Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
435
Turkiska språket och litteraturen
436
biska arbeten i biografi, geografi, kronologi
etc. (se Hädji C h a 11 f a) äfven skref på turkiska
en historia öfver Turkiets sjökrig (1729; Mitchell,
"The history of the maritime wars of the turks",
1831). Mycket berömdt är också ett stort biografiskt
verk af Taschköpri-zäde (d. 1598) öfver lärda
författare och ulema, hvilket går till midten af
1500-talet och fortsatts med en .för sin sköna
stil högt beundrad zeil ("appendix") af A t ä’u
11 ä h till tiden för Murad IV:s regering. Bland
geografiska arbeten märkes Hädji Ghalifas Gihänniimä
(Världsvisare, 1732; på lat. af Norberg 1818). -
Ofantligt stor, men osjälf-ständig är den turkiska
litteraturen i muhammedansk teologi och juridik,
hvilken hufvudsakligen består af vidlyftiga
öfversättningar, bearbetningar, kommentarer,
superkommentarer och glossor till berömda arabiska
verk. Af själfständiga arbeten står främst B i
r g e v i s Risäle-i-iftikadlje (dogmatisk afh.;
1802) och hans eget sammandrag däraf ’Ilm-i-häl
(Katekes; Garcin de Tassy, "Exposition de la foi
muselmane"; 1822), med Käzi-zädes berömda kommentar
Gev-henje-i-behije (Den dyrbara kärnan, 1803), hvilka
arbeten motsvara våra katekeser och läroböcker i
teologi. Ytterst talrika äro jämväl sufiskt mystiska
arbeten, mest i form af kommentarer till de stora
persiska sufis, Djämis Mirätu-l-cakäid (Dogmernas
spegel) o. a. Den förnämsta källan för serct-rätten
(jfr Turkiet, sp. 397) efter hanefitisk ritus
är Ibrahim el-Halebis arabiska Multaka el-abhur
(Haf-vens sammanflöde), af Mevkufäti (d. 1655)
öfv. och kommenterad på turkiska (1839). Själfständiga
arbeten i islamitisk rätt eger Turkiet i sina jetäva-
eller prejudikatsamlingar (se F et v a), af hvilka
de förnämsta äro Behyetu-l-fetäva (Fetvornas glans),
af Abu-1-fazl Efendi (scheichu-1-islam 1718-30), samt
A l i E f e n d i s Fetäva (1842). - Den filosofiska
litteraturen består dels af turkiska bearbetningar
af persernas mystiskt filosofiska arbeten, dels ock
af handböcker i Aristoteles’ dialektik, isagilyi, med
utförliga turkiska kommentarer, af hvilka K e-1 e m b
e v i s (1858) är den mest berömda. - Den sista stora
afdelningen af den turkiska prosalitteraturen är den
filologiska. I arabisk och persisk språkvetenskap ha
turkarna åstadkommit arbeten, som äro oundgängliga
för ett grundligare studium af den muhammedanskt
orientaliska litteraturen. Turkiets första tryckta
bok var V a n k u l i s öfv. af Djauharis stora
arabiska lexikon (från ungraren Ibrahims tryckeri i
Konstantinopel, J.728). Den s. k. turkiska Kamus
(se d. o.) 1. Ä s i m E f e n d i s öfv. af
Firuzabädis arbete (utg. i Bulak 1834 och flera
gånger i Konstantinopel) har ända till senaste
tid jämte Djauharis varit den förnämsta källan
för arabisk lexikograf!. Lika förträfflig är samme
Äsims turkiska bearbetning af den persiska ordboken
Burhän-i-kätic (Afgörande bevis). Mer själfständiga
arbeten äro A c h t er i s stora arab.-turkiska
lexikon Achterijii-l-kebir (Stora Achteri; 1827. sista
uppl. 1875) och Vehbis pers.-turkiska lexikon (Tiihfe,
gåfva), med kommentar af L e bi b (1846). Af den
omfattande kommentarlitteraturens alster äro de,
som behandla de store persiske skalderna, för oss
