Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Österrike (1 dec. 1788) ställde sig på Rysslands
sida – gick olyckligt för T. (se Ryssland,
sp. 1467) trots rätt svåra motgångar för Österrike
under 1788 års fälttåg och den diversion,
som Gustaf III (1788–90) företog mot Ryssland.
T. afslöt 11 juli 1789 en allians med
Sverige samt förband sig till subsidier (20,000
"pungar", hvaraf dock endast obetydligt erlades),
hvarjämte öfverenskoms, att ingendera parten
skulle sluta separatfred. Den med T:s
militära förhållanden väl förtrogne baron G.
von Brentano sändes af Gustaf III till Konstantinopel
och framlade för Porten en af Gustaf III gillad
fälttågsplan, som väl vann sultan Selims bifall,
men ej följdes af de turkiske generalerna.
Svenska officerare biträdde turkarna med
fortifikatoriska arbeten. Emellertid slöt
Gustaf III till turkarnas harm fred med Ryssland
(i Värrälä 15 aug. 1790). Å andra sidan blef T.
befriadt från kriget med Österrike (fred slöts utan
nämnvärd förlust af land i Svistov aug. 1791), och
endast den allmänna opinionen i England återhöll
Pitt att i förening med Preussen intervenera med
vapenmakt till T:s förmån. Polens affärer förmådde
slutligen Katarina till fred, i Jassy 9 jan.
1792, i hvilken T. bl. a. erkände Rysslands
annexion af Krim samt afträdde det af Potemkin 1788
eröfrade Otjakov jämte landet emellan Bug
och Dnjestr. Kort därefter råkade Selim III
(1789–1807), Mustafa III:s son, i krig med T:s
äldsta vän, Frankrike, med anledning af Bonapartes
expedition till Egypten. I Syrien försvarade
turkarna sig tappert mot fransmännen (Bonaparte
belägrade förgäfves S:t Jean d’Acre, 1799); i
Egypten ledo de visserligen nederlag (Abukir,
1799, Heliopolis, 1800), men engelsmännen
tvungo fransmännen att utrymma landet, som
återgafs till T. (1802). Kriget slutade sålunda
lyckligt, men T. befann sig likväl i ett mycket
kritiskt läge. Flera provinsstyresmän (paschorna
Pasvan Oglu 1798–1803 i Viddin, Ali i
Janina, Ismail i S:t Jean d’Acre) förklarade
sig eller erkändes som oberoende, druserna på
Libanon gjorde sig faktiskt oberoende, i Arabien
hotade vahhabiterna turkarnas välde och intogo
1804 Mekka och Medina; ett janitscharuppror
skakade riket. Tsaren tvang sultanen att förbinda
sig att ej afskeda Valakiets eller Moldaus
hospodar utan Rysslands bifall (1802).
I Serbien grep den kristna befolkningen under Kara
Georg till vapen (1804). Rysslands och Englands
försök att indraga T. i den tredje
koalitionen emot Frankrike misslyckades efter
Napoleons seger vid Austerlitz (1805), och det franska
inflytandet blef åter det starkaste i Konstantinopel.
På den dit aug. 1806 anlände franske ambassadören,
general Sebastianis råd afsatte Porten hospodarerna i
Donaufurstendömena – de voro knappt annat än tsarens
agenter –, hvilket medförde rysk krigsförklaring
och ockupation (dec. s. å.) af dessa länder.
Med Sebastianis militäriska biträde befäste
turkarna sin hufvudstad så starkt, att Englands
försök att med en flotta under Duckworths befäl efter
forcerandet af sundet vid Dardanellerna taga den genom
öfverraskning och sålunda undanrycka Frankrike
T:s stöd misslyckades (febr. 1807).
Mellan Frankrike och Ryssland, som redan i Tilsit
1807 afhandlat T:s öde, fördes 1808
vidtgående underhandlingar om en delning af det turkiska
riket. – Den turkiska hären hade stannat århundraden
efter de europeiska makternas i utveckling, på samma
gång den krigstukt, som utmärkt den under Sulejmans
tid, hade slappats. Dödsförakt i anfall, seghet i
försvar visade nog soldaten, men han saknade färdighet
i manövern. Under Mustafa III:s tid hade genom den
bekante baron Totts (se Tott, sp. 499) bemödanden
anlagts kanongjuterier, inrättats en artilleri-
och ingenjörskola samt ett nautiskt läroverk,
hvarjämte bajonettens bruk införts i armén. Selim
III inkallade svenska och franska ingenjörer, som
satte fästningarna i stånd samt bragte artilleri
och flotta i tidsenligt skick. En kavalleristyrka
samt ett par infanteriregementen efter europeiskt
mönster uppsattes i Konstantinopel, och en del
af armén bildades genom ett nytt slags rekrytering
(nisām-tmpper). Alla dessa nyheter väckte på många håll
ovilja, särskildt hos janitscharerna, som sågo sina
privilegier och sitt själfsvåld hotade. Reformernas
fiender med scheichu-l-islam i spetsen mördade
framstegsmännen samt afsatte och fängslade Selim
(maj 1807). Den på tronen uppsatte Mustafa IV,
Abd-ul-hamids son, angreps juli 1808 i sitt palats
af den reformvänlige paschan af Russe Bairakdar,
som fordrade friheten för Selim. Mustafa lät döda
Selim, men måste själf lämna tronen åt sin broder
Mahmud II (1808–39). Bairakdar vidtog som storvesir
genast åtgärder för att upptaga Selims reformarbeten,
men öfverfölls af janitscharerna och fann döden i
det brinnande slottstorn, där han försvarade sig
(nov. 1809). Varnad af sina vänners olycksöde,
böjde Mahmud sig för öfvermakten och afskaffade de
nya anordningarna, bidande sin tid. 1826 var han
tillräckligt stark att kunna besvara janitscharernas
uppstudsighet med kulor och krut samt upplösa deras
kår (se Janitscharer). Ehuru Mahmud, såsom allmänt
erkännes, var en af T:s yppersta härskare, icke
allenast genom sina militära, utan äfven genom andra
reformer (se vidare Mahmud 2), led riket under hans
tid ansenlig minskning. Det 1806 började kriget med
Ryssland slutade för T. med förlust af Bessarabien
(fred i Bukarest 28 maj 1812). Serbien, öfvergifvet
af Ryssland 1812, skaffade sig på egen hand rätt
till själfstyrelse (1817). Grekland (se d. o.,
sp. 254–256) slet sig löst (1821–29) under en strid,
i hvilken T. skulle ha dukat under utan paschan
Muhammed Alis i Egypten hjälp, ty det hade att kämpa
med en engelsk-fransk-rysk flotta, som förstörde
den turkiska vid Navarino (1827), samt mot ryska
härar i Europa och Asien. En rysk armé (1828–29)
hotade Konstantinopel samt frampressade freden i
Adrianopel (se Ryssland, sp. 1471). T. måste där
erkänna Greklands oberoende, medge, att hospodarerna
i Moldau och Valakiet skulle inneha sin befattning
för lifstiden och ej som förut endast på sju år,
lämna alla befästa platser på Donaus vänstra strand
samt medge, att ingen muhammedan finge vara bosatt
eller ega egendom inom Donauprovinserna. Ryssland
vann därjämte fri handel på Svarta hafvet och för
alla ryska undersåtar inom det ottomanska riket. Först
efter en blodig fejd kunde Ali pascha i Janina krossns
(1820–22), och den ofvannämnde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
