Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gemål Katarina genom mutor åt storvesiren utverkat
de lindriga fredsvillkoren anses numera
grundlöst. Emellertid afsatte den af tatarkanen
och Poniatowski uppretade sultanen (okt. 1711)
Muhammed, och janitscharbefälhafvaren Jusuf pascha
blef hans efterträdare. Som tsaren icke ens uppfyllde
Pruthfredens lindriga villkor, förklarade sultanen
dec. 1711 honom åter krig, men fred slöts snart
(april 1712) under engelsk-holländsk medling,
måhända emedan den af Karl utlofvade diversionen från
Pommern alltjämt uteblef. Men Stenbocks ankomst till
Tyskland och de från svensk sida framlagda bevisen,
att tsaren ännu ockuperade delar af Polen – hvilka
bevis medförde Jusufs fall – drefvo storherren
till ny krigsförklaring (dec. 1712), och för att
pådrifva krigsoperationerna begaf denne sig själf till
Adrianopel. Samtidigt därmed uppmanade han emellertid
Karl XII att afresa genom Polen för att själf
öfvertaga befälet öfver sin armé i Tyskland. Karl
ville ej rätta sig efter tillsägelsen, af sannolikt
mycket befogad misstro till eskorten och till
konung Augusts intriger med dess anordnare. Då Karl
i sultanens namn hotades med våld, satte han sig till
motvärn ("kalabaliken vid Bender" 1 febr. 1713; se
Kalabalik). Så vacklade emellertid sultanen i sina
beslut, att tatarkanen och seriaskeren i Bender, som
kommenderat anfallet, afsattes, och Karls utsikter att
i spetsen för en stor turkisk armé tränga fram lefde
ännu på våren och sommaren 1713, tack vare Stenbocks
seger vid Gadebusch. Men freden med Ryssland
i Adrianopel (juni 1713), Augusts erkännande som
Polens konung (april 1714) och nya turkiska farhågor
för österrikiskt fredsbrott, sedan fredsuppgörelsen
träffats i Spanska tronföljdskriget, afklippte
alla vidare förhoppningar om en turkisk-svensk
kooperation. T. ville nu ha fria händer för att
vända sig åt annat håll. Den nye storvesiren, Ali
Kumurdji pascha, kallad Damad Ali, emedan han var
gift med sultanens dotter (turk. damād, måg), blef den
målmedvetne ledaren af en politik, som gick ut på att
afveckla T:s konflikt med Ryssland och Polen för att
i stället genom krig mot Venezia återvinna Morea. Karl
insåg nu, att intet var att vinna i T. och anträdde
hösten 1714 sin återfärd till svenskt område. Ali
Kumurdji lyckades verkligen 1715 återeröfra Morea från
Venezia, men drog därigenom öfver T. ett krig med
Österrike, hvarunder det af prins Eugen blef slaget
vid Peterwardein (5 aug. 1716, hvarvid storvesiren
stupade) och miste Belgrad (1717). Freden i Požarevac
(1718) beröfvade T. Temesvár och Belgrad samt delar
af Serbien och Valakiet. Den nye storvesiren Ibrahim
(1718–30) sökte skaffa T. ersättning i Persien. Ett
långvarigt krig, företaget för att förringa verkan
af tsar Peters eröfringståg till Persien och i
början fördt med framgång, men, sedan Nadir schah
kommit till makten, med motgång, slutade 1736, med
fastställande af 1639 års gränser. Achmed, under hvars
regering boktryckarkonsten infördes i T., afsattes af
janitscharerna, som på tronen upphöjde hans brorson
Mahmud I (1730–54). Innan freden med Persien ännu var
bragt till slut, angreps T. af ryssarna, som vunno
stora framgångar (intagandet af Azov och Krim 1736,
eröfringen af Otjakov 1737, Münnichs seger vid Stavutsjanak i
aug. 1739). Slutligen eröfrade Münnich hela
Moldau. Ryssland hade i detta krig fått hjälp af
österrikarna, men dessa hade motgångar (reträtt
n. om Donau, nederlag vid Krozka, 1739), och till
följd däraf fick T. en förmånlig fred med Österrike
och en billig med Ryssland (i Belgrad, 1739). Porten
återfick Belgrad samt andra af Österrike
i Požarevac vunna delar af Serbien och Valakiet samt
Orsova; med Ryssland öfverenskoms, att Azov skulle
raseras, och ryssarna förpliktade sig att ej hålla
någon flotta i Svarta hafvet. Sedan Karl XII:s
tid och efter Rysslands maktutvidgning tyckes
T. ha kommit till insikt om, att Sverige var
dess naturliga bundsförvant. Det afslöt
10 jan. 1737 en handels- och navigationstraktat och
2 dec. 1739 sin första allians med Sverige.
Den senare var riktad mot Ryssland samt förband
Porten till subsidier. Alltsedan 1730-talet (1734)
har Sverige varit diplomatiskt representeradt
i Konstantinopel, och 1757 öppnades
genom Sveriges åtgärd där en luthersk kyrka (i
samma byggnad, där äfven svenska legationen
inrymdes). Trots den franska diplomatiens och den
beryktade renegaten Bonnevals (se denne) eggelser,
satt T. emellertid stilla under österrikiska
successionskriget (1740–48) och Sveriges krig
med Ryssland (1741–43), hvilka tycktes ha bort
locka det att ingripa. Det förvånade tvärtom
Europa med att, ehuru utan framgång, uppträda
som fredsmäklare emellan de kristna makterna.
Äfven under Mahmuds broder Osman III (1754–57)
hade T. fred.
Ehuru det turkiska krigsväsendet var djupt förfallet,
angrep Mustafa III (1757–73), Achmed III:s son,
Ryssland på grund af dess väpnade intervention i
Polen, hvarvid ryska trupper godtyckligt marscherade
öfver turkiskt område. Under detta krig (1768–74)
framträdde den ryska agitationen bland de kristna
folken på Balkanhalfön tydligt, ehuru utan större
påföljd. Kriget fördes med framgång af Ryssland
(se d. o., sp. 1466) och slöts genom den ödesdigra
freden (21 juli 1774) i Kutschuk Kainardji (se
d. o.), som bl. a. gaf ryssarna seglationsfrihet
på alla T:s haf samt tillförsäkrade ryska hofvet
och dess minister i Konstantinopel rätt att göra
framställningar till förmån för furstendömena Moldau
och Valakiet samt för "den nya kyrkan (som ryssarna
enligt fredsfördraget fingo uppföra) i Konstantinopel
och dess tjänare", en bestämmelse, som genom en
långdragen tolkning från rysk sida sedermera påstods
gälla hela den ortodoxa kyrkan och dess bekännare inom
T. Vidare blef kanatet Krim förklaradt för ett af
T. oberoende rike. Sultanen måste 1775 finna sig i,
att Österrike besatte Bukovina. Krims införlifvande
med Ryssland (1783), som T. nödgades erkänna genom
ett året därpå ingånget fördrag i Konstantinopel,
begagnades af Gustaf III som ett medel att egga
T. mot Ryssland. Slutligen bragte Katarina II:s
misstänkta förtrolighet med kejsar Josef II (mötet
i Cherson 1787) och en rysk militär intervention i
Georgien Abd-ul-hamid (1773–89), Mustafa III:s broder,
ytterligare pådrifven af England och Preussen, att
genom ett krig (1787–92) söka förekomma den fara
för rikets delning, som verkligen förelåg (Katarinas
"grekiska projekt"). Kriget – hvari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