viktigast. Här
må blott nämnas S u d i s kommentar till Hafiz’
divan (i Brockhaus’ uppl. 1854-60) och Sacdis Bostän
och Gulistän, Sur uris till Häfiz, Sacdi, Djämi
och cAttär och I s m a i l Hakkis Ruhu-l-mesnevi
(Mesnevis anda; 1869) till Rumis Mesnevi. Nya tiden
(från 1840). Den växande beröringen med Västerlandet,
dettas öfverlägsna civilisation och småningom ökade
politiska inflytande inom det alltmer försvagade
turkiska väldet, det allmänna studiet af Europas
litteratur, i främsta rummet Frankrikes, men därnäst
äfven Englands, Italiens och till sist Tysklands,
frambragte slutligen en fullständig omhvälfning,
långt mer genomgripande i Utterärt och vetenskapligt
hänseende än i politiskt. Oaktadt det häftigaste
motstånd från ulemas och gammalturkarnas sida har
den "ungturkiska" rörelsen på det litterära området
afgått med fullständig seger. Inom skönlitteraturen
bröts h. o. h. med den gamla orientaliska
riktningen. Enkelhet i stil och verklighetstrohet
i skildringen blefvo de nya idealen. Om någon ännu
skrifver i den gamla stilen, är det blott en afsiktlig
"tour de force" för att visa, att det ej är af brist
på förmåga att röra sig med de gamla formerna, som
dessa öfver-getts. Nya diktarter, romaner, noveller,
den humoristiska skissen och framför allt lustspelet
och dramat, ha uppkommit. Bedömda, som de nu måste
vara, från rent västerländsk ståndpunkt, kunna de
nya alstren naturligtvis icke jämföras i värde med
sina franska eller engelska förebilder. Som begafvade
skönlitterära författare (skalder, romanförfattare,
essayister) ha dock flera vunnit stort erkännande
inom Europas med turkiskan förtrogna kretsar. Hit
höra Kam i l pascha, Nev-res p., Safvet p., Ekrem
p., och framför allt de bägge mest berömda: Kemäl
p. och Abdu-1-hakk Hämid (lyrik, drama, roman, etik
etc.), samt den i snart sagdt alla vetenskapliga fack
bevandrade och produktive Ahmed Midhat p. (Turkiets
representant på orientalistkongressen i Stockholm
1889). Bland representanterna för den allra modernaste
riktningen, som söker åstadkomma en litterär renässans
på nationell grund oberoende af utländska förebilder,
märkes i främsta rummet den berömde novellförfattaren
Ahmed Hikmet. Af långt större betydelse har dock
omhvälfningen varit på den vetenskapliga litteraturens
fält, som nu odlas h. o. h. efter europeiskt
mönster. Historien har alldeles öfver-gett den gamla
kronistiska och svulstiga stilen. Förträffliga
arbeten öfver Turkiets nyare historia äro: Äsim
Efendis Tarych (1867), tiden 1787-1808, AhmedDjevdets
Vekäji’-i-dev-let-i-aUje (Höga rikets historia,
12 bd, 1855- 84), tiden 1774-1825, L ti t f i E f
e n d i s Tarych (5 bd, del I-II af äldre datum,
del III-V 1873-85), tiden 1832-38, Ahmed M i d-hats
Tarych (1878), tiden 1855-77, samt vidare Chair-ullähs
Derlct-i-osmanije tarych-y (Turkiska rikets historia;
15 bd, 1854-69), från början till nuv. tid och Ahmed
Midhats Köi~ nät, kiitiibchäne-i-tarych (Universum,
historiskt bibliotek; del I: Europa, i 15 bd. 1871-86,
hvaraf 3:e bandet behandlar Sverige-Norge). Till de
mest produktive turkiske Mstorieskrifvarna i våra
dagar hör vidare Ahmed Re fi k, författare till
Bal-tayy Mehemed pascha ve-biijiik Petro ("Baltadjy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
