433 Turkiska språket och litteraturen 434 sid I blomstrade Ahmedi (d. 1413), hvars hi-storisk-mystiska epos Iskender-nämé ("Alexandersagan") gjorde honom till den första af de "7 stjärnorna af första storleken" enligt turkisk uppfattning. De 6 andra äro Zäti, Lämici, Bäki, Nefi, Näbi, Ghälib (se nedan). Den förste diktaren af ett romantiskt epos (Chosrev usirin] var S i n ä n S c h e i c h i från Kirmanschahan, och något senare (omkr. 1450) skref Jazydjy O g l ii sin Mu-hammectije, ett stort didaktiskt poem om islam. Med öfverflyttningen af det turkiska väldet till Europa under Muhammed II följde en lyftning äfven på diktningens område. Själf skref Muhammed II (se denne) förträfflig vers, och ej mindre än 21 af de 35 sultanerna af Osmanshusha idkat denna sköna konst. Främst bland dem står Selim I, den store fältherren och statsmannen, som en originell och begåfvad diktare på såväl turkiska som persiska. Den förste lyrikern var Muhammed II:s vesir Ahmed pascha (d. 1496), hvars bearbetning af tataren Mir Ali Schirs (pseud. N a-v ä j i s) ghazaler blef mönstergifvande för denna diktart. Under Bajasid II och Selim I blomstrade de berömde lyrikerna N e d j ä t i och Zäti (en af de 7 "stjärnorna"; Divan, 1872), romantikerna D j e m ä l i och H a m d i samt skaldinnorna Zeineb och Mihri. Mest berömd blef Kemäl pascha under Selims tid genom sin Jusuf u-Zallchä och Nigäristän ("Porträttgalleri"), en efterbildning af Sacdis "Gulistän". - Den klassiska perioden (1520-1730). Redan hos Sulejman I:s samtida skalder röjer sig en högre grad af poetisk begåfning och kraft. F u z u l i från Bagdad skref på sin hembygds dialekt en divan (mest dryckesvisor, 1839) och en mesnevi om Leilä och Medjnun, utmärkta för mycken originalitet och glöd, oaktadt det artificiella i diktionen. Vida mer berömd är "sjustjärnan" L ä-m ici, hvars 4 stora epos (se L a m i) imitera den persiske skalden Nizämi. För oss mer tilltalande äro Faslis (d. 1563) romantiska dikter Nachli-stän (Palmlunden) och Giil-u-bulbul (turk. text och tysk öfv. af Hammer; "Rose und nachtigall", 1834). Andra stora skalder voro C h i j ä l i ("den fantasirike"), janitscharen J a h j a - b e j och framför allt Bäki (1526-1600; divan, utg. af Dvorak, Leiden 1908-11; på ty. af Hammer, 1825), hvilken turkarna räkna som sin störste lyriker. Med Ahmed I:s tronbestigning nådde den poetiska litteraturen höjdpunkten af sin utveckling. "Sjustjärnan" Om ar N e fi från Erzerum gjorde sig lika ryktbar genom sina lysande kasider som genom sina bitande satiriska dikter, för hvilkas skull han afrättades under Murad IV (1635). Ännu ryktbarare blef en annan "sjustjärna", den ytterst produktive "skaldekonungen" Näbi (d. 1712), som införde en ny diktart, den didaktiska gha-zalen, efter Säibs mönster (se Persiska litteraturen, sp. 571) och bildade en hel skola af berömda efterföljare, Vehbi d. ä., Sami (divan, 1837) och den filosofiske diktaren, Mu-stafa III-s storvesir Räghib pascha (d. 1763: divan, 1837). Den från västerländsk synpunkt förnämste turkiske skalden torde vara N e d i m (under Ahmed III), hvars ghazaler utmärka sig för lekande humor, liffull glädtighet och fulländad elegans i formen. Imiterande