--76) växte den nationella rörelsen bland T:s kristna undersåtar med hvarje år, pådrifven från Ryssland, som samtidigt, genom sin ambassadör i Konstantinopel, Ignatiev, utöfvade ytterst kraftigt och verksamt tryck på regeringen. Då till andra svårigheter, såsom uppror i Bosnien och Hercegovina (1875), äfven kom en statsbankrutt, störtades den ryssvänlige storvesiren Mahmud Nedim pascha (se Mahmud, sp. 530) af ungturken Midhat pascha ("softaupploppet" 10 maj 1876). Muhammed Ruschdi pascha blef nu storvesir och Midhat minister utan portfölj. Kort därefter blef sultanen afsatt, 29 maj, och påträffades 4 juni död i palatset Top Kapu. Officiellt förklarades han ha i ett anfall af sinnesförvirring begått själfmord, men antagandet, att han mördats, har alltjämt många anhängare. Hans brorson Murad V, som snart visade tydliga tecken till sinnesförvirring, blef äfvenledes, efter tre månaders regering, afsatt, 31 aug. Dennes broder Abd-ul-hamid II (1876--1909) utfärdade 23 dec. 1876 en af Midhat pascha (se d. o.), som 19 dec. utsetts till storvesir, utarbetad modernt frisinnad konstitution; detta steg afsåg emellertid egentligen att paralysera verkan af den europeiska konferens, som då hölls i Konstantinopel och framställt vidtgående anspråk på garantier för en bättre förvaltning. Rikets tillstånd var vid denna tid högst förvirradt. Från Bosnien och Hercegovina hade den upproriska rörelsen spridt sig till Bulgarien, men där 1876 undertryckts med hårresande grymhet ("de bulgariska gräsligheterna", bulgarian atrocities). Serbien och Montenegro grepo juli 1876 till vapen för att under den allmänna oredan utvidga sig. Montenegrinerna segrade, men serberna, anförda af ryssen Tjernajev, blefvo fullständigt slagna och kunde endast på Ignatievs hot om afbrott af Rysslands diplomatiska förbindelser med Porten erhålla vapenhvila (2 nov.). Det var under sådana förhållanden, då T. var nästan öfverallt segrande, som konferensen framställde sina villkor; men T. fann dem förödmjukande och afslog dem under hänvisning till den nya författningens bestämmelser om det ottomanska rikets integritet. Ryssland kokade af harm. T. slöt emellertid fred med Serbien (1 mars 1877) på grundvalen af status quo ante. Montenegro fordrade däremot utvidgning som pris för freden. Energiskt tillbakavisade det 19 mars första gången sammanträdande turkiska parlamentet (april s. å.) såväl detta anspråk som de i stormakternas, på en konferens i London (Londonprotokollet af 31 mars 1877) beslutade kollektivnot framställda krafven på reformer till den kristna befolkningens förmån och turkiska arméns ställande på fredsfot. Det var mer, än Ryssland kunde bära. 24 april 1877 utfärdade kejsar Alexander II, häftigt ansatt af det panslavistiska partiet, krigsförklaring emot Porten. T. var utan bundsförvanter. Ty genom hemligt aftal med Ryssland egde Österrike rätt att besätta Bosnien och Hercegovina, om Ryssland öfverskred Balkan; den engelska allmänhetens harm öfver "de bulgariska gräsligheterna" tvang engelska regeringen till neutralitet, och Frankrike var maktlöst. Ryssland däremot understöddes af Rumänien, Serbien och Montenegro. Kriget, i hvilket Plevnas försvar genom Osman Nuri pascha (se denne) var den enda ljuspunkten å turkarnas sida, afslöts 3 mars 1878, till följd af ryssarnas frammarsch ända till Konstantinopels förstäder, genom freden i San Stefano (se Ryssland, sp. 1475--76). Men de hårda villkor, som där pålades T., föranledde England till ett kraftigt uppträdande: flottan skickades till Dardanellerna, indiska trupper öfverfördes till Malta, och inom hela engelska världsriket förspordes mycken god vilja att stödja kabinettet i London. Ej heller kunde Ryssland längre räkna på Österrikes neutralitet eller på stöd af den traditionella vänskapen med Preussen. Ryssland måste underkasta San-Stefano-fördraget en granskning och modifikation af en europeisk kongress i Berlin (18 juni--13 juli 1878; se Berlinkongressen). Berlintraktatens förnämsta bestämmelser voro: Rumäniens, Serbiens och Montenegros fullkomliga suveränitet, hvarjämte dessa riken erhöllo tillökning i sina områden på T:s bekostnad; Bosnien-Hercegovinas fortsatta ockupation och förvaltning af Österrike-Ungern med rätt för Österrike-Ungern att, när så ansågs lägligt, förlägga en garnison till det angränsande området Novibazar; förvandlingen af Bulgarien n. om Balkan till ett autonomt, fortfarande till Porten skattskyldigt furstendöme; det af bulgarer s. om Balkan bebodda områdets utbrytning till en autonom provins. Öst-Rumelien, med en kristen guvernör; utlofvad ökning af Greklands område samt Kars', Ardahans och Batums afträdande till Ryssland, som därjämte fick tillbaka det 1856 afträdda stycket af Bessarabien, hvaremot Rumänien för denna kännbara förlust i landområde trots sin stora andel i den ryska segern fick nöja sig med Dobrudscha som ersättning. Porten förpliktades därjämte till krigskostnadsersättning till Ryssland och till att vidtaga vissa reformer, bl. a. till förmån för armenierna, hvilkas trygghet mot tjerkesser och kurder Porten åtog sig att garantera. På grund af en redan 4 juni i hemlighet mellan England och T. afslutad traktat fick England besätta och förvalta Cypern mot förpliktelse att skydda Asiatiska T:s integritet. Af den T:s delning, hvilken som ett mål framskymtat för den osmanfientliga politiken sedan öfver ett århundrade tillbaka, utspelades vid Berlinkongressen första akten: alla T:s europeiska lydstater och hälften af dess område i Europa hade ryckts ur dess händer. J. Th. W. (V. S-g.) Tiden från Berlinkongressen till den ungturkiska statshvälfningen (1878--1908). Den i Berlintraktaten stadgade reformverksamheten inom turkiska riket kom ej på allvar i gång. Väl utsågos engelska gendarmeriinspektörer och en del utländska inspektörer öfver rättskipningen, men deras verksamhet förlamades genom passivt motstånd från den gamla förvaltningsapparaten. Den reformvänlige Midhat hade störtats redan 5 febr. 1877, och sedan parlamentet upplösts (14 febr. 1878) och den nya författningen suspenderats, gled styrelsen snart åter in i de gamla hjulspåren, allra helst som det vid sultanens hof alltmer florerande gunstlingsväsendet förlamade alla personliga reforminitiativ inom den högre centrala och lokala förvaltningen. Endast de från Tyskland (1880) inkallade militärinstruktörerna lyckades bereda sig utrymme för sin systematiska och energiska reformverksamhet inom