sesamolja, rofolja, ricinolja, anis, saffran, olivolja, gummi, lakrits och galläpplen samt kaffe (i Arabien). Äfven opium skördas i stor skala i Mindre Asien. Balsam, dadlar och myrra äro också för T. karakteristiska varor. Af frukter odlas alla europeiska arter, såsom äpplen, päron, valnötter, mandel, meloner, och särskildt exporteras plommon, citroner, apelsiner, fikon och aprikoser. -- Boskapsskötsel är en hufvudnäring. Hästafveln är sedan gammalt betydande och den arabiska hästen världsberömd. Också de anatoliska, tjerkessiska och kurdiska hästraserna äro ryktbara. Åsnan används allmänt som riddjur och dragare, likaså mulåsnan. Buffeln är ganska utbredd som dragare, kor och oxar finnas i stora hjordar, särskildt i Mesopotamien samt mellan Tigris och Persien. Getafveln är betydande, och den värdefulla angorageten är spridd på stora områden i Mindre Asien. Dess ull gaf för ung. 100 år sedan upphof till en blomstrande väfnadsindustri, som ensamt i Angora sysselsatte 10,000 arb. vid 1,000 väfstolar. Årligen utföres omkr. 1,5 mill. kg. ull, mest till Frankrike och England. Äfven fårafveln är betydande, mest på Mindre Asiens högslätter, i Syrien och i norra Mesopotamien. Kamelen förekommer också talrikt både i Anatolien, Syrien och Mesopotamien. Den enpuckliga är vanligast, den tvåpuckliga mera sällsynt. Bland armenier, turkmener och jyryker finnes en bastard af dessa, tulun, som används i synnerhet i kalla och fuktiga trakter. -- Fisket är jämförelsevis obetydligt, men badsvamp och blodiglar från Mindre Asien utgöra exportartiklar. -- Bergsbruket är föga utveckladt, ehuru T., särskildt Asiatiska T., är rikt på mineral (koppar, järn, bly, kvicksilfver o. s. v.). Sjöskum och pandermit finnas i Mindre Asien och endast där. Kromit och smärgel, cinnober, blyglans, borax, fosfater, asfalt och brunkol träffas i stor myckenhet där. Stenkolsfyndigheter af stor mäktighet ligga i trakten af Eregli, Koslu och Songuldak vid Svarta hafvet. Bergsalt finnes vid Halys och fås i stor mängd från de stora, afloppslösa insjöarna i Mindre Asien. Saltproduktionen uppgick 1903 till omkr. 280,000 ton. I