bo, förutom i Armenien, i de större städerna, där de drifva handel och bankrörelse. Judarna (jehudi) bo i Konstantinopel och andra hamnstäder mest som växlare, mäklare och småhandlare och åtnjuta ringa socialt anseende. För de öfriga större folkslagen se Kurderna och Araber.

Fig. 3. Turkisk präst (imam).

Fig. 4. Muezzin.

Fig. 5. Molla (se d. o.) i sommardräkt.

Fig. 6. Roddbåtsförare i Konstantinopel.

<igm>Fig. 7. Tjänare, som bär in maträtterna från köksafdelningen.

Fig. 8. Borgare i Konstantinopel.

Fig. 9. Turkinna i utedräkt.

Fig. 10. Turkinna i hemdräkt.

Fig. 11. Borgare i Manissa, Mindre Asien.

(Fig. 3--5: gammalturkiska dräkter efter D'Ohssons "Tableau général de l'empire othoman" ; fig. 6--11 efter P. Sebahs "Costumes populaires de la Turquie", Konstantinopel, 1873, och modeller i Musée du costume, 1874, Paris.) Seder och bruk. I allmänhet härska i T. den muhammedanska Orientens seder. Hvarje familjefader är enväldig inom sitt hus. Vuxna söner, som ofta stanna i faderns hus till hans död, visa honom ständigt samma lydnad som i barnaåren. Så härskar också ett slags på förmögenheten grundadt feodalväsen i hvarje större eller mindre samhälle, i synnerhet i det inre landet. Hvarje rik man bildar ett maktcentrum, till hvilket andra samhällsmedlemmar ställa sig i ett frivilligt beroende. -- Det lagligen erkända månggiftet (4 hustrur och ett obegränsadt antal slafvinnor) finns blott hos de rike. Hos den stora massan af befolkningen härskar engiftet. Skilsmässa beror på mannens sida blott af hans uttalade vilja, men kan äfven utverkas af hustrun för bevisad misshandel, och i allt öfrigt är hennes rättsliga ställning lagligen skyddad, i några punkter (t. ex. egendomsrätt) bättre än i det kristna Europa. -- Det turkiska huset (ev) är i Europeiska T. allmännast af trä, stundom med en låg underbyggnad af sten för visthus, stall o. d.