435 Turkiska språket och litteraturen 436 biska arbeten i biografi, geografi, kronologi etc. (se Hädji C h a 11 f a) äfven skref på turkiska en historia öfver Turkiets sjökrig (1729; Mitchell, "The history of the maritime wars of the turks", 1831). Mycket berömdt är också ett stort biografiskt verk af Taschköpri-zäde (d. 1598) öfver lärda författare och ulema, hvilket går till midten af 1500-talet och fortsatts med en .för sin sköna stil högt beundrad zeil ("appendix") af A t ä'u 11 ä h till tiden för Murad IV:s regering. Bland geografiska arbeten märkes Hädji Ghalifas Gihänniimä (Världsvisare, 1732; på lat. af Norberg 1818). - Ofantligt stor, men osjälf-ständig är den turkiska litteraturen i muhammedansk teologi och juridik, hvilken hufvudsakligen består af vidlyftiga öfversättningar, bearbetningar, kommentarer, superkommentarer och glossor till berömda arabiska verk. Af själfständiga arbeten står främst B i r g e v i s Risäle-i-iftikadlje (dogmatisk afh.; 1802) och hans eget sammandrag däraf 'Ilm-i-häl (Katekes; Garcin de Tassy, "Exposition de la foi muselmane"; 1822), med Käzi-zädes berömda kommentar Gev-henje-i-behije (Den dyrbara kärnan, 1803), hvilka arbeten motsvara våra katekeser och läroböcker i teologi. Ytterst talrika äro jämväl sufiskt mystiska arbeten, mest i form af kommentarer till de stora persiska sufis, Djämis Mirätu-l-cakäid (Dogmernas spegel) o. a. Den förnämsta källan för serct-rätten (jfr Turkiet, sp. 397) efter hanefitisk ritus är Ibrahim el-Halebis arabiska Multaka el-abhur (Haf-vens sammanflöde), af Mevkufäti (d. 1655) öfv. och kommenterad på turkiska (1839). Själfständiga arbeten i islamitisk rätt eger Turkiet i sina jetäva- eller prejudikatsamlingar (se F et v a), af hvilka de förnämsta äro Behyetu-l-fetäva (Fetvornas glans), af Abu-1-fazl Efendi (scheichu-1-islam 1718-30), samt A l i E f e n d i s Fetäva (1842). - Den filosofiska litteraturen består dels af turkiska bearbetningar af persernas mystiskt filosofiska arbeten, dels ock af handböcker i Aristoteles' dialektik, isagilyi, med utförliga turkiska kommentarer, af hvilka K e-1 e m b e v i s (1858) är den mest berömda. - Den sista stora afdelningen af den turkiska prosalitteraturen är den filologiska. I arabisk och persisk språkvetenskap ha turkarna åstadkommit arbeten, som äro oundgängliga för ett grundligare studium af den muhammedanskt orientaliska litteraturen. Turkiets första tryckta bok var V a n k u l i s öfv. af Djauharis stora arabiska lexikon (från ungraren Ibrahims tryckeri i Konstantinopel, J.728). Den s. k. turkiska Kamus (se d. o.) 1. Ä s i m E f e n d i s öfv. af Firuzabädis arbete (utg. i Bulak 1834 och flera gånger i Konstantinopel) har ända till senaste tid jämte Djauharis varit den förnämsta källan för arabisk lexikograf!. Lika förträfflig är samme Äsims turkiska bearbetning af den persiska ordboken Burhän-i-kätic (Afgörande bevis). Mer själfständiga arbeten äro A c h t er i s stora arab.-turkiska lexikon Achterijii-l-kebir (Stora Achteri; 1827. sista uppl. 1875) och Vehbis pers.-turkiska lexikon (Tiihfe, gåfva), med kommentar af L e bi b (1846). Af den omfattande kommentarlitteraturens alster äro de, som behandla de store persiske skalderna, för oss viktigast. Här må blott nämnas S u d i s kommentar till Hafiz' divan (i Brockhaus' uppl. 1854-60) och Sacdis Bostän och Gulistän, Sur uris till Häfiz, Sacdi, Djämi och cAttär och I s m a i l Hakkis Ruhu-l-mesnevi (Mesnevis anda; 1869) till Rumis Mesnevi. Nya tiden (från 1840). Den växande beröringen med Västerlandet, dettas öfverlägsna civilisation och småningom ökade politiska inflytande inom det alltmer försvagade turkiska väldet, det allmänna studiet af Europas litteratur, i främsta rummet Frankrikes, men därnäst äfven Englands, Italiens och till sist Tysklands, frambragte slutligen en fullständig omhvälfning, långt mer genomgripande i Utterärt och vetenskapligt hänseende än i politiskt. Oaktadt det häftigaste motstånd från ulemas och gammalturkarnas sida har den "ungturkiska" rörelsen på det litterära området afgått med fullständig seger. Inom skönlitteraturen bröts h. o. h. med den gamla orientaliska riktningen. Enkelhet i stil och verklighetstrohet i skildringen blefvo de nya idealen. Om någon ännu skrifver i den gamla stilen, är det blott en afsiktlig "tour de force" för att visa, att det ej är af brist på förmåga att röra sig med de gamla formerna, som dessa öfver-getts. Nya diktarter, romaner, noveller, den humoristiska skissen och framför allt lustspelet och dramat, ha uppkommit. Bedömda, som de nu måste vara, från rent västerländsk ståndpunkt, kunna de nya alstren naturligtvis icke jämföras i värde med sina franska eller engelska förebilder. Som begafvade skönlitterära författare (skalder, romanförfattare, essayister) ha dock flera vunnit stort erkännande inom Europas med turkiskan förtrogna kretsar. Hit höra Kam i l pascha, Nev-res p., Safvet p., Ekrem p., och framför allt de bägge mest berömda: Kemäl p. och Abdu-1-hakk Hämid (lyrik, drama, roman, etik etc.), samt den i snart sagdt alla vetenskapliga fack bevandrade och produktive Ahmed Midhat p. (Turkiets representant på orientalistkongressen i Stockholm 1889). Bland representanterna för den allra modernaste riktningen, som söker åstadkomma en litterär renässans på nationell grund oberoende af utländska förebilder, märkes i främsta rummet den berömde novellförfattaren Ahmed Hikmet. Af långt större betydelse har dock omhvälfningen varit på den vetenskapliga litteraturens fält, som nu odlas h. o. h. efter europeiskt mönster. Historien har alldeles öfver-gett den gamla kronistiska och svulstiga stilen. Förträffliga arbeten öfver Turkiets nyare historia äro: Äsim Efendis Tarych (1867), tiden 1787-1808, AhmedDjevdets Vekäji'-i-dev-let-i-aUje (Höga rikets historia, 12 bd, 1855- 84), tiden 1774-1825, L ti t f i E f e n d i s Tarych (5 bd, del I-II af äldre datum, del III-V 1873-85), tiden 1832-38, Ahmed M i d-hats Tarych (1878), tiden 1855-77, samt vidare Chair-ullähs Derlct-i-osmanije tarych-y (Turkiska rikets historia; 15 bd, 1854-69), från början till nuv. tid och Ahmed Midhats Köi~ nät, kiitiibchäne-i-tarych (Universum, historiskt bibliotek; del I: Europa, i 15 bd. 1871-86, hvaraf 3:e bandet behandlar Sverige-Norge). Till de mest produktive turkiske Mstorieskrifvarna i våra dagar hör vidare Ahmed Re fi k, författare till Bal-tayy Mehemed pascha ve-biijiik Petro ("Baltadjy