djebeli (ryttare) för en inkomst af 3,000 asper. Hvarje förläning, som ej gaf en inkomst af 20,000 asper, kallades timār, den, som gaf en högre summa i inkomst siamét. Förläningarna voro ärftliga på manssidan i rätt nedstigande led, hvarvid dock sönerna till en siametinnehafvare icke voro berättigade att ärfva län af större omfång än ett mindre timar; efter förtjänst kunde de sedermera befordras till åtnjutande af siamét. Murad I (1359--89), Orkhans andre son, förenade med sitt rike Kirman och större delen af Karamanien -- som ända till 1386 varit Mindre Asiens starkaste rike -- samt fortsatte sin broder Sulejmans eröfringar i Europa ända upp till Balkanbergen. Sitt residens förlade han till Adrianopel (1365), sedan han intagit denna stad efter en lysande seger öfver bysantiner och bulgarer vid Eski-Baba. I tre århundraden skulle Europa darra för de fruktansvärda stötar, som muhammedansk fanatism och osmanskt hjältemod riktade emot dess kristna stater. Till osmanernas framgångar bidrogo ytterligare deras starka militäriska organisation och det politiska tillståndet i sydöstra Europa. Östromerska riket hade nämligen upplösts i en mängd småriken, tillhörande olika nationaliteter och religioner (greker och "latinare", d. v. s. romerska katoliker). Då det visade sig, att skuggkejsaren i Konstantinopel ej kunde värna kristenheten emot den invasion, hvarmed islam nu hemsökte Europa i öster, liksom den förut gjort det i väster, sökte Bulgarien, Serbien, Bosnien, Albanien, Valakiet, Ungern och Polen, understödda af stridsmän från västra Europa och uppmuntrade af påfvens korstågspredikningar, hejda osmanerna eller om möjligt förjaga dem ur Europa. Men ansträngningarna visade sig vanmäktiga; bristen på enhet förlamade de kristne, och osmanerna gjorde ständigt nya eröfringar (se Murad 1). Störst af Murads segrar var den han 15 juni 1389 vann öfver serberna på "Trastfältet" (Kossoro polje; se d. o.). Serbien blef nu en osmansk vasallstat, men själf föll Murad på slagfältet, enligt serbisk tradition mördad af en serbisk fånge eller öfverlöpare Milosj. Det var Murad, som i stor skala genomförde janitscharernas tvångsrekrytering med de kristnes manliga ungdom. Såväl därigenom som genom påbudet att fångarna skulle öfvergå till islam eller bli trälar främjade han massöfvergång till islam af kristna bönder. Alla till islam öfvergångna räknades som osmaner, och det osmanska folket kom därför att förete en rasblandning, med hvilken endast den nutida i Förenta staterna och Canada kan jämföras. Murads son Bajasid I (1389--1402) tycktes med ännu större hast än sina företrädare skola föra osmanerna till storhet. Vid Nikopoli (1396) slog han i grund Ungerns konung Sigismund, som med understöd af franska, engelska, skotska, flandriska, bömiska och tyska korsfarare anfallit hans rike, emedan han med detta införlifvat Bulgarien (1393). Sigismunds misslyckade fälttåg var det medeltida ridderskapets sista stora internationella företag. Bajasid hade underlagt sig alla de återstående seldschukiska furstendömena i Mindre Asien och stod i begrepp att våga en stormning af Konstantinopel, då den mongoliske världseröfraren Timurlenks angrepp skakade den osmanska makten i dess grundvalar. Timurlenk besegrade och tillfångatog Bajasid vid Angora (1402) samt återinsatte de af denne förjagade seldschukiske furstarna i deras stater. Om kvarlefvorna af Bajasids rike sletos hans fyra söner. Hade de kristne då passat på tillfället, skulle osmanerna måhända ha kunnat jagas ut ur Europa. Efter tio års inbördes krig samlades det osmanska väldet åter af Muhammed I (1402--21), Bajasids tredje son. Med hans son Murad II (1421--51) beträddes åter eröfringarnas väg. Visserligen misslyckades hans försök att storma Konstantinopel (1422), men de seldschukiska rikena i Mindre Asien, så när som på Karamanien, bragtes ånyo under osmanernas välde, och i Europa införlifvades Saloniki med riket samt tvungos Valakiet, Bosnien, Albanien och Morea till tributskyldighet. Sedan början af 1440-talet hade osmanerna emellertid att utstå mördande strider med de två fruktansvärdaste motståndare kristenheten sändt emot dem före prins Eugens dagar. Den ene var Ungerns nationalhjälte, János Hunyadi (d. 1456), hvars segrar i Siebenbürgen, Serbien och s. om Balkan tvungo Murad att i fördraget i Szeged (1444) afstå från anspråken på Serbien och Valakiet. Den andre var albanhöfdingen Skanderbeg (se Kastriota). I Albaniens berg trotsade han sultanens hela makt, och först efter hans död (1468) lyckades osmanerna lägga hans land under sig. Murads son, Muhammed II (1451--81), nådde ändtligen det mål, hvarefter hans företrädare traktat: han tog 29 maj 1453 med stormande hand Konstantinopel, som sedan dess varit det osmanska väldets hufvudstad. Efter eröfringen bildade grekerna, med bibehållande af sin religion, sina egodelar och rättigheter till själfstyrelse, ett stort samfund, alldeles afsöndradt från den eröfrande nationen. De erlade dubbel skatt, dels för sina personer, dels för sin egendom. Öfverhufvudet för detta samhälle var patriarken, biträdd af en synod. Alla tvister och brottmål bland de grekiske raja (se d. o. 1) i Konstantinopel drogos inför hans domstol. De stora släkternas konfiskerade gods förvandlades till timarer. Muhammed "Eröfraren" (El-Fātih) införlifvade dessutom med sitt rike Serbien (1457--60), Grekland, så när som på venezianernas besittningar därstädes (1460), Valakiet (1462), Bosnien (1464), genuesernas besittningar Kaffa och Azov (1475), hvarefter de krimske tatarernas kan måste erkänna turkisk öfverhöghet, liksom äfven flera af Joniska öarna (1479) och Otranto (1480), begynnelsen, såsom han hoppats, till Italiens och Roms underkufvande, ty hans planer gingo vida. I Europa härskade Muhammed således öfver hela Balkanhalfön med undantag af Belgrad (då i ungersk ego), venezianernas städer samt Montenegro (Crnagora), där serbiska stammar, som efter Serbiens fall stuckit sig undan bland bergen, under snart sagdt oafbruten fejd bevarat sitt oberoende ända till våra dagar. I Asien intog Muhammed det grekiska kejsardömet Trabezon (1461) och det sista af de små seldschukiska rikena, Karamanien (1466), hvarefter hela Mindre Asien var samladt under "halfmånens" baner. Svarta hafvet hade blifvit en osmansk insjö. Endast Hunyadis son konung Mattias Corvinus, Skanderbeg och Rhodos' johanniter motstodo Muhammeds segrande vapen, och påfven Pius II:s