Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifriga försök att samla kristenheten till
ett stort korståg mot osmanerna misslyckades
fullständigt. Genom Kanūn-nāme ("grundlagsbok"),
som bl. a. gaf padischahen rätt att begå brodermord
"för att betrygga världens lugn", och andra stadganden
gaf han en fast ordning åt statens förvaltningsorgan,
särskildt åt ulema-institutionen (se ofvan, sp.
393–394). Staten liknas vid ett tält; regeringen är dess
port eller den del, som faller mest i ögonen. Redan
Orkhan skall, efter bysantinskt mönster, ha kallat
sitt palats i Brussa Höga porten, ett uttryck, som
med tiden blef synonymt med "turkiska regeringen"
(se vidare Porten). Med afseende på osmanernas
ställning till de underkufvade folken må anmärkas,
att de läto dessas inrättningar i hufvudsak bestå
och att de öppnade såväl hären som civilförvaltningen
för rajas (ickemuhammedaners) söner, om dessa
öfvergingo till islam. På detta sätt har, anmärker Ranke
träffande, det turkiska folket i sin helhet, liksom
i början janitscharerna, bildats genom rekrytering
ur de grekiska, slaviska, albanesiska och bulgariska
folken, hvilka i stor utsträckning med våld tvungits
till affall från sin lära. Muhammeds son
Bajasid II:s (1481–1512) regering, rik äfven den på
strider, men ej på eröfringar (han fullbordade dock
1483 eröfringen af Hercegovina), är utmärkt för den
osmanska flottans kraftiga utveckling; den vann vid
Sapientsa (1498) en seger öfver världens förnämsta
sjömakt på den tiden, Venezia, som miste flera
besittningar i Grekland. Bajasid, som i början af sin
regering haft att bekämpa sin yngre, sedermera hos
de kristne fångne broder Djem (se d. o.), störtades
med janitscharernas tillhjälp af sin rikt begåfvade
son Selim I (1512–20), hvilken därefter "för
världens lugn" lät mörda två sina bröder och fem
brorsöner och sannolikt äfven lät förgifta sin afsatte
fader. Till lycka för kristenheten riktade han sin
kraft mot muhammedaner. Fanatisk sunnit, angrep han
Persiens schah, Ismail, som gynnade schiitismen och
förlänat skydd åt Selims fiender. Selim segrade vid
Choi n. v. om Urmiasjön (1514). Kurdistan och norra
Mesopotamien blefvo hans byte. Därefter eröfrade han
Egypten, Syrien och Hedjas (1517). I sammanhang
med Egyptens eröfring förvärfvade han kalifatet
inom islam för sin ätt (se Kalifat, sp. 620)
samt fick i sin ego profetens heliga fana och andra
minnen af Muhammed (nu förvarade i seraljen). Riket
blef till sitt område genom Selim nästan fördubbladt;
påfven Leo X:s korstågsplaner blefvo resultatlösa,
och endast Selims plötsliga död i pesten räddade
Rhodos från ett planeradt stort osmanskt anfall.
Glansperioden (1520–1606). T. nådde sin högsta
maktställning under Selim I:s son Sulejman I
(1520–66), af européerna kallad den praktlystne,
af turkarna El-Kanūni (lagstiftaren), emedan han
fullbordade Muhammed II:s lagstiftningsverk. Han
eröfrade Belgrad (1521), nyckeln till herraväldet
öfver nedre Donau, och Rhodos (1522), hvars
riddare med sina flottor störde förbindelsen emellan
Konstantinopel och Egypten. Vid Mohács slog han (1526)
Ungerns konung, Ludvig II, intog Buda och lämnade
större delen af Ungern såsom ett slags vasall-land
åt Zapolya, medan den andra, mindre delen, valde
den habsburgske ärkehertigen Ferdinand till konung. Besegrad
af denne sin medtäflare, kallade Zapolya till
sin hjälp Sulejman, som äfven konung Frans I af
Frankrike, hårdt ansatt af habsburgaren Karl V,
ända sedan sin fångenskap 1525 enträget uppmanat
till förbund och anfall. Sulejman återtog Ungern
och drog mot Wien, som förgäfves belägrades och
stormades (1529). Den förskräckelse Europa känt,
då det fann osmanerna i världsdelens midt, utanför
Wien, förenades med afsky, då underrättelsen kom
om Frankrikes och Portens freds-, vänskaps- och
handelsfördrag (1535), hvartill 1536 slöt sig ett
anfalls- och försvarsförbund (förnyadt 1553), riktadt
mot kejsaren och prisgifvande Italiens städer att
plundras af osmanerna, dess folk att bortföras som
slafvar. Det var "hans allra kristligaste majestät"
förbehållet att bryta fördomen mot förbund mellan
kristna och otrogna och att indraga den osmanska
makten i de europeiska staternas strider. Efter
Zapolyas död (1540) bemäktigade Sulejman sig
mellersta Ungern, delade det i sandjak och inlade
garnisoner i Buda och andra större städer, utnämnde
Zapolyas omyndige son, Johan Sigismund, till sin
vasallfurste öfver Siebenbürgen och tvang Ferdinand
att erlägga 30,000 dukater i årlig skatt för hvad
han innehade af Ungern. Därifrån underhöll Sulejman
striden med Österrike, medan hans flottor hemsökte
Medelhafvets kuster och öar. Den turkiska sjömakten
hade blifvit fruktansvärdare än någonsin, sedan den
beryktade sjöröfvaren Khair-ed-din Barbarossa (se
Barbarossa) kommit i besittning af Alger
(och för en tid äfven af Tunis, 1534, som dock redan
1535 återtogs af Karl V) och erkänt sultanen för
sin länsherre, samt sedan Torgud (d. 1565) på samma
sätt lagt Tripolis under sultanen. Som Sulejmans
kapudan-pascha (storamiral) höll Barbarossa Venezias
och Spaniens flottor i schack, härjade på Kalabriens
och Apuliens kuster samt intog 1543, i samverkan med
en fransk flotta, staden Nizza. Venezia förlorade de
flesta af sina öar i Arkipelagen och flera platser
på Dalmatiens kust samt afslöt 1540 med sultanen
en skymflig fred. I väldet öfver Medelhafvet
felades blott Malta, som då innehades af de från
Rhodos fördrifne, käcke johanniterna. Det stort
anlagda försöket att 1565 eröfra ön misslyckades
(se La Valette, J. P. de). Året därefter,
natten till 5 sept., afled Sulejman under ett
nytt fälttåg i Ungern i lägret utanför det af
Zrinyi försvarade Sziget. Utom landvinningar i
Europa och Afrika hade han i Asien, där striderna
mot Persien fortsattes under växlande vapenlycka,
eröfrat Armenien, Mesopotamien och Irak Arabi. –
Eröfringarna fortsattes en tid. Under Sulejmans son,
den okrigiske Selim II:s (1566–74) tid, då styrelsen
egentligen fördes af den utmärkte storvesiren Muhammed
Sokolli (mördad 1579), togs Cypern från venezianerna
(1570), hvilken eröfring drog öfver T. ett anfall
af en veneziansk-spansk-påflig-maltesisk flotta. Men
dennas ryktbara seger vid Lepanto (1571) blef, till
följd af segrarnas inbördes oenighet och osmanernas
skickliga diplomati, af mera moralisk än politisk
betydelse. Cypern förblef i osmanernas våld, och tre
år därefter frånryckte de spanjorerna det af Karl V
eröfrade Tunis. Under Selims
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