ingen, kunde han icke heller imiteras af någon annan. - Inom den ejterklassiska perioden (1730-1840) förtjäna nämnas Beligh, Vehbi d. y., "skaldekonungen" Pertev pascha (d. 1807; divan, 1840), F ä-z i l - b e j (Zenän-nämé ; öfv. af Decourdemanche, "Le livré des femmes", 1879), skaldinnan Leilä (divan, 1849), Izzet-Molla (satiriska dikter mot Mahmud II; divan, 1840) och framför allt den siste af litteraturens "sjustjärnor", Ghälib (1757-1799; divan, 1836), hvars allegoriska romanser Hiisn-u-'ask (Skönhet och kärlek) utmärka sig för glödande fantasi och innerlighet. Under den sista tredjedelen af denna period, Mahmud ILs regering (1808-39), börjar det västerländska inflytandet alltmer göra sig gällande, och slutligen måste den äldre riktningen h. o. h. ge vika för den nya tiden (se nedan). Skönlitteraturen på prosa består hufvudsakligen af sagoböcker. Till den äldsta förklassiska tiden höra de äkta turkiska Sejjid Battäl, en turk. Antar-roman (jfr Antarah), öfv. af Ethé ("Die fahrten des Sajjid Batthål", 1871), samt Latäij-i-Nasr-ed-din-cho</a (1882, sista uppl. 1907; öfv. till fr. af Decourdemanche, "Les plaisanteries de Nasr-eddin Hodja", 2:a uppl. 1908, till ty. af Murad efendi, "Nassreddin Chodja, ein osmanischer Eulenspiegel", 1878, och Rehm, "Fahrten, mein-ungen und täten des lachenden philosophen Nasr-eddin-Hodscha", 1916). Till den klassiska perioden höra tre andra vidt berömda, men ej urspr, turkiska sagoverk, SariAbdullähs Tuti-nämé (1840; till ty. af Rosen, "Das papagaienbuch", 1858) och Ali Tjelebis Hiimajun-nämé (Kejserliga boken; 1836), innehållande Bidpais fabler, bägge bearbetningar från persiskan (jfr Persiska litteraturen, sp. 572), samt S c h e i c h Z ä d é s från arabiskan öfversatta Kyrk vezlr (till ty. af Behrnauer, "Die vierzig veziere öder weisen meister", 1851. till eng. af Gibb, "The history of the förty vezirs", 1886). - Den historiska litteraturen är högst betydande, och ehuru skrifven från uteslutande muhammedansk synpunkt i en konstlad och svulstig stil, är den dock alldeles oundgänglig för en närmare kännedom af turkiska rikets öden. Viktigast i detta afseende äro de af officiella historiografer (vakfa-nilvis, "historieskrifvare") författade riksannalerna (tarych}. Den försto af dessa, Sacdu-d-dins Tägu-t-tevarych (Annalernas krona, 1862, på turk. och lat. af Kollar, 1755), för sin rikt ornerade stil prisad som ett mästerverk, omfattar tiden från rikets början till 1522. Därefter följa N aci m ä (1734), för tiden 1591-1659 (öfv. till eng. af Fraser, I, 1832-36), R äsch i d (1741), tiden 1660-1721, Tjelebizäde (1741 och 1865), tiden 1721- 28, Sami, Schäkir och Siibhi (1783), tiden 1730-43, Izzi (1785), tiden 1744-52, och Ahmed Väsif (1804), tiden 1754-74. Deras arbeten, som äfven utkommit i nyare upplagor, ligga till grund för och citeras ofta ordagrant i Hammer-Purgstalls "Geschichte des Osmanischen reiches" (10 bd, 1827-35), som slutar med freden i Kti-tjtik Kainardje (1774), efter hvilken tid officiella annaler väl skrifvits, ehuru de ännu icke äro fullständigt utgifna. Den lärdaste historiker Turkiet eet var Hädji Chalifa, vanligen kallad K S-tib Tjelebi, som utom sina förträffliga ära-