förvaltningen, äfven de högsta, har hvarje turkisk undersåte teoretisk rättighet. Europeiska T. är indeladt i 2 vilajet (Adrianopel och Konstantinopel) och sandjaket Tschataldscha, Asiatiska T. i 22 vilajet och 11 "oberoende" sandjak. Hufvudstad är Konstantinopel. Rättskipningen har varit föremål för flera olika reformförsök, bland hvilka det mest betydande var inrättandet af fredsdomare 1913. I öfrigt finnas i T. två slag af domstolar, mehākim-i-šerʿīje och mehākim-i-nizamīje. De förra, uteslutande för muhammedaner bestämda, scheri-domstolarna (ofta, men oegentligt, kallade andliga domstolar), döma i alla slags mål efter šerʿīet, d. v. s. den gamla muhammedanska rätten, som hvilar på islams 4 grundvalar: koranen, sunna (se d. o.), iǧmā ("consensus doctorum") och kijās (analogislut grundade på de tre föregående). Högsta scheri-domstolen är arz-oda-sí ("appellationskammare") i Konstantinopel, delad i fyra kammare, en för brottmål, en för civilmål, en för kommersiella mål och en för försättande i anklagelsetillstånd. Hvarje vilajet, sandjak och kasa har en scheri-domstol, mehkeme-i-šerʿije, i regel bestående af kāzi eller nāib som domare, mūfti som lagtolkare samt baš-katib (1:e notarien). Som ett slags nämnde- eller juryman åhör mufti tyst kadins förhör och ager sedermera den rättsgrund, koranspråk, tradition, fetva (se d. o.) eller numera äfven paragraf i den 1859 utfärdade kodexen megélle-i-ahkâm-i-šerʿîje, hvarefter kadin bör döma. Hvarje domstol i det större förvaltningsdistriktet är appellationsdomstol för det närmast mindre, och från vilajetdomstolen vädjas till arz-oda-sí. De i nyare tider införda nisamijjedomstolarna, oegentligt kallade "värdsliga domstolar", som äro gemensamma för alla religionsbekännare, döma på europeiskt vis efter utgifna förordningar (nizamāt) och delas i civila (hukūk-mehkemesi), kriminella (ǧezá m.) och handelsdomstolar (tiǧarét m.), hvilka alla numera ha sina bestämda lagböcker (meǧelle-i-ahkâm) att följa. H. A. (E. A-t.) Litt.: "Salnamé" (den officiella turkiska rikskalendern), D'Ohsson, "Tableau général de l'empire othoman" (3 bd fol. 1787--1820; 7 dlr i 8:o, 1788--1824; anses som klassiskt verk), Boué, "La Turquie d'Europe" (4 bd, 1840), A. Ubicini, "Lettres sur la Turquie" (2 bd, 1853--54), A. v. Schweiger-Lerchenfeld, "Unter dem halbmond" (1876) och "Der Orient" (1881; "Orienten", 1883), E. Reclus, "Nouvelle géographie universelle", I (1876), V. Cuinet, "La Turquie d'Asie" (5 bd, 1891--1900) och "Syrie, Liban et Palestine" (1896--98), M. Bernard, "Turquie d'Europe et Turquie d'Asie" (1899), Dupont, "Géographie de l'empire ottoman" (1907), Z. D. Ferriman, "Turkey and the turks" (1911), Sir E. Pears, "Turkey and its people" (s. å.), K. Ramberg, "Profetens söner" (1912), A. Heidborn, "Manuel de droit public et administratif de l'empire ottoman" (2 bd, s. å.), A. Wirth, "Der Balkan" (1914), A. Philippsohn, "Das türkische reich" (1916), A. Frech, A. Häning och A. Säck, "Das wirtschaftsleben der Türkei", I (s. å.), P. Krause, "Die Türkei" (s. å.), F. C. Endres, "Die Türkei" (4:e uppl. 1917), G. Jäschke, "Die welt des islams" (s. å.), Salmud Emin, "Die Türkei" (1918). Försvarsväsen. Sedan det turkiska härväsendet efter janitscharernas fall (1826) började ordnas efter europeiskt mönster, har T. sökt i detta afseende hålla jämna steg med det öfriga Europa. Efter fredsslutet 1878 underkastades krigsväsendet en omfattande ombildning, men ehuru detta arbete ställdes under ledning af en tysk kommission, fortskred det långsamt och med flera afbrott. Efter den genomgående statshvälfningen underkastades krigsmakten en ny, grundlig ombildning enligt förordningar af 1909 och 1910, men denna var, fortfarande ledd af tyska officerare, icke fullt genomförd vid utbrottet af de krig, som 1912--18 skakade Balkanhalfön. -- Sultanen är högste befälhafvare öfver armén och har i sin militära omgifning militärkabinettet med arméns general en chef i spetsen. Omsorgerna om arméns förvaltning äro underställda krigsministern, som föredrar arméärenden i ministerrådet och hålles underrättad om alla i militärkabinettet fattade beslut (krigsministeriet räknar 1,800 officerare och tjänstemän). -- Enligt de nya bestämmelserna sker arméns rekrytering hufvudsakligen genom allmän värnplikt, som blifvit utsträckt äfven till icke muhammedanska medborgare. Dock utkräfdes icke denna värnplikt från vissa aflägsna delar af riket, och var tjänstgöringstiden i hela dess längd före Världskriget icke utsträckt till icke-muhammedaner. Värnpliktstjänstgöringen börjar med det 20:e lefnadsåret och omfattar 3 års aktiv tjänst (vid aktiv trupp, nizam), 6 år i reserven (ihtiat), 9 år i landtvärnets (redif) första klass och 2 år i landstormen (mustafiz). En del af de värnpliktige inkallas emellertid icke till ofvan nämnda tjänst, utan endast till en kortare tids utbildning i landtvärnets andra klass. För hvardera varar värnplikten från 18:e till 45:e lefnadsåret med skyldighet att under de tre första åren tjänstgöra på egna hästar 1--2 månader årligen. Den årliga rekrytkontingenten uppgår till 60--70 tusen man. -- De nya bestämmelserna medförde en fullständig omdelning af armén, grundad på tredelning. Enligt planen, hvilken vid krigsutbrottet icke var fullständigt genomförd, delades aktiva armén (nizam) i 4 arméinspektioner (2 i Europa med hufvudorter Konstantinopel och Saloniki, 2 i Asien, Erzingan och Bagdad) om 2--4 armékårer äfvensom en fristående armékår (i Jemen). Antalet armékårer uppgår till 14, af hvilka 10 på 3 och 4 på 2 divisioner, hvartill komma 5 divisioner (af hvilka en i Tripolis och en i Hedjas utom kårförband). Divisionerna utgöras af 3 infanteriregementen på 3 bataljoner och 1 kulsprutekompani, 1 jägarbataljon samt 1 fältartilleriregemente om 6 (3 europeiska om 9) batterier. Vid hvar och en af de åtta europeiska armékårerna och en asiatisk finnes dessutom ett med infanteriregementena lika sammansatt jägarregemente samt vid de flesta armékårer 1 eller 2 kavalleribrigader på 2 eller 3 regementen, några ridande eller bergsbatterier, 1 pionjärbataljon jämte telegraftrupper och träng. Aktiva armén i sin helhet med ständigt underhållna kadrer uppgår sålunda till 43 divisioner och 14 kavalleribrigader med 189 infanteri- och jägarregementen, 43 själfständiga jägarbataljoner, 41 kavalleriregementen på 5 skvadroner, 297 batterier af olika slag jämte ett antal haubitsbatterier