- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
419-420

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

turkiska armén. Den dec. 1878 till storvesir utnämnde duglige Khair-ed-din pascha (se d. o.) nödgades redan juli 1879 afgå, och det var endast den öfverhandtagande finansnöden, som sedan förmådde sultanen att i någon mån frigöra sig från den gammalturkiska byråkratiens fördärfliga inflytande. Genom ett dekret af (28 muharram) 20 dec. 1881 ("Muharram-dekretet") ställdes T:s utrikes statsskuld, betydligt nedskrifven, under internationell förvaltning af ett råd, bestående af representanter för fordringsegarna, och till detta öfverlätos indrifning af och förfogande öfver en del inkomstkategorier, "de sex indirekta kontributionerna" (inkomster af salt, tobak, vin och spirituösa, stämpelafgifter, vissa fiskerier och tionde af silkesindustrien). Resultatet blef god och ärlig förvaltning inom denna del af skatteväsendet samt klok utveckling af de näringsgrenar, hvilka därmed stodo i samband. -- Åren närmast efter Berlinfreden upptogos i öfrigt mest af de svårigheter, som åtföljde genomförandet af dess territoriella bestämmelser. Mest besvär vållade därvid albanesernas motstånd mot den gränsutvidgning, som i Berlintraktaten tillerkänts Montenegro (se d. o., sp. 999). Den s. k. "albanesiska ligan" uppeggade befolkningen i de afträdda områdena Plava och Gusinje till motstånd och sökte äfven hindra de i Berlintraktaten i utsikt ställda landafträdelserna till Grekland i Epirus och Tessalien. Först efter en flottdemonstration utanför hamnstaden Dulcigno, som Montenegro enligt öfver-enskommelse med stormakterna skulle jämte omnejd erhålla i utbyte mot Plava och Gusinje, samt hot om beslagtagning af tullverket i Smyrna bekvämade sig T. att utrymma Dulcigno (dec. 1880). Bestämmandet af grekisk-turkiska gränsen tog längre tid i anspråk. T. sökte förgäfves undgå den beslutade gränsregleringen genom att i stället tillbjuda Grekland ön Kreta. Efter växlande underhandlingar afslöts 24 maj 1881 en konvention, genom hvilken Grekland erhöll nästan hela Tessalien och af Epirus distriktet Arta, hvaremot T. lyckades åt sig bevara det af grekerna ifrigt eftersträfvade Preveza; dess befästningar nedlades emellertid. Nu undertrycktes äfven den albanesiska ligans verksamhet, men först 1883 återinträdde lugn i Albanien. Utan slitningar reglerades Österrike-Ungerns nya ställning till T. genom fördrag af 21 april 1879: sultanens nominella suveränitet öfver Bosnien och Hercegovina bevarades, hans namn skulle nämnas i bönerna vid den muhammedanska gudstjänsten, i sandjaket Novibazar skulle österrikarna inlägga garnison i Priboj, Priepolje och Plevlje, af hvilka orter sedan bildades ett särskildt sandjak. T:s definitiva fred med Ryssland afslöts först 11 febr. 1879; de ryska trupperna utrymde därefter Öst-Rumelien (maj) och Bulgarien (aug.). Öst-Rumeliens ställning som autonom provins reglerades i detalj genom ett organiskt statut af 26 april 1879. -- Sultanens åtgärd att 1879 förklara kediven Ismail i Egypten afsatt förmådde ej afvärja den brittiska inblandning (från 1881) i Egyptens angelägenheter, hvilken småningom af denna nominellt turkiska besittning skulle göra ett brittiskt protektoratsområde. Därtill bidrog turkiska regeringens dårskap att under fransk och rysk påtryckning underlåta att ratificera konventionen med England af 22 maj 1887. enligt hvilken engelsmännen skulle inom tre år utrymma Egypten, dock med rätt för England att förlänga eller förnya ockupationen i händelse af öfverhängande fara för Egyptens inre fred eller yttre trygghet. I kraft af en preliminär konvention af 24 okt. 1885 representerades sultanen dock i Egypten af en öfverkommissarie, som med den brittiske öfverkommissarien skulle samverka för egyptiska arméns reorganisation och förvaltningens reformering; denna anordning upphörde först 1908. Frankrike blef på liknande sätt 1881 den verkliga behärskaren af det nominellt till turkiska riket räknade Tunisien (se d. o.). -- Bräckliga visade sig Berlintraktatens bestämmelser om Bulgarien och Öst-Rumelien. En oblodig revolution i Filippopei 18 sept. 1885 förenade det under autonom turkisk förvaltning kvarblifna Öst-Rumelien med furstendömet Bulgarien, och sultanen lyckades endast till namnet bevara sitt välde där, i det att han (1 febr. 1886) nödgades åt fursten af Bulgarien för fem år i sänder uppdraga generalguvernörskapet öfver Öst-Rumelien, en formalitet, som ej hindrade provinsens faktiska sammansmältning med det öfriga Bulgarien (se härom Bulgarien, sp. 563--564 och Öst-Rumelien). Den enda fördel T. härvid kunde betinga sig var en gränsreglering i Rhodopebergen, hvarigenom en del af muhammedanska pomaker (se d. o.) bebodda byar återgingo till T. Grekernas ifver att på T:s bekostnad erhålla kompensation för denna bulgariska makttillväxt dämpades öfvergående genom en stormaktsblockad af Greklands kuster (maj--juni 1886). -- De löften om reformer i Armenien, som sultanen måst ge i Berlintraktaten, inlöstes aldrig, och under påverkan af de turkiske ämbetsmännens godtycke, kurdiska stammars våldsbragder och föredömet från den ryska nihilismen uppkom på 1880-talet en af revolutionära ytterlighetsmän ledd armenisk nationell rörelse, som i sin ordning föranledde den turkiska förtrycksregimens skärpning. (Härom och rörande de blodiga armeniska massakrerna 1894--96 se Armenien, sp. 15--17.) Massakrerna i Armenien utfördes mestadels af kurder, men ofta med biträde af turkiska soldater och säkerligen under högsta ledning af sultanens ämbetsmannagunstlingar (Zekki pascha, Schakir pascha m. fl.). Då en stor massaker aug. 1896 planerades i själfva Konstantinopel, företogo sig armeniska revolutionärer (26 aug.) att besätta Ottomanska banken för att på så sätt framtvinga makternas ingripande, men denna kupp tjänade endast polismyndigheterna till förevändning för massakerns genomförande (27--28 aug.), hvarvid polis och soldater vägledde de från stadens drägg tillkallade mördarna. Stormakternas inbördes oenighet hindrade hvarje effektivt ingripande mot dessa våldsdåd, hvilka föranledt gamle Gladstone att för sista gången offentligen framträda, brännmärkande sultanen som "den store mördaren". -- F. ö. var makternas uppmärksamhet under denna tid starkt upptagen af Kretafrågan, som just då hotade med en allvarlig kris. Efter upproret 1878 hade Mukhtar pascha med kretenserna träffat uppgörelse om autonom förvaltning (konventionen i Halepa okt. 1878); vid guvernörens sida ställdes en folkförsamling af 80 medlemmar (49 kristna och 31 muhammedaner), hvilken skulle vara samlad 40 dagar årligen och med två tredjedels majoritet kunde utöfva en begränsad lagstiftningsmakt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 21:56:26 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free