o. s. v. Af landtvärns-(redif-)trupper skulle dessutom kunna uppsättas ända till 60 divisioner, för hvilka kadrer borde finnas. Till allt detta komma slutligen kurdiskt irreguljärt rytteri med 24 regementen, ett till 51,000 man uppgående gendarmeri, hvaraf 10,000 till häst, ett särskildt gendarmeri på Libanon, ett litet palatsgarde samt en del skolor och handtverkstrupper. Hela fredsstyrkan beräknades till omkr. 20,000 officerare och 200,000 man med 1,770 kanoner. På krigsfot ansågs hvarje inspektion skola bilda en armé, och krigsstyrkan beräknades till 800,000 man. -- Den turkiske soldaten är måttlig, nykter, uthållig, tålig, lydig och tapper. Oaktadt hans aflöning ofta uteblir, underhållet mången gång är knappt och beklädnaden utsliten (utom i hufvudstaden), knotar han icke och håller ut i det sista; möjligen gäller detta icke i samma grad de icke muhammedanske soldaterna. Underofficerarna skiljas icke märkbart från manskapet, och med en del af officerarna är fallet enahanda, då de befordras från manskap. En del officerare erhålles emellertid från de tre krigsskolorna i Konstantinopel, en för infanteriet och kavalleriet, en för artilleriet och ingenjörtrupperna, en för generalstaben, och alla regementsofficerare torde ha utgått från dessa skolor, hvilka stått under tysk ledning. För de högre gradernas utbildning har mycket gjorts, alltsedan fältmarskalk von der Goltz satte den högre bildningen på alldeles ny fot. Detsamma gäller äfven truppernas utbildning, hvilken tidigare fullständigt försummades. -- Beklädnaden utgöres för alla vapen af en ljusblå, öppen jacka, blå väst, liksom jackan kantad med rödt (gult vid artilleriet), blå, vida knäbyxor och strumpor, skor eller sandaler (stöflar vid kavalleriet) samt röd fes med blå tofs (officerarna ha syrtut med epåletter och långbyxor). Troligen ha under senaste tid äfven andra beklädnadspersedlar förekommit. -- Beväpningen utgöres af tyska (mauser-)repetergevär med 7,65 mm. kaliber, repeterkarbiner af samma slag, kruppska bakladdningskanoner och haubitser samt franska 7,5 cm. snabbeldsbergskanoner. -- Remonteringen sker dels inom landet, dels genom uppköp af ungerska hästar. -- Allt detta gäller förhållandena före Världskriget. Under detsamma har den turkiska organisationen betydligt vidgats, och turkiska arméer ha opererat i Armenien, i Mesopotamien, i Palestina och vid Bosporen, hvarjämte trupper ställts till bundsförvanternas förfogande på den österrikiska krigsskådeplatsen, i Rumänien och mot Ententeförbundets orientarmé (i Grekland och Macedonien). Huru mycket trupper T. haft på benen, känner man icke. Lika litet kan man bedöma, huru den turkiska krigsmakten kan komma att gestalta sig i framtiden, enär detta i första hand blir beroende af den turkiska statens framtida gestaltning. Litt.: Djevad bej, "État militaire ottoman" (1885), L. Lamouche, "L'organisation militaire de l'empire ottoman" (1895), och L. v. Schlözer, "Das türkische heer" (1910). C. O. N. Flottan var vid Världskrigets utbrott stadd i liflig utveckling under ledning af engelske konteramiralen Limpus jämte 37 engelska sjöofficerare. 1911 hade T. i England beställt ett slagskepp om 23,400 ton, 1913 förvärfvades ett i England under byggnad varande, för Brasilien beställd! slagskepp om 28,000 ton, och 1914 beställdes likaledes i England en tredje "superdreadnought" jämte 2 kryssare samt i Frankrike 6 jagare och 2 undervattensbåtar. Intet af alla dessa fartyg har emellertid levererats till T. Dess flotta utgjordes sålunda 1914 i verkligheten endast af följande fartyg: 2 från Tyskland inköpta pansarfartyg (om 10,000 ton, sjösatta 1891, därefter moderniserade), 1 pansarfartyg från 1874 (om 9,250 ton), 2 pansardäckskryssare, 9 nyare och 21 äldre torpedbåtar jämte en del specialfartyg af ringa värde. Vid Gyllene hornet vid Konstantinopel låg flottans enda station; en ny sådan skulle dock upprättas i Ismid på Mindre Asiens kust. -- Personalen räknade vid pass 40,000 man, däraf omkr. 1,000 officerare. Större delen af de öfrige utgjordes af värnpliktiga med 12 års tjänstetid, däraf 7 år i aktiv tjänst. Uppgifterna om marinbudgeten äro mycket växlande. För räkenskapsåret 1912--13 torde den ha uppgått till omkr. 97 mill. kr. H. W-l. Det fasta försvaret. Omedelbart efter ryskturkiska kriget 1877--78 började T. med allvar tänka på att tillgodose sitt förut ganska försummade fasta försvar ej blott vid Dardanellerna och Bosporen (se d. o.), utan äfven i Rhodope-Balkans bergpass, vid Adrianopel, i Tschataldschalinjen (se d. o.) och i Mindre Asien, där Smyrna, Van, Musch, Erzerum och Erzingan voro afsedda att förstärkas eller förses med nya befästningar, hvarjämte en del sådana skulle anläggas i det alltid oroliga Albanien. Konstantinopel var, frånsedt den långt framskjutna Tschataldschalinjen, ej befäst med annat än en fallfärdig och värdelös ringmur samt några gamla förfallna jordverk; men 1892 uppgjorde Brialmont en plan till denna stads befästande på europeiska sidan med 18 fort och skansar kring Stambul och Pera i stället för Tschataldschalinjen, som han utdömde, och på den asiatiska med 15 fort och verk kring Skutari. Sultanen godkände planen, som emellertid motarbetades af Ryssland och ej heller kom att utföras. I stället började man befästa Üsküb (Macedonien) och ytterligare förstärka Erzerum (Armenien), hvarjämte halfön Gallipoli afspärrades genom Bulaīrlinjen; och vidare upphjälptes Salonikis och Prevezas (i Epirus, vid Joniska hafvet) befästningar, omgafs det ö. om Adrianopel liggande Kirk-kilise med en gördel provisoriska fort och förstärktes Skutari och Janina; och slutligen skulle äfven Monastir och Mitrovica (i Macedonien) befästas. Af alla dessa planerade arbeten blef dock ej så synnerligen mycket slutfördt, och på många platser var det endast bestyckningen, som något moderniserades, under det att befästningsverken blott nödtorftigt upphjälptes eller lämnades att iståndsättas eller förstärkas först då krig stod för dörren. Följden af detta tillvägagångssätt blef emellertid, som ju ock var att vänta, att T:s fasta försvar vid krigsutbrottet i okt. 1912 lämnade mycket öfrigt att önska. Att många af de turkiska befästa platserna och särskildt Adrianopel, Skutari och Tschataldschalinjen detta oaktadt kunde hålla sig så länge, som de gjorde, berodde därför vida mer på kommendanternas personliga egenskaper, den jämförelsevis goda bestyckningen samt