Tväledsbäge-Tvång 490 mien användes blott som råmaterial för salfvor, ej som egentligt rengöringsmedel. Emellertid funnos tvålfabriker på Karl den stores tid, och senare blef Marseille en medelpunkt för tvåltillverkningen, hvilken efter 1820 i hög grad befordrats genom den då inträdande tillgången på billig leblancsoda (se Soda, sp. 239). Som bevis på den nutida tvålindustriens betydelse kan anföras, att en fabrik i England arbetar med ett aktiekapital af omkr. 250 mill. kr. I Sverige tillverkades 1914 4,759,434 kg. tvål till ett värde af 4,136,865 kr. (Kristidsåret 1917 voro motsvarande siffror 4,449,915 och hela 22,041,213 kr.) De svenska tvålfabrikernas antal är numera (1920) 58, bl. a. Barnängen, Grumme & son, Hylin & komp. och F. Pauli a.-b. i Stockholm, Henrik Gahns a.-b. i Uppsala, M. Zadig i Malmö, fabrikerna Tomten och Viola i Göteborg, a.-b. Flora och a.-b. Sasol i Gäfle. När under Världskriget (1914 ff.) f ettbristen blef stor, användes åtskilliga tvål- och såpsurrogat, med inblandning af harts, vattenglas, lera o. s. v. - Om tvåls användning i medicinen se Säpo och T j ä r-t v å 1. K. A. V-g. Tvåledsbåge (T va l än ksb å ge), väg- o. vattenb. Se T r e l e d s b å g e. Tvållinime^t, med. Se Liniment, sp. 680, och Tvålspiritus. Tvålpiller, med. Se Stolpiller. Tvälplåster, Emplastrum saponaceum, farm., beredes därigenom, att man smälter tillsammans l d. hvit tvål och 8 dlr blyplåster samt håller massan uppvärmd, tills den antagit kastanjebrun färg. Detta plåster begagnas till att, utbredt på skinn eller lärft, läggas på svullnader, för att "fördela" dem. Det retar huden föga eller ej alls, hvarför man äfven kan begagna det som indifferent plåstermassa, till hvilken andra verksamma preparat fogas. O. T. S. (C. G. S.) Tvålrot, bot., detsamma som såprot (se S a p o-n a r i a). Tvålspiritus, farm., äldre namn på linimentum saponis camphoratum 1. "tvål-liniment med kam-fer" (Pharmacopsea suecica, editio VI), bereddes förr därigenom, att 5 dlr kamfer och 10 dlr hvit spansk tvål under lindrig uppvärmning löstes i 100 dlr utspädd sprit, hvarefter l d. rosmarinolja tillsattes. "Tvålspiritus" var ett af allmänheten mycket begagnadt liniment till ingnidning å svullnader, värkande leder o. s. v. Det är i senare svenska farmakopéer ersatt af t v å 11 i n i m e n t (se Liniment). O. T. S. (C. G. S.) Tvälsten, benämning på kaolin (se d. o.). Tvålänksbåge, väg- o. vattenb. Se Treleds-båge. Tvåmansborrning, bergsv., kallas den hand-borrningsmetod, som består däri, att en man håller och vrider borren, medan en annan (eller t. o. m. två andra) slår därpå med slägga. Detta arbetssätt, som förr brukades vid grufarbeten och ännu nyttjas vid andra sprängningar i dagen, är dyrare och ej så effektivt som enmansborrningen (se d. o.). Jfr Borrmaskiner. Th. N-m. Tvåmänning, äldre svenskt uttryck i st. f. kusin. Jfr T r e m ä n n i n g. Två nationer, uttryck, som betecknar motsatsen mellan "öfverklass" och "underklass", härleder sig från Platon och har anyänfjts af bl. a. Gustaf III vid "revolutionen" 21 aug. 1772, af Glad-stone samt i våra dagar af statsministern K. Staaff (se denne). J- C. Tvång, jur., en människas på oemotståndlig öfvermakt stödda inverkan på en annan, vare sig omedelbart medelst våld (användning af fysisk kraft) eller andra medel (såsom framkallande af reflexrörelser, hypnotisering e. d.) eller ock medelbart, i det man genom hot (se d. o.) förmår någon att företaga eller underlåta något. Med nu nämnda åtskillnad mellan det omedelbara och det medelbara tvånget sammanfaller på det hela taget den af gammalt uppställda skillnaden mellan vis absoluta och vis compulsiva. Tvång är straffbart, dels i allmänhet (svenska straff l. 15 : 22, danska § 210, norska § 222, finska 25 : 12), dels ock under särskilda rubriker, såsom brott mot offentlig myndighet, utsättande, pinande till bekännelse, våldtäkt, rån, utpressning m. m. För tvångets straffbarhet förutsattes dock, att detsamma är rättsstridigt, m. a. o. icke ett löjligt tvång, något som det absoluta 'omedelbara) tvånget sällan är, medan däremot det kompulsiva (medelbara) tvånget mången gång kan vara lofligt, då den hotande är berättigad att tillfoga sin motpart det obehag, hvarmed han hotar (närmare härom under Hot). Försök att tvinga någon att deltaga i arbetsinställelse eller att hindra någon att återgå till arbetet eller att öfvertaga erbjudet arbete är, efter en 1899 vidtagen ändring af Straffl. 15 : 22 ("Åkarpslagen", se d. o.), i vår rätt belagdt med straff; försök till vissa särskilda tvångsförbrytelser (våldtäkt, rån m. fl.) likaså; däremot är i öfriga fall försök att tvinga annan straff ritt. Föranleder tvånget, att den åsyftade handlingen verkligen företages af den tvungne, så blir densamma, om tvånget varit af absolut art, straffri, äfven om den eljest haft karaktär af brott, och en sålunda fram-tvungen rättshandling (viljeförklaring, aftal) blir ej giltig. De nordiska aftalslagarna (den svenska 11 juni 1915, danska 8 maj 1917, norska 31 maj 1918), § 28, göra dock undantag för det fall, att den framtvungna rättshandlingen är af förmögenhetsrättslig art, den person, gentemot hvilken den företages (med kontrahenten), är i god tro, samt den tvungne underlåter att utan oskäligt uppehåll, efter det tvånget upphört, reklamera; rättshandlingen skall i så fall oaktadt tvånget kunna göras gällande. Hvad åter det kompulsiva tvånget beträffar, utesluter det straffbarhet för den framtvungna brottsliga handlingen, allenast för så vidt denna kan anses företagen i nöd (se d. o.). Har en rättshandling f ramtvungits, så blir den ogiltig liksom en genom våld framtvungen rättshandling så framt tvånget utöfvats genom hot, som innebär trängande fara. En rättshandling åter, som f ramtvungits genom annat hot (t. ex. att om några veckor ställa till en skandalväckande rättegång), blir jämlikt de nordiska aftalslagarna § 29 regelmässigt ogiltig, allenast om motparten själf utöfvat tvånget eller ock insett eller bort inse, att rättshandlingen framkallats genom rätts-stridigt tvång från annans sida. I fråga om löpande skuldebref, som någon tvungits att utställa, bortfaller än ytterligare den af tvånget föranledda ogiltigheten, då skijldebrefvet öfverlåtes till annan, som är i gp4 trq (se Skuldebref, sp. Ig3|